”Vägen till Emmaus: En resa med uppenbarelse och igenkännande”, Liahona, mars 2026.
De kände Frälsaren
Lärjungar på vägen till Emmaus: En resa med uppenbarelse och igenkännande
I likhet med det som dessa lärjungar upplevde, kan våra hjärtan brinna inom oss som ett vittne om Frälsarens försoning och uppståndelse.
Illustration: Laura Serra, kopiering förbjuden
På söndagen, på uppståndelsens eftermiddag, gick två lärjungar de 13 kilometerna från Jerusalem till Emmaus. Det hade varit en känslosam dag, ja känslosamma dagar.
Deras hjärtan var tyngda. Deras sinnen fyllda av förundran och sorg. De samtalade om Jesus av Nasaret – hans död, ryktena om hans uppståndelse och den smärtsamma ovissheten om vad allt detta kunde betyda.
Medan de gick började en främling tala med dem. Det var Jesus, men de kände inte igen honom. Deras ögon var beslöjade och deras förstånd var fördunklat. Han frågade dem: ”Vad är det ni går och samtalar med varandra om?” (Lukas 24:17).
Kleopas, en av lärjungarna, reagerade med misstro att någon kunde vara så ovetande, så oberörd av de dramatiska händelser som skakat Jerusalem den helgen. ”Är du den ende som har besökt Jerusalem och inte vet vad som hänt de här dagarna?”
”Vad då?” frågade Jesus.
Deras svar var uppriktigt och rakt: ”Detta med Jesus från Nasaret. Han var en profet, mäktig i ord och gärning inför Gud och hela folket.” (Lukas 24:18–19). De sa att de hade hoppats på att Jesus skulle återlösa Israel, men att det nu var den tredje dagen efter hans död. Och fastän några kvinnor hade berättat att änglar hade besökt dem som förkunnade att han levde, hade apostlarna som gått dit för att undersöka saken inte sett honom.
Sedan talade Jesus – inte som en främling utan som en lärare. ”Så tröga ni är i tanke och hjärta till att tro på allt som profeterna har sagt!” (Lukas 24:25.) Han förklarade skrifterna för dem, från Mose och alla profeterna, och uppenbarade det som handlade om honom. Föreställ dig att du vandrar i timmar med Guds Son, livets Herre, och hör honom tolka de messianska profetiorna. Deras sorg började lätta och ersättas av förundran och inre känslostormar.
Stanna kvar hos oss
När de närmade sig Emmaus såg det ut som att Jesus skulle fortsätta gå. Men de bad honom ivrigt: ”Stanna kvar hos oss! Det är snart kväll och dagen går mot sitt slut.” (Lukas 24:29) Han stannade hos dem, satt och bröt bröd.
Äldste James E. Talmage (1862–1933) i de tolv apostlarnas kvorum skrev följande om vad som sedan hände: ”Det kan ha varit något i välsignelsens innerlighet eller i sättet att bryta och dela ut brödet, som erinrade dem om tidigare tillfällen; eller också upptäckte de kanske hans genomborrade händer; men vilken orsaken än var, så betraktade de sin gäst med spänd uppmärksamhet, och då ”öppnades deras ögon och de kände igen honom, men han försvann ur deras åsyn” [Lukas 24:31].
I nästa ögonblick vände de sig till varandra och sa: ”Brann inte våra hjärtan i oss när han talade med oss på vägen, när han öppnade Skrifterna för oss?” (Lukas 24:32). Den brinnande känslan var inte förvirring eller rädsla – den var ett igenkännande. ”De känslor som beskrivs på detta sätt är det slutgiltiga vittnesbördet om en gudomlig son”, lärde äldste Bruce R. McConkie (1915-1985) i de tolv apostlarnas kvorum.
Vår egen väg till Emmaus
”Vad skulle han säga till dig om du kunde vandra och prata med honom?” frågade äldste Patricio M. Giuffra i de sjuttios kvorum.
Han sa att liksom lärjungarna kanske vi inte inser att Frälsaren vandrar med oss. ”Vi kanske inte ser hur han stannar kvar hos oss, är med oss i vår strävan, arbetar med oss och gråter med oss.” Livets distraktioner – vare sig de är prövningar eller segrar – kan dölja hans närvaro.
Var och en av oss vandrar vår egen väg till Emmaus. Längs den vägen möter vi sjukdomar, svagheter, ekonomiska påfrestningar och kanske det högmod som kan följa på framgång. Men vi behöver aldrig vandra ensamma, sa äldste Giuffra. ”Vi kan be Frälsaren att ’stanna kvar hos oss.’”
När vi lär oss om Kristus, lyder hans bud, ber, studerar skrifterna, följer de levande profeterna och inbjuder honom att stanna kvar hos oss, börjar vi känna igen hans inflytande. Lärjungarnas vädjan, att: ”stanna kvar hos oss”, bör också vara vår, sa äldste Giuffra. Och när den är det brinner också våra hjärtan inom oss.