Att kunna möta Jesus Kristus i Herrens hus

För flera år sedan läste jag en bok med titeln The Temple: Where Heaven Meets Earth, skriven av framlidne Truman G. Madsen, som ägnade en stor del av sitt liv åt att studera templets förrättningar och förbund. I boken nämnde broder Madsen tre saker som han tidigare känt hade hindrat honom från att till fullo dra nytta av tempelupplevelsen.

Det andra problemet som broder Madsen identifierade var att han ”led av olika slags ovärdighet och inte var särskilt angelägen om att ändra på allt det”. Herren har förkunnat följande: ”Jag ger er … en befallning att ni ska … förbereda er och heliggöra er. Ja, rena era hjärtan och rentvå era händer och era fötter inför mig, så att jag kan göra er rena” (Läran och förbunden 88:74).

President Henry B. Eyring har lärt att ”om ni eller jag skulle besöka templet men inte var tillräckligt rena, skulle vi inte kunna se, genom den Helige Andens kraft, den andliga undervisning om Frälsaren som vi kan få i templet.” Så omvändelse är väsentlig för tempeluppenbarelse, och tempeluppenbarelse är väsentlig för den förändring som vi alla bör uppleva efter att ha mött Jesus Kristus i templet.

Att ta del av sakramentets förrättning varje vecka kan också hjälpa oss att bli och förbli rena. När vi värdigt tar del av sakramentet förnyar vi bland andra förbund dopförbundet, och Herren förnyar den rening som skedde när vi föddes av vattnet och Anden. Jag tror att vi måste närma oss sakramentet med större vördnad om vi vill bli mer värdiga tempeluppenbarelse.

De två förbundsögonblicken, sakramentet och templet, är oupplösligt förbundna. Båda syftar på Frälsaren och hans försoningsoffer. Om vi lyssnar till Anden när vi tar del av sakramentet viskar den till våra andar vad vi behöver förändra för att mer fullständigt få ut mer av vår tid i templet. När det händer har vi två val. Vi kan försöka skyla våra synder som Adam och Eva försökte skyla sin nakenhet med fikonlöv (se 1 Moseboken 3:7), eller så kan vi göra som kung Lamonis far och ”överge” (Alma 22:18) alla de synder som Anden har uppmärksammat oss på. Om vi är villiga att offra våra synder – att faktiskt lägga dem på templets altare – kan det resultera i att vi får samma upplevelse i Herrens hus som Joseph Smith och Oliver Cowdery hade i templet i Kirtland när Herren förkunnade: ”Se, era synder är er förlåtna. Ni är rena inför mig, lyft därför upp era huvuden och gläd er” (Läran och förbunden 110:5).

Det tredje hindret som broder Madsen nämnde var att han ”kände en medfödd fientlighet mot ritualer och symbolik”. Det är okej att erkänna att när vi första gången upplevde templets förrättningar var de rituella och symboliska aspekterna av förrättningarna lite förvirrande och kan ha fått oss att känna oss lite illa till mods. Men den första reaktionen betyder inte att vi ska överge våra ansträngningar att förstå vad det är Herren försöker lära oss eller, ännu viktigare, ge oss. Som president Nelson har lärt: ”Om du ännu inte älskar att besöka templet, gå oftare – inte mer sällan.” Och, vill jag tillägga, förutom att oftare besöka templet, gå dit för att söka Frälsaren.

Herren har förkunnat att ”detta större prästadöme förvaltar evangeliet och innehar nyckeln till rikets hemligheter, ja, nyckeln till kunskapen om Gud.

Därför är gudaktighetens kraft uppenbar i dess förrättningar”(Läran och förbunden 84:19–20; se även vers 21–22).

De vackra symboliska aspekterna av templets förrättningar kan hjälpa oss att förstå och känna den bokstavliga gudaktighetens kraft som är inneboende i dessa förrättningar. De är inte av nyare slag utan ”Herren bestämde och förberedde [dessa] före världens grundläggning” (Läran och förbunden 128:5). Som Orson F. Whitney i de tolv apostlarnas kvorum lärde: ”Gud undervisar med symboler. Det är hans favoritundervisningsmetod.”

Om vi bjuder in Anden i våra hjärtan och sinnen vittnar jag om att vi kommer att upptäcka att de rituella och symboliska aspekterna av tempelförrättningarna faktiskt är mycket bekanta för oss, och vi kommer att känna att gudaktighetens kraft som flödar in i våra liv när vi hedrar dem säkerställer vår förmåga att återvända och vistas i vår himmelske Faders närhet. Som president Nelson sa: ”Tempelbegåvningen gavs genom uppenbarelse. Därför förstås den bäst genom uppenbarelse som vi ivrigt söker med ett rent hjärta.”

Jag vill lägga till mitt fjärde misstag som alltför många av oss gör när vi kommer för att tillbe i templet. Alltför ofta ignorerar vi det faktum att all symbolik i templet hjälper oss att fokusera på Jesus Kristus, hans försoning och hans roll i att ”åstadkomma odödlighet och evigt liv för människan” (Mose 1:39). Kanske var det därför Herren förkunnade för profeten Joseph Smith ”att ditt folks alla inträden i detta hus kan ske i Herrens namn,

att alla deras utträden ur detta hus kan ske i Herrens namn” (Läran och förbunden 109:17–18; se även v. 19).

Många av de svårigheter som människor har med att inte känna det de vill känna i templet beror på att de inte söker Herren när de deltar i templets förrättningar. Han är anledningen till att vi kommer till templet. Han är den som vår Fader i himlen vill att vi ska möta i templet. Han står i fokus för varje symbol, varje förrättning, varje förbund och varje välsignelse som man hoppas på i templet. Att söka Kristus i templet gör det möjligt för oss att förstå varför vi är i templet och varför vi bör återvända.

I sitt brev till hebreerna förklarade Paulus följande angående att få tillträde till den allra heligaste delen av det forntida templet:

”Bröder, i kraft av Jesu blod kan vi därför frimodigt gå in i det allra heligaste

på den nya och levande väg som han öppnat för oss genom förhänget, det vill säga sin kropp” (Hebreerbrevet 10:19–20).

Johannes gav ytterligare klarhet åt det här skriftstället när han citerade Jesus, som sa att ”ingen kommer till Fadern utom genom mig” (Johannes 14:6). När vi står vid förlåten i templet står han som för vår talan inför Fadern symboliskt mellan oss och Fadern och säger:

”Fader, se hans lidanden och död som inte begick någon synd, i vilken du fann gott behag. Se din Sons blod som blev utgjutet, blodet från honom som du utgav för att du själv skulle kunna förhärligas.

Fader, skona därför dessa mina bröder som tror på mitt namn, så att de kan komma till mig och få evigt liv” (Läran och förbunden 45:4–5).

Det ögonblick då vi symboliskt får tillgång till Guds närhet genom förlåten hjälper oss att förstå varför Joseph Smith lärde att ”vi behöver templet mer än någonting annat”.

I forna tider bar man heliga kläder för att hjälpa Guds förbundsbarn att ”komma ihåg alla Herrens befallningar och följa dem. Och sök inte ert eget hjärta och era egna ögon” (4 Moseboken 15:39). Det är inte annorlunda i dag. Vilken förunderlig, helig stund det är att få en klädnad medan vi är i Herrens hus, med all dess symboliska innebörd – varav den viktigaste är en hågkomst av Frälsarens offer i Getsemane trädgård och på korset och hans härliga uppståndelse. ”Tempelklädnaden är en fysisk påminnelse om heliga löften som [vi] har ingått med [vår] himmelske Fader, och den påminner [oss] om de välsignelser [vi] kan få om [vi] hedrar [våra] åtaganden.” Tempelklädnaden hjälper oss också att hedra sakramentets förbund att ”alltid minnas honom samt hålla de bud som han har gett [oss], så att [vi] alltid kan ha hans Ande hos [oss]” (Läran och förbunden 20:77).

President Nelson lärde oss något mycket djupsinnigt om tempelklädnaden som han gav mig tillåtelse att dela med mig av: ”Din klädnad symboliserar förlåten [i templet]. Förlåten är en symbol för Herren Jesus Kristus. Så när du tar på dig din tempelklädnad kan du känna att du verkligen tar på dig den mycket heliga symbolen för Herren Jesus Kristus – hans liv, hans verksamhet och hans mission, som var att sona för varje Guds dotter och son.”

Vi finner vår Frälsare i templet, i varje aspekt av det, och vi finner honom i tempelklädnadens symbolik. När vi bär tempelklädnaden förkunnar vi för Gud att vi gläds åt att få Jesu namn lagt på oss i hans heliga hus (se Läran och förbunden 109:26), och att vi alltid minns honom.

I templet kan du få kraft att stå emot och övervinna motståndarens andliga attacker genom att ingå och hålla förbund. I templet kan du ta emot en klädnad, inte vilken klädnad som helst utan det heliga prästadömets klädnad. Och i templet kan du möta Jesus Kristus.

President Nelson har lärt att ”varje gång ett tempel invigs kommer mer ljus in i världen”. Jag tror inte att han talade om belysningen på templets utsida. Jag tror att han talade om oss, Guds förbundsbarn, för varje gång vi värdigt kommer till templet tar vi emot och går därifrån med mer ljus.

Jag vittnar om att Gud är angelägen om att ingå en förbundsrelation med oss i sitt tempel, en relation, som president Nelson har vittnat om, som förändrar ”vår relation med honom för evigt” och välsignar ”oss med ett extra mått av [hans] kärlek och barmhärtighet”. Jag vittnar om att när vi förbereder och renar oss uppenbarar Kristus sig för oss i sitt hus på mäktiga och personliga sätt. Jag vittnar om att det ständiga hedrandet av och bärandet av tempelklädnaden gör det möjligt för oss att minnas Jesus Kristus, att vara ”beväpnade med rättfärdighet och med Guds kraft i stor härlighet” (1 Nephi 14:14) och få det andliga skydd som behövs för att öka vårt hopp om att en dag bli medarvingar med honom i vår Faders rike (se Romarbrevet 8:16–17;Läran och förbunden 84:38).