Jag vill bli som du

Illustration: David Malan

Efter en lång, jobbig dag fylld av svårigheterna med att ta hand om tre små barn ville jag bara ta en dusch och gå och lägga mig.

Jag tog ett djupt andetag och gick in på mitt rum för att varva ner. Det var då vår femåriga dotter kom in och påminde mig om att det var hennes tur att få den månatliga personliga intervjun som min man och jag hade börjat hålla med henne och vår treårige son. Vi brukade ställa frågor om deras favoritsaker och vad de tyckte om med dagis eller kyrkan. Sedan brukade vi påminna dem om att de var Guds barn och att vi älskade dem.

Jag tyckte om de här samtalen, men kände att jag varken fysiskt eller psykiskt hade ork nog. Jag började säga till min dotter att vi kunde prata i morgon kväll, men insåg hur viktiga våra samtal var för henne.

”Okej”, sa jag trött, ”vi hämtar pappa.”

Vi tre satte oss på sängen och började prata. När min man lämnat rummet en kort stund frågade jag vår dotter: ”Vad vill du bli när du blir stor?”

Jag var inte beredd på hennes svar: ”Som du.”

Tårar vällde upp i ögonen och hjärtat fylldes av känslor. Jag blev rörd av hur min dotter såg mig, men jag kände en överväldigande ångest som bottnade i en rädsla att inte räcka till. Jag tänkte på alla anledningar till att jag inte var en idealisk förebild för mina barn, och jag var mycket väl medveten om mina brister.

Under min bön senare den kvällen bad jag innerligt min himmelske Fader att hjälpa mig bli ett bättre exempel för min dotter och mer värd hennes beundran. Plötsligt sköljde en överväldigande våg av tröst, hopp och kärlek över mig. Jag blev medveten om den tacksamhet min Fader i himlen och Frälsaren kände för mig bara för att jag var en mamma som försökte bli bättre. De bekräftade mina ansträngningar och fanns där för att hjälpa mig att bli den mor och dotter som de ser i mig.

Jag vet av hela mitt hjärta att Gud känner och älskar oss och att vi genom den ”möjliggörande kraften i Frälsarens försoning” kan bli dem vi hoppas att kunna bli.