Är jag tillräckligt bra?

I flera år visste mina föräldrar inte var jag var. De var bra människor som försökte ge mig den bästa möjliga utbildningen och blev förståeligt nog besvikna över mina val. När pappa blev sjuk övertalade mamma mig att åka hem till Washington D.C. När jag kom dit hittade John ett jobb åt mig på ett arbetslag som höll på att bygga templet där.

Jag visste det inte, men han hade ordnat så att jag fick arbeta med en grupp återvända missionärer. Jag var förbluffad över att John Howell, huvudförmannen, bad en i arbetslaget att be en bön i början av varje arbetsdag – något jag aldrig hade sett i de arbetslag jag hade varit i tidigare.

En dag på jobbet höll flera av oss på att sätta upp en av templets tunga ytterdörrar när den föll och klämde mitt finger så att det blev platt som en pannkaka. John skyndade sig dit, tittade på mitt finger, bad om lite invigd olja och gav mig en välsignelse. Fingret läkte så fort att jag inte behövde uppsöka en läkare.

Vid ett annat tillfälle fick jag ett rakblad och blev tillsagd att skrapa bort skräprester från betonggolven.

”Varför?” frågade jag en i arbetslaget. ”Ska de inte lägga heltäckningsmattor?”

”Randy, du vet inte vems hus det här är, eller hur?” svarade han. ”Vi fullkomnar det för den fullkomlige.”

Världen höll på att drunkna i cynism, bitterhet, hat och rädsla, men exemplen och undervisningen från de här unga männen som jag arbetade med fyllde mig med hopp. När killarna i arbetslaget berättade för mig om sin tro så visste jag att de var ärliga och uppriktiga. De hade gett två år av sina liv åt att tjäna andra, och de var intelligent optimistiska. Jag ville att det de undervisade om skulle vara sant. Jag kände att jag höll på att få den insikt som jag hade sökt och att Herren förberedde mig andligen.

John Howell föreslog att jag skulle träffa heltidsmissionärerna. Men i stället valde jag att låta min bror och en av hans vänner, en annan återvänd missionär, undervisa mig. När de undervisade mig ville jag ha ett externt, obestridligt bevis på att det jag lärde mig var sant. Utan det beviset ville jag inte ha några fler lektioner.

När jag frågade hur de visste att det var sant, svarade de: ”Vi har läst och bett och fått en bekräftelse från den Helige Anden.” De sa att jag behövde samma bekräftelse.

Den kvällen gick jag till en skogsdunge i närheten av mitt grannskap. Jag vet inte hur länge jag bad, men jag gjorde det med en absolut avsikt. Jag ställde upprepade gånger samma fyra frågor till Gud: ”Är Mormons bok Guds ord? Visade du och din Son er för Joseph Smith? Är det här Jesu Kristi sanna kyrka? Är jag tillräckligt bra för att vara medlem?”

Svaret på varje fråga kom som en viskning till min själ – ”ja” – fyra gånger. Viskningarna åtföljdes av fridfulla och djupa känslor.

Med nedböjt huvud, på knä i bön och dränkt av tårar utbrast jag: ”Om det här är det svar du vill ge mig så accepterar jag det och överlämnar mitt liv helt och hållet till dig och det här evangeliet så som du uppenbarar det för mig.” Ord kan inte beskriva de tankar, känslor och sanningar som omgav mig.

Vittnesbördet jag fick den kvällen var obestridligt, och det är lika starkt nu som det var då. Sedan den bönen har Gud bevisat de svaren för mig på tusentals mirakulösa och praktiska sätt.

Kort efter mitt dop 1974 var jag med på min första generalkonferens i Salt Lake City med min bror John. Jag blev förvånad när äldste Boyd K. Packer (1924–2015) i de tolv apostlarnas kvorum, som hade träffat min moster i New York tre veckor före konferensen, nämnde John och mig i sitt tal på söndagsförmiddagen.

Äldste Packer citerade min moster: ”Två av mina systersöner har anslutit sig till er kyrka. Jag kan knappast föreställa mig vilken förändring det har medfört i deras liv.”

På grund av den mäktiga förändringen (se Alma 5:14) brann det en eld inom mig som jag ville dela med mig av. Snart befann jag mig i Idaho som heltidsmissionär. Halvvägs genom missionen dog min far, som var min största hjälte och bästa vän. Mamma ringde min missionspresident och bad om att jag skulle få komma hem och hålla ett minnestal. När min missionspresident lämnade beslutet till mig om jag skulle åka eller inte, sa jag till honom att jag ville be och fasta i 24 timmar innan jag bestämde mig.

Den natten drömde jag en dröm. Min far visade sig för mig. Mitt under de djupa och meningsfulla samtalen med honom sa han till mig: ”Min son, stanna kvar på din mission.”

Jag följde pappas råd och stannade.

Sex månader efter min mission höll jag mamma i handen när hon tog sitt sista andetag. Årtionden senare hittade min fru Lisa ett brev från mina föräldrar i en gammal låda. Pappa hade skrivit det till mig under min mission men dog innan han hann skicka det.

”Våra hjärtan var och är och kommer alltid att vara fyllda av kärlek till dig. Jag inser att saker och ting inte alltid har varit perfekta, men sånt är livet … Kristus sa inte: ’Följ mig så blir det lätt.’ Han sa: ’Ta [ditt] kors och [följ] mig’ [Matteus 16:24]. Han bar korset, men vi har alla fått våra stickor. Kanske beror vår plats i himlen på hur vi hanterar dem. Käre son, vi älskar dig väldigt mycket.”

När jag växte upp var jag hård mot mina föräldrar, men jag tvivlade aldrig på deras kärlek. Sedan jag hittade kyrkan har jag arbetat flitigt på att tacka dem och hedra dem.

Den 17 februari 2018, två veckor innan Washington D.C. tempel stängdes för renovering, beseglades jag till min far och mor, 42 år efter att de hade gått igenom slöjan in i evigheten. Min äldste son William var ställföreträdare för min far och Lisa var ställföreträdare för min mor. Jag kände att båda mina föräldrar, som tidigare hade beseglats till varandra, var där i anden.

I templet finner vi band som för alltid binder oss till dem vi älskar. Det är jag säker på.

När jag var ung ville jag varken gifta mig eller skaffa barn. Men i dag är min fru, mina barn och mina barnbarn mina största skatter. Kyrkan är ett underverk och mitt liv i kyrkan har varit mirakulöst. Jag säger som Joseph Smith: ”Om jag inte hade upplevt det jag upplevt, skulle jag själv inte ha trott på [det].”

För femtio år sedan var jag byggnadsarbetare och arbetade på templet i Washington D.C. Jag var övertygad om att mitt liv inte hade någon lycklig framtid. I dag är jag förrättningstjänare i samma tempel, efter att ha tagit emot Herrens inbjudan att följa honom, få hans läkedom, ta emot hans förrättningar och sträva efter att bli som han.

Foto: Leslie Nilsson

Den återställda kyrkan är inte en teori, en filosofi eller bara en gemenskap eller en kultur. Den är vår Herre och Frälsare Jesu Kristi sanna kyrka.

Jag trodde att jag skulle hitta det jag letade efter i San Francisco. Men det gjorde jag inte. Jag hittade det i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga och i Herrens hus, ”återställelsens kronjuvel”.