Hur skulle jag inte kunna vara lycklig?

Bradford G. Smith, Arizona, USA

Jag har en dödlig sjukdom som gör att jag är helt förlamad, men tack vare tekniken som gör att jag kan skriva med ögonen fortsätter jag att bära mitt vittnesbörd om Guds lycksalighetsplan tills han kallar hem mig.

Jag har en obotlig sjukdom som har en dödlighet på 100 procent. Varför är jag inte arg på Gud? För att han har visat sig vara trofast i svåra tider, och jag har lärt mig att lita på honom.

Strax efter min äldste sons födelse diagnostiserades han med en medfödd defekt som kallas Hirschsprungs sjukdom. Han tillbringade tid på den neonatala intensivvårdsavdelningen, behövde hemvård och opererades. Det var en skrämmande tid.

Ungefär samtidigt förvandlades mitt drömjobb till en mardröm. Allt rasade samman omkring mig och kulminerade i att min mentor och jag förlorade våra jobb. Jag brukade komma hem efter långa dagar på jobbet, lägga mig på golvet och klaga.

Min dotter har också Hirschsprungs sjukdom. Dessutom lider hon av hjärtfel och har Downs syndrom. Hon tillbringade sina första veckor på jorden på sjukhuset. Hon har genomgått tre stora operationer och är nu en leende gullunge. Först kändes hennes diagnos som en tragedi, men nu känns den mer som en välsignelse. Trots en del svåra tider har hon lärt vår familj kärlek och tålamod. Hon skänker glädje i enkla stunder, upphör aldrig att överraska oss och gör människor glada vart hon än går.

Medan allt detta har pågått har jag tänkt på profeten Joseph Smith som satt inlåst i den eländiga fängelsehålan i Liberty. Frälsaren tröstade honom med ett större perspektiv: ”Vet, min son, att allt detta ska ge dig erfarenhet och tjäna dig till godo. Människosonen har stigit ner djupare än allt detta” (Läran och förbunden 122:7–8).

Ett fotografi taget innan jag fick diagnosen ALS. När jag tänker på mina utmaningar försöker jag komma ihåg hur välsignad jag har varit i mitt liv. Min fantastiska fru blir min partner för evigt om vi håller våra förbund, och jag kommer att få stor glädje i mina efterkommande.

Foto: Lisa Harbertson

Ett evangelieperspektiv

Under mina prövningar gav mitt vittnesbörd om Jesus Kristus mig en känsla av perspektiv. Jag insåg att många andra söner och döttrar har stigit ner långt djupare än vad jag har gjort. Så jag har lärt mig att jag kan vara tacksam i mina prövningar. Nu när jag vet hur mycket jag har lärt mig av det elände jag har fått utstå, känns de prövningarna på något sätt inte lika svåra som de kändes då.

I slutet av 2018 fick jag diagnosen amyotrofisk lateral skleros, mer känd som ALS eller Lou Gehrigs sjukdom – en sällsynt, obotlig, neurologisk sjukdom. ALS dödar de motoriska nervceller som förbinder hjärnan med mina muskler. Mina tankar går fortfarande i normal takt och jag förstår allt som andra säger till mig, men jag kan inte längre kontrollera andra muskler än ögonen. Att kommunicera är svårt och går långsamt för mig, nu när jag måste använda mina ögon för att skriva på en enhet vad jag vill säga.

ALS har gjort mig helt förlamad, så att jag är beroende av en andningsmaskin och av min fru Tiffany för allt annat. Min sjukdom kommer troligen att ta mitt liv innan jag får se mina barn växa upp. Jag gav ut en bok med mina lektioner och tal som de och andra kan läsa när jag är borta.

Men när jag tänker på mina utmaningar försöker jag komma ihåg hur välsignad jag har varit i mitt liv. Jag har rest runt i världen, lärt mig om många olika kulturer, pratat med en president i USA, ätit middag med Syriens premiärminister och stått på snötäckta bergstoppar och förundrats över deras skönhet.

Ännu viktigare är att jag har skrattat – högt och länge – med mina föräldrar, syskon, släkt och vänner. Jag har stått på heliga platser, lärt mig av levande profeters undervisning och tjänat i templet. Jag har inbjudit andra att komma till Kristus och finna lycka. Min fantastiska fru blir min partner för evigt om vi håller våra förbund, och jag kommer att få stor glädje i mina efterkommande.

Med det här perspektivet av tacksamhet, hur skulle jag inte kunna vara lycklig? ALS är inte roligt, och det är helt klart mitt livs lågvattenmärke. Men det är inte tillräckligt lågt för att motverka min lycka.

Vad jag har lärt mig

Jag har lärt mig att se ALS som ett kall, och jag försöker ära det. Faktum är att jag förväntar mig att kunna se tillbaka på den här sjukdomen och skratta – tacksam för vad den här prövningen har hjälpt mig att bli. Och om det är så jag kommer att se på saker och ting senare, varför inte se det på det sättet nu?

Jag vill inte ge intryck av att den här utmaningen är lätt. Det tog lång tid att få känslorna och rädslan under kontroll. Jag har lärt mig mycket medan min fysiska kropp har tynat bort.

Jag har lärt mig hur Gud ibland ger oss välsignelser. Först kallas vi att göra något som verkar svårt – eller till och med omöjligt! Sedan undervisar Herren oss och lyfter oss genom sin nåd, eller den ”möjliggörande kraft” som hans försoning gör möjlig. Först när vi har fullbordat uppgiften ser vi hans hand och hans välsignelser i vårt liv. Som president Thomas S. Monson (1927–2018) lärde: ”Be inte om uppgifter ni är kapabla att utföra, utan be att ni ska vara kapabla att utföra alla era uppgifter. Då är det inget mirakel att ni kan utföra era uppgifter, utan ni är själva miraklet.”

Jag har upplevt det mönstret gång på gång. Så jag är övertygad om att ALS kommer att bli likadant för mig.

mamma och barn — Min sjukdom kommer troligen att ta mitt liv innan jag får se mina barn växa upp. Jag gav ut en bok med mina lektioner och tal som de och andra kan läsa när jag är borta. Tills slutet kommer för min del, försöker jag att ära mitt kall och bli mer som Jesus.

Om evangeliet är sant, berättade president Gordon B. Hinckley (1910–2008) en gång, ”har då något annat någon betydelse?” Jag lär mig mycket om vad som verkligen betyder något. I mina prövningar har jag lärt mig att universums Gud älskar mig. När jag ser tillbaka kan jag se hans hand i mitt liv. Varje prövning jag har ställts inför har förberett mig för nästa. ALS ingick inte i mina planer, men jag har lärt mig att ”hans vägar är inte våra vägar”.

Gud älskar oss precis var vi än befinner oss just nu, men han vill också så mycket mer av oss. Vi är inte i närheten av mållinjen. Vi har en lång väg att gå, men vi behöver bli ”lite bättre varje dag”. Eftersom Gud älskar oss ber han oss att ta vårt ansvar, bli bättre och följa honom.

När profeten Nephi i Mormons bok fick en fråga han inte visste hur han skulle besvara, förlitade han sig på det han redan visste: ”Jag vet att [Gud] älskar sina barn, men jag vet inte vad allting betyder” (1 Nephi 11:17).

Jag tror att oavsett hur svårt, orättvist eller smärtsamt det här livet kan tyckas vara, kommer vi alla att vara mycket nöjda med den slutliga vågskålen. Våra val trumfar våra omständigheter.

”Allt blir bli bra till slut, och om det inte är bra så är det inte slut än”, lyder ett populärt ordspråk. Herren själv har sagt:

”Ni kan inte just nu med era naturliga ögon se Guds avsikter angående det som ska komma härefter och den härlighet som ska följa på många prövningar.

För efter många prövningar kommer välsignelserna. Därför kommer dagen då ni ska krönas med stor härlighet.” (Läran och förbunden 58:3–4).

Jag vet inte vad allting betyder. Men jag vet att Gud älskar mig. Han älskar dig också. Hans fullkomliga kärlek driver ut min fruktan (se Moroni 8:16). Tills slutet kommer för min del, försöker jag att ära mitt kall och bli mer som Jesus.

Tack vare tekniken som gör att jag kan skriva med ögonen fortsätter jag att bära mitt vittnesbörd och dela min tro på Guds lycksalighetsplan tills han kallar hem mig.