Att tjäna som räddningspersonal

När jag har tänkt på vår roll som medlemmar i Guds kyrka när det gäller Israels insamling, har det slagit mig att vi, liksom Abby, är först på plats. Varje person vi möter har unika utmaningar och de kräver helt olika åtgärder. Omsorgen om våra bröder och systrar sker inte i en förutsägbar, kontrollerad miljö. Vi arbetar med verkliga människor och verkliga situationer, och det kan vara rörigt.

Precis som räddningspersonal som är först på plats måste vi bedöma behoven och sedan göra vårt bästa efter den kunskap vi har. När en situation är utöver det vanliga och vi inte vet vad vi ska göra, kan vi be om ytterligare instruktioner genom att be Gud vägleda oss genom Anden så att vi vet vad vi ska göra. Vi kan också be våra ledare, som Hjälpföreningens och äldstekvorumets presidentskap, om hjälp.

I Mosiah 18 talar Alma om den rättfärdiga önskan hos dem som kommer in i Guds fålla: att bära varandras bördor, sörja med dem som sörjer, trösta dem som står i behov av tröst och stå som vittnen om Gud (se v. 8–9). I de stunder i livet då jag har känt mig riktigt nere, övergiven och som om himlen var stängd för mig, men någon har dykt upp för att sitta med mig, gråta med mig eller lyssna på mig, har jag känt Guds kärlek genom den personen och fått ett vittnesbörd om att han är medveten om mig och min situation.

Vi tror ofta att detta att stå som ett vittne betyder att vi ska berätta om vår tro för andra och vittna om sanningen, och ibland är det precis vad Anden leder oss till att göra. Men det är inte alltid det första som människor behöver när de befinner sig i svåra situationer. När Abby stöter på någon som har hjärtstillestånd är det förmodligen inte det bästa tillfället att inleda en diskussion om hälsosamma matvanor och motion. Hennes jobb är inte att bedöma hur de hamnat där eller att avgöra vem som förtjänar hennes vård. Om någon står i behov ger hon personen hjälp.

På samma sätt som Abby inte botar människor och skickar iväg dem, kan inte vi heller göra människor friska, fixa dem eller frälsa dem. Vår roll är livsviktig: den är att älska och ta hand om våra bröder och systrar och leda dem till Kristus, den store läkaren, som kan hela och frälsa.

Det är lätt att känna sig hjälplös i vårt tjänande när vi möter människor med bördor som är så tunga, komplicerade eller främmande, eller vars synder är så stora, beroenden så förslavande, smärta och sorg så intensiva eller tro så svag att vi inte vet hur vi ska hjälpa dem. Vi blir frustrerade när vi försöker fixa eller förändra människor eftersom det inte är något vi har förmåga att göra för andra. Som äldste Dale G. Renlund i de tolv apostlarnas kvorum har sagt: ”Frälsarens jobb är att hela. Vårt jobb är att älska – att älska och tjäna på ett sådant sätt att andra dras till Jesus Kristus.”

Fotografi av unga kvinnor: Judith Ann Beck

Vårt jobb är att älska andra

När Alma talar om att trösta dem som står i behov av tröst finns det ingen asterisk, inget tillägg eller villkor som säger: ”Trösta dem som står i behov av tröst så länge som de delar din tro, klär sig som du, är fria från synd eller lever en livsstil som du godkänner.” Som räddningspersonal är det inte vår uppgift att döma andra eller avgöra om de är värda vår kärlek och omsorg. Våra instruktioner är mycket tydliga:

• ”Älska varandra” (Johannes 13:34).

• ”För mina får på bete” (Johannes 21:17).

• ”Låt var och en högakta sin broder som sig själv” (Läran och förbunden 38:25).

Profeten Joseph Smith sa:

”Ju närmare vi kommer vår himmelske Fader, desto mer är vi benägna att se med medlidande på själar som går mot sin undergång. Vi känner att vi vill lyfta upp dem på axlarna och kasta deras synder bakom vår rygg …

Om ni vill att Gud ska visa barmhärtighet mot er, så visa barmhärtighet mot varandra.”

Mina föräldrar var exempel på den här kärleken på så många sätt. De fick en stor familj med många barnbarn, varav några valde att lämna kyrkan eller följa vägar som avvek från dess lärdomar. Men mig veterligen kritiserade, tvingade eller försökte mina föräldrar aldrig att ändra på sina barnbarn i ett försök att ”rädda” dem. De överlät domen och frälsningen till Frälsaren och älskade dem bara. Deras hem var en plats där alla kände sig välkomna och trygga, oavsett religiös tro, sexuell läggning eller politisk eller världslig åskådning.

Barnbarnen kunde berätta för dem om vad som helst och vara sig själva i deras närhet utan rädsla för att bli avvisade. Mina föräldrar umgicks med dem, lyssnade på dem och skapade relationer till dem.

Dagarna före min mors bortgång såg jag hennes barnbarn – de flesta av dem var nu i tjugo- eller trettioårsåldern – gråta när de samlades runt sin älskade mormors säng. Den här lilla vithåriga kvinnan hade tillsammans med min far betjänat dem, värdesatt dem, välkomnat dem och älskat dem villkorslöst. Mina föräldrar var sista dagars heliga som förstod att när vi älskar andra, även när deras trosuppfattningar eller val skiljer sig från våra egna, så försvagar det inte vår tro eller ändrar våra trosuppfattningar. Vi förlorar ingenting genom att älska alla Guds barn.

Det betyder inte att vi struntar i att undervisa om vikten av att lyda Guds bud. Som president Dallin H. Oaks, förste rådgivare i första presidentskapet, har sagt: ”För att ha jämvikt i vår plikt mot kärleken och lagen måste vi ständigt visa kärlek samtidigt som vi ständigt hedrar och håller buden. Vi måste sträva efter att bevara dyrbara relationer utan att samtidigt kompromissa med vårt ansvar att lyda och stödja evangeliets lag.”

Som räddningspersonal och Kristi lärjungar kan vi älska som han älskar och skapa trygga platser för människorna omkring oss – i våra relationer, våra hem, våra grannskap och vår kyrka. Dessa är platser där människor kan finna kärlek, acceptans och gemenskap, och där de kan bekanta sig med Frälsaren, som har makt att hela, förlåta, frälsa och ställa allt till rätta.

Foto: Carol Christine Porter