”Vi följer Jesus Kristus genom att förena oss med honom i hans verk”, Liahona, juni 2025.
Vi följer Jesus Kristus genom att förena oss med honom i hans verk
Vi deltar i Frälsarens verk när vi fokuserar på hans avsikter, håller hans bud och älskar varandra.
Detalj från Kristus och den rike unge mannen, av Heinrich Hofmann
När vi döps påbörjar vi processen att ta på oss Jesu Kristi namn. En del av den här processen innebär att vi förenar oss med Frälsaren i hans verk. President Dallin H. Oaks, förste rådgivare i första presidentskapet, har skrivit: ”Något av det viktigaste med att ta på sig Kristi namn [är] en villighet och ett åtagande att ta på sig Frälsarens verk och hans rike.”
Frälsarens verk är att ”åstadkomma odödlighet och evigt liv för människan” (Mose 1:39). Odödlighet är en ovillkorlig gåva som Jesus Kristus redan har garanterat genom sin uppståndelse. Evigt liv är dock inte detsamma som odödlighet. Evigt liv är den största gåva som Gud kan ge människan (se Läran och förbunden 14:7). Det är att leva för evigt som familjer i hans närhet. För att vi ska få evigt liv måste vi bli trofasta lärjungar till Jesus Kristus. Det innebär att vi tar emot det återställda evangeliet genom att tro på Frälsaren och hans försoning, omvända oss, bli döpta, ta emot den Helige Andens gåva, ingå och hålla tempelförbund och hålla ut intill änden. Att hålla ut intill änden innefattar att förena sig med Frälsaren i hans verk.
Verka med iver
Vi deltar i Frälsarens verk när vi hjälper Guds barn att också bli trofasta lärjungar till Jesus Kristus. Det innefattar att sprida hans evangelium och därigenom samla in det skingrade Israel, genom att fullgöra ansvar i Frälsarens kyrka och genom att sträva efter att bli som han. Vår ”framgång [i hans verk] beror inte på den respons som andra väljer att ge oss, eller deras respons på våra uppmaningar eller våra uppriktigt vänliga gester”. President Russell M. Nelson har bekräftat att ”varje gång du gör någonting som hjälper någon – på ena eller andra sidan om slöjan – att ta ett steg emot att ingå viktiga förbund med Gud och få sina väsentliga dop- och tempelförrättningar, hjälper du till att samla in Israel”.
För att göra Frälsarens verk till vårt verk fokuserar vi på hans avsikter, håller hans bud och älskar varandra. Även om vi utför hans verk på hans sätt (se Läran och förbunden 51:2) finns det vissa saker som vi måste reda ut själva. Frälsaren sa till de heliga som hade samlats i Jackson County i Missouri:
”För se, det är inte lämpligt att jag ska befalla i allt, för den som är tvingad till allt, han är en lat och oförståndig tjänare. Därför får han ingen lön.
Sannerligen säger jag: Människorna ska verka med iver för en god sak och göra mycket av egen fri vilja och åstadkomma mycket rättfärdighet.
För inom dem finns kraften varigenom de kan handla av sig själva. Och i den mån som människor gör gott ska de på intet sätt mista sin lön” (Läran och förbunden 58:26–28).
När vi följer Frälsaren, förenar oss med honom i hans verk och hjälper andra att bli hans trofasta lärjungar, lär vi ut det som han skulle ha undervisat om. Eftersom vi inte är bemyndigade att undervisa om något annat (se Läran och förbunden 52:9, 36) fokuserar vi utan avvikelser på hans lära (se Läran och förbunden 68:25). Dessutom ägnar vi särskild uppmärksamhet åt dem som är fattiga, behövande och sårbara (se Läran och förbunden 52:40). Tonvikten på detta blev tydlig när Frälsaren citerade Jesaja i en synagoga i Nasaret:
”Herrens Ande är över mig, för han har smort mig till att förkunna glädjens budskap för de fattiga. Han har sänt mig [att förbinda dem som har förkrossade hjärtan,] att utropa frihet för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet
och förkunna ett nådens år från Herren” (Lukas 4:18–19; se även Jesaja 61:1–2).
Nådens år från Herren syftar på den tid då alla välsignelser i Guds förbund ska hopas över hans folk. Vi följer Jesus Kristus genom att inbjuda andra att ta emot välsignelserna av att ingå och hålla förbund med Gud och genom att ta hand om dem som är fattiga eller på annat sätt behövande.
Att förena sig med Jesus Kristus i hans verk är upplivande eftersom hans verk, planer och avsikter ”inte kan omintetgöras, inte heller kan de gå om intet” (se Läran och förbunden 3:1). Till dem som känner sig modfällda har Herren gett rådet: ”Bli därför inte trötta av att göra gott, för ni lägger grundvalen till ett stort verk. Och av det ringa kommer det som är stort” (Läran och förbunden 64:33). Vi gör helt enkelt vår del, och överlåter skörden åt Herren.
Hjärtat och ett villigt sinne
Att göra vår del är enklare än vi kanske tror eftersom vi inte behöver bidra med några extraordinära talanger eller förmågor till Herrens verk. Hans krav är helt enkelt hängivenhet och villighet. Herren sa till de heliga i Kirtland i Ohio: ”Se, Herren fordrar hjärtat och ett villigt sinne” (Läran och förbunden 64:34). Herren kan göra de villiga dugliga, men han kan inte eller kommer inte att göra de dugliga villiga. Med andra ord: Om vi är hängivna och villiga kan han använda oss. Men hur begåvade vi än är, använder han oss inte om vi inte är hängivna hans verk och villiga att hjälpa honom.
Samuel och Anna-Maria Koivisto visade både hängivenhet och villighet. Strax efter att paret Koivisto från Jyväskylä i Finland gift sig, flyttade de till Göteborg i Sverige för att vidareutvecklas inom sina yrken. Efter flytten blev broder Koivisto inbjuden att träffa president Leif G. Mattsson, rådgivare i Göteborgs stavspresidentskap. Eftersom Samuel inte talade svenska hölls intervjun på engelska.
Efter att ha hälsat kort på varandra bad president Mattsson Samuel att verka som missionsledare i Utby församling. Samuel påpekade det uppenbara: ”Men jag talar ju inte svenska.”
President Mattsson lutade sig över skrivbordet och frågade rakt på sak: ”Frågade jag om du kan tala svenska, eller om du är villig att tjäna Herren?”
Samuel svarade: ”Du frågade om jag var villig att tjäna Herren. Och det är jag.”
Samuel tackade ja till ämbetet. Anna-Maria tackade också ja till ämbeten. Båda tjänade trofast och lärde sig med tiden att tala utmärkt svenska.
Hängivenhet och villighet att tjäna Herren har kännetecknat Samuel och Anna-Marias liv. De är vanliga hjältar i kyrkan. De har tjänat trofast varje gång de har blivit ombedda. De har lärt mig att när vi tjänar så använder vi de talanger vi har (se Läran och förbunden 60:13), och då hjälper Herren oss att uppnå sina syften.
När vi är villiga att tjäna strävar vi efter att inte klaga eller knota, eftersom vi inte vill befläcka vårt tjänande på något sätt. Att klaga kan vara ett tecken på vacklande hängivenhet eller att vår kärlek till Frälsaren inte är vad den borde vara. Om vi inte lägger band på vårt knot kan det utvecklas till ett direkt uppror mot Herren. Den utvecklingen kan vi se i Ezra Booths liv. Han var en tidig konvertit till kyrkan i Ohio som blev kallad som missionär till Missouri.
När Ezra lämnade Ohio i juni 1831 var han upprörd över att en del missionärer fick färdas med vagn medan han själv var tvungen att gå i sommarhettan och predika längs vägen. Han knotade. När han kom fram till Missouri tappade han modet. Missouri var inte vad han hade väntat sig. I stället såg han sig omkring och noterade att ”utsikterna såg något dystra ut”.
Ezra blev alltmer cynisk, sarkastisk och kritisk. När han lämnade Missouri återvände han till Ohio så fort han kunde i stället för att predika längs vägen, som han hade blivit ombedd att göra. Hans knot i början utvecklades till att han vacklade och slutligen till att han tappade tilltron helt till sina tidigare andliga upplevelser. Inom kort lämnade Ezra kyrkan och ”övergav slutligen ’kristendomen och blev agnostiker’”.
Samma sak kan hända oss om vi inte är försiktiga. Om vi inte bibehåller ett evigt perspektiv och påminner oss själva om vems verk det här egentligen är, kanske vi klagar, vacklar och så småningom förlorar den tro vi har.
Det är min bön att vi kan välja att följa Jesus Kristus genom att förena oss med honom i hans verk. När vi gör det får vi mycket ”stora och dyrbara löften” (2 Petrusbrevet 1:4). Dessa välsignelser innefattar förlåtelse för synder (se Läran och förbunden 60:7; 61:2, 34; 62:3; 64:3), frälsning (se Läran och förbunden 6:13; 56:2) och upphöjelse (se Läran och förbunden 58:3–11; 59:23). Vi har i sanning blivit lovade den största gåva som Gud kan ge – evigt liv.