Tomas: På trons resa

Jesus Kristus kallade Tomas att vara en av hans tolv apostlar, och Tomas följde Frälsaren under hela hans treåriga verksamhet. Han hyste en hängiven kärlek till Frälsaren. När Tomas fruktade för Herrens liv uppmanade han de andra apostlarna: ”Låt oss gå, vi också, och dö med honom” (Johannes 11:16).

I sin hängivenhet ställde han ändå frågor. Före Getsemane undervisade Jesus sina lärjungar om att han skulle gå bort. Tomas frågade: ”Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen?”

Jesus sa: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig” (Johannes 14:5–6).

Liksom Tomas kanske vi inte förstår alla Guds lärdomar eller varje del av frälsningsplanen. Men att ställa rättfärdiga frågor kan uppenbara sanning från Herren. Det är nödvändigt för att vår tro ska växa.

President Russell M. Nelson har sagt:

”Om du har frågor – och det hoppas jag att du har – sök svar med en innerlig önskan att tro.

Dina uppriktiga frågor, ställda i tro, kommer alltid att leda till större tro och mer kunskap.”

När apostlarna hörde att Jesus hade uppstått från de döda ”tyckte [de att] deras ord var tomt prat och trodde inte på dem” (Lukas 24:11). Tomas period av tvivel kan ha varat längre än de andra eftersom han inte var närvarande när den uppståndne Herren visade sig för dem första gången (se Johannes 20:24).

Men han svarade dem: ”Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka mitt finger i spikhålen och min hand i hans sida, så kan jag inte tro” (Johannes 20:25).

Efter åtta dagar uppenbarade sig Herren igen och bjöd Tomas att känna på hans sår. Förundrad utropade han: ”Min Herre och min Gud!” (Johannes 20:28). Frälsaren undervisade i sitt svar om en viktig sanning: ”Saliga är de som inte har sett men ändå tror” (Johannes 20:29).

Svaren kommer. Äldste David A. Bednar i de sjuttios kvorum har sagt: ”Varje uppriktig bön hörs och besvaras av vår himmelske Fader, men svaren kanske inte blir som vi tänkt oss eller inte kommer när vi vill eller på det sätt vi förväntar oss.”

När vi får svar genom uthållighet, bön och uppenbarelse kan vi också få en övertygelse – ett vittnesbörd. Om vi fortsätter att ge näring åt vår tro kan det vittnesbördet bli kvar hos oss hela livet. Som president Nelson lärde att när du ”tålmodigt rättar dig efter Herrens tidtabell får du den kunskap och förståelse du söker. Varje välsignelse Herren har åt dig – till och med underverk – följer. Det är vad personlig uppenbarelse gör för dig.”

Tomas upplevelse visar oss att tro inte är en slutmål utan en process. Gud hedrar den processen och välsignar oss när vi förblir öppna för hans vägledning och söker det vittnesbörd som talar frid till våra hjärtan (se Läran och förbunden 88:63).