Enkla sätt att bli mer kristuslika i vårt tjänande

Francisco Lázaro Campos de Sousa, Brasilien

På ett möte för äldstekvorumets presidentskap kände jag en önskan att träffa en kvorummedlem som inte var aktiv, någon som jag inte hade träffat förut. En dag efter att ha varit och handlat kände jag att jag behövde åka hem till honom. Jag tvekade, men känslan av att behöva träffa honom blev ännu starkare. Jag presenterade mig och sa sådant som jag kom att tänka på. Jag sa till honom att Herren behövde honom, och att han behövde Herren.

Han berättade om sin smärta över ensamhet och andra svårigheter. ”Du kommer att hitta vänner i kvorumet som hjälper och stöttar dig”, sa jag till honom. Han tog villigt emot min inbjudan och kom på sabbatsmötena.

Jag kände honom inte till en början, men Herren gjorde det och kände hans hjärta. Min övertygelse bekräftades på nytt. När vi betjänar vår Faders barn och ber om att få veta deras behov, leder Herren oss till dem. Vi delar den glädjande upplevelsen av att ”lyfta upp händerna som hänger ner och styrka de matta knäna” (se Läran och förbunden 81:5).

Ana Rodriguez Ramirez, Spanien

En dag på min mission kände min kamrat och jag oss manade att besöka en syster i församlingen. Vi klippte ut pappershjärtan och skrev kärleksfulla meddelanden på dem för att påminna henne om hennes värde.

Vi åkte hem till henne i tron att hon inte skulle vara hemma. Medan vi höll på att sätta upp pappershjärtana körde hennes bil fram till huset. Min kamrat och jag försökte gömma oss för att inte förstöra den vänliga överraskningen, men det var förgäves. Hon såg oss.

Systern klev ur bilen med tårar i ögonen. Hon kramade om oss och sa: ”Ni två är mina änglar. Ni finns alltid där när jag behöver er som mest. Tack.”

Hon bjöd in oss och berättade om den långa dag hon hade haft med en allvarlig familjesituation. Vi lyssnade bara. Vi talade om hur mycket Gud älskar henne och att han inte glömt vad hon gick igenom. Vi läste skrifterna med henne, och hennes hem var fyllt av den Helige Anden när vi åkte.

Jesu Kristi lärjungar är ”villiga att … trösta dem som står i behov av tröst” (Mosiah 18:9). Han litar på att vi är en del av hans stora verk – ett högre och heligare tjänande. När vi tar oss tid att lära känna människor och lyssna på dem, blir vi bättre rustade att vara Guds jordiska änglar.

Talia Rodríguez, Schweiz

Bönen är en väsentlig del av att tjäna så som Frälsaren tjänade. Bönen kan inleda vårt sökande efter att få veta vem vi ska välsigna. Den kan hjälpa oss att förstå himlens vilja angående hur vi ska välsigna. Bönen är också ett viktigt steg mot att lära oss hur vi ska utföra vår plikt.

Min man, Mario, led av covid i början av smittspridningen före vaccinationerna. Biskopen bad en äldste i vår församling, Moroni, att ge honom en prästadömsvälsignelse.

Eftersom Moroni inte ville bli smittad av viruset och sprida det till sin familj behövde han himlens bekräftelse innan han fortsatte. Han knäböjde i bön med sin fru och väntade på en fridfull försäkran. När de kände frid sa hans fru till honom: ”Gå med din rustning, Moroni.”

När han kom in i vårt hem såg vi en Herrens kämpe. Min make fällde tårar av glädje när han såg denne broder modigt komma och ge honom den välsignelse han önskade. Det var en obeskrivlig upplevelse.

Frälsaren kom genom sin tjänare, vår käre broder Moroni, som lade sina händer på Marios huvud och välsignade honom så som Kristus skulle ha gjort.

Geiziane Morais Freitas Duarte, Brasilien

Jag var en gång stödsyster till en kvinna som hade slutat att gå i kyrkan. När jag besökte henne brukade jag berätta hur mycket Frälsaren älskade henne och hennes familj. Jag bjöd alltid in dem till kyrkan följande söndag. Detta pågick under lång tid, men de kom aldrig. Jag kände mig missmodig. Frestelsen att ge upp var stark. Men varje gång min kamrat och jag besökte deras hem fick vi en glimt av himlen. Vi föreställde oss dem alltid i templet, klädda i vitt. Vi förstod att vi måste fortsätta försöka.

Efter många böner och besök kom äntligen dagen – familjen kom till kyrkan! De fortsatte att komma tillbaka varje vecka. Familjen arbetade hårt för att öka sin tro och komma in på förbundsstigen. Det blev tydligt att evangeliet hade stärkt dem.

Så småningom fick jag en inbjudan till deras tempelbesegling. När jag bevittnade den heliga förrättningen kunde jag inte låta bli att gråta av glädje. Detta var ett under.

Ibland ville jag ge upp. Men varje gång jag besökte dem såg jag templet. Gud visade mig en glimt av sin plan för den här familjen. Han använde mig som sitt redskap för att hålla kontakt med dem. Jag är tacksam mot honom för att han visade mig den sanna visionen av att tjäna.

Glädjen och kraften i tjänande finner vi när vi blir till välsignelse i andras liv och tjänar dem så som Frälsaren skulle ha tjänat. Hjälpföreningens generalpresident Camille N. Johnson lärde att ”när ni gör något för att hjälpa andra – timligt eller andligt … ger ni dem Jesu Kristi kärlek. Jag vittnar om att när ni gör det välsignas ni med att själva finna hjälp och lindring i honom.”

Vi blir mer som Frälsaren i vårt tjänande när vi vänder oss till Herren för att få hjälp i våra ansträngningar. Vi följer maningar, lär känna dem vi tjänar, ber för dem, hjälper dem att ingå och hålla förbund och framhärdar i våra ansträngningar.

Frälsarens tjänande – av den ene efter den andre – är ett bra mönster för vårt eget tjänande (se 3 Nephi 11:15). Som äldste Juan Pablo Villar i de sjuttios kvorum har sagt: ”Om vi följer Jesus Kristus – han som är mästare på att tjäna – och tjänar andra så som han skulle göra, stärker han oss och ger oss kraft. Genom vår stödverksamhet kan vi vara en välsignelse i andras liv och finna frid och glädje i våra egna.”