När Jenny fann evangeliet

Min goda vän och syster Jenny Kempler kommer hem en lite novembergrå måndag. Vi pratar om ditt och datt, äter lite mat och sätter oss sedan i soffan för att prata om hennes väg till tro.

Jenny berättar att hon behöver hoppa ganska långt tillbaka i livet för att hitta sina första frön till ett andligt liv. Hembiträdet i hennes familj var den första som introducerade Gud i hennes liv. På högstadiet hade Jenny sedan sitt första möte med kyrkan i form av ett grupparbete.

Nästa möte med sin tro fick Jenny då hon började söka efter sanningen. Det fanns saker i hennes släkts historia som var väldigt ytliga och kanske till och med falska. Jenny ville söka sig bort från detta och började då undersöka ett fåtal olika kyrkor. Hon gick några gånger, men det kändes fel. Däremot var hon där tillräckligt länge för att påverkas så mycket att hon gjorde slut med sin pojkvän. Han fick veta att Jenny inte var färdig med sitt sökande och behövde ägna tid åt det. Hon testade olika ungdomsorganisationer och politiska partier, men bestämde att hon inte kunde stå för deras värderingar till hundra procent. Det slutade med att hennes sökande fick bero.

Så småningom flyttade Jenny till Stockholm. Proggen, musikrörelsen, påverkade ungdomskulturen och många gjorde religion till åtlöje. Hon tror att det var därför hon tackade nej till att lyssna på de två missionärer som kom och knackade på hennes dörr.

Ytterligare några år gick och dagen kom då hon åkte hem till sina släktingar som hade besök av den amerikanske psykiatrikern Walter Kempler och hans söner. Jennys morbror gick i lära hos Walter. När amerikanen visade var han bodde i Kalifornien på en karta fick Jenny en stark känsla av att hon skulle dit. Tiden gick. Jenny hade börjat brevväxla med Walters äldste son som hade fattat tycke för henne. När hon var färdig med sin treåriga skräddarutbildning och hennes mor hastigt hade gått bort åkte hon till USA för att hälsa på brevvännen i tre månader. Han friade och Jenny tackade ja. De var gifta i några år för att sedan separera.

Nyseparerade Jenny blev inbjuden till Costa Mesa, platsen som Walter Kempler hade pekat ut på kartan, av sin likaledes nyseparerade svärmor. Där blev hon kvar en längre tid. Hennes ex-svärmor var medlem i Jesu Kristi kyrka av Sista dagars heliga men hade inte varit aktiv på länge. Efter sin separation hade hon börjat gå i kyrkan igen och bjöd med Jenny som omedelbart kände sig hemma.

”Så fort jag kom till kyrkan lade jag märke till hur fint folk behandlade varandra. Jag fortsatte gå i kyrkan och pratade med min svärmor. Två missionärer undervisade mig alla lektioner. Jag blev jätteintresserad på en gång och fick snart frågan om jag ville bli döpt. Jag blev överrumplad och tackade inte ja direkt, men ett dopdatum sattes medan jag blev uppmanad att tänka på saken. Det var viktigt för mig att inte gå med i något jag inte kunde stå för men det blev snart klart för mig att det var det här som gällde! Mitt dopdatum glömdes av alla utom mig. Jag blev i alla fall döpt och fick den Helige Andens gåva. En av högprästerna berättade efteråt att han för sitt inre sett mig klädd i vitt i templet.

Mitt liv fortsatte, men inte som förut. Jag kände stark glädje och förväntan. Det första jag tänkte på varje morgon var vår himmelske Fader. Jag svävade på moln och blev känslomässigt lyft. Det höll i sig i närmare ett år. Det gav mig en stark grund att stå på och jag visste att jag hade fattat rätt beslut. Jag hade också turen att få ytterligare undervisning om evangeliet under det året. Sedan dröjde det inte länge förrän jag kände att jag måste dela med mig till andra och ville åka på mission. Det kunde jag förverkliga genom arvet från min mor och genom att sälja min gamla kraschade bil.”

Att bli medlem är det viktigaste beslut Jenny har tagit i sitt liv. ”Det var inte en dag för tidigt som jag blev medlem. Det är så lätt att se tillbaka på sitt liv och minnas misslyckanden och sådant man ångrar. Jag är glad för de principer vi får med oss, att vi inte behöver låta dessa misslyckanden definiera oss. Det enda jag vill är att hålla fast vid det som varar, detta evangelium. Jag är tacksam för vår kyrkfamilj och undervisningen om att sträva mot enighet. Jag är tacksam mot vår himmelske Fader för att han ständigt fyller på med det jag står i behov av och Hans timing. Jag är tacksam för kunskapen om vem vi har potential att bli och att vi varje dag och varje stund har möjlighet att skriva om vår historia.”