Ni är kyrkan

Judith England Coleman, Utah, USA

Under 70 dagar i ett utkikstorn hade min man och jag allt vi behövde för att förbli trofasta mot Frälsaren och hans evangelium.

man och kvinna som tittar genom kikare på bergen och skogen från en brandvaktsstation

I juni 1963 lämnade min man Gary och jag templet i Cardston i Alberta och påbörjade vår resa tillsammans som nygifta i Jesu Kristi evangelium. Alla våra ägodelar var nerpackade i några kassar som låg i baksätet på vår lilla bil när vi körde till Clarkia i Idaho i USA.

Gary skulle börja arbeta med att hålla utkik efter skogsbränder vid Anthony Peaks utkikstorn i S:t Joe nationalpark. Efter åtta mil på en väg och ytterligare fem kilometer längs en bergsstig var vårt första gemensamma hem ett rum i ett utkikstorn nio meter över marken.

Innan vi kom till Clarkia besökte vi president Larson, som var president för en liten gren i det området. Vi förklarade att under de kommande 70 dagarna skulle vi bo i ett utkikstorn och kunde inte ta ledigt för söndagens gudstjänster i hans gren i S:t Maries i Idaho.

Med tanke på våra unika omständigheter gav president Larson inspirerade och hjälpsamma råd: ”Broder och syster Coleman, ni kommer att vara kyrkan i ert lilla hem på Anthony Peak. Ni har prästadömet, era förbund, era vittnesbörd, era skrifter och er tro att göra allt som behövs för att vara trofasta i evangeliet. Jag ger er tillstånd att hålla sakramentsmöte varje söndag, där ni kan ta del av sakramentet och hålla tal om evangeliet. Ni håller ert prästadömsmöte, ert hjälpföreningsmöte, er söndagsskoleklass och hemafton. Ni är kyrkan!”

När vi tog farväl av president Larson kände vi oss välsignade att kunna påbörja vår familjeresa i vår godkända tvåmannagren av kyrkan på Anthony Peak. Vi bad dagligen bön, enskilt och som par. Vi hade varsitt exemplar av skrifterna och vi hade en lektionsbok för söndagsskolan. Gary undervisade på prästadömsmötet och jag deltog. Jag undervisade på hjälpföreningsmötet och han deltog. På därtill avsedd söndag höll vi faste- och vittnesbördsmöte.

En särskild kärlek till Nephi

I den miljön började vi vårt livslånga studium av, och kärlek till, den heliga Mormons bok, som hade spelat en viktig roll i Garys omvändelse 1962. Under våra studier växte en särskild kärlek till Nephi fram.

När Nephi var ung lämnade han och hans familj sitt hem i Jerusalem, så som det hade uppenbarats för Lehi (se 1 Nephi 2:2). I vildmarken och senare i Amerikas utlovade land var de isolerade från andra som trodde på Frälsarens ankomst. Men Lehis familj hade allt de behövde. De hade tro, de hade skrifterna i form av mässingsplåtarna och de hade profetisk vägledning.

Under dessa omständigheter sökte och fick Nephi ett personligt vittnesbörd om Frälsaren och andliga upplevelser med honom (se 1 Nephi 2:16). Han hade inte tillgång till Jerusalems synagogor eller lärda lärare. Men Nephi växte i andlig mognad och utvecklade ett personligt förhållande till gudomen, vilket framgår av hans användning av dussintals olika titlar för Frälsaren Jesus Kristus.

”Och det hände sig att Herren talade till mig” (1 Nephi 2:19) i vildmarken, sa Nephi. På liknande sätt talade vår himmelske Fader till Gary och mig på en bergstopp i vår vildmark.

När det gäller det väsentliga i Jesu Kristi evangelium sa president Russell M. Nelson: ”En muslimsk man uttryckte det så här: ’När er kristendom är så enkel att jag kan ta den med mig på kamelryggen, då är jag intresserad.’ Tro, omvändelse, dop, begåvningen och beseglingsförrättningen är oumbärliga.”

Vi hade allt vi behövde.

Jag är tacksam för vägledningen från en grenspresident i Idaho och för råden från forntida och nutida profeter. För som Herren sa Matteus 18:20: ”Där två eller tre är samlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem”.

Må vår tro på Frälsaren, vår glädje i hans evangelium och vår tacksamhet för Mormons bok växa när vi samlas med andra sista dagars heliga – oavsett vårt antal och var vi är.