Perfektionism hindrade min utveckling – så här löste jag det

Under större delen av mitt liv var jag en enastående elev och plikttrogen dotter. Jag var stolt över min förmåga att balansera arbete, skola och familj.

Jag kämpade med ångest bakom kulisserna men ville inte att någon skulle inse hur nära jag var att bryta ihop. Den här perfektionismen nådde en outhärdlig nivå under mitt näst sista år på college.

Jag höll på att drunkna i mina studier. Mina betyg var inte lika bra som i high school. Jag tog på mig fler timmar på jobbet. Mitt ämbete föll mellan stolarna.

Jag kände mig totalt misslyckad.

Jag var dessutom för rädd för att be om hjälp. Jag kunde inte medge – för mig själv, för andra eller för Gud – att jag inte hade kontroll på mitt liv.

Äldste Vern P. Stanfill i de sjuttios kvorum varnade en gång: ”Perfektionism kräver en omöjlig, självförvållad norm som jämför oss med andra. Den orsakar skuldkänslor och ångest och kan få oss att vilja dra oss undan och isolera oss.” Och jag lärde mig den läxan den hårda vägen.

Jag trodde att jag borde ha kunnat hantera allt som kom i min väg. När jag inte gjorde det kände jag överväldigande skuldkänslor som hindrade mig från att vända mig till min himmelske Fader när jag behövde honom som mest.

Jag kunde inte utvecklas inom något område i livet.

Men det fanns hopp. Som äldste Gerrit W. Gong i de tolv apostlarnas kvorum har sagt: ”Genom vår andliga förvandling i Jesus Kristus kan vi undfly förlamande perfektionism.”

Efter en särskilt svår dag kände jag mig manad att besöka templet och utföra dop för de döda.

Där i dopbassängen kände jag en kärlek så stark att jag överväldigades av tårar.

Jag såg tillbaka på mitt eget dop och hur glad jag hade varit över att bli renad genom Jesu Kristi försoning. När jag hade gått upp ur dopbassängen frågade mamma hur det kändes. Genomblöt och synbart huttrande svarade jag med en åttaårings oskyldiga ord: ”Mamma, jag känner mig så varm inuti.”

Den där dagen i templet insåg jag att jag hade blivit så fokuserad på att bli fullkomlig genom mina egna meriter att jag aktivt förnekade mig själv möjligheten att bli fullkomnad i Kristus (se Moroni 10:32–33). Jag fick en mäktig bekräftelse på att jag kan få samma varma känsla varje dag. Om jag omvänder mig regelbundet kan jag bli fullkomnad genom Jesus Kristus och hans försoning (se Johannes 17:23).

Från och med den dagen bestämde jag mig för att förändra mig.

Jag började be uppriktigt igen. Det var inte lätt – särskilt inte i början – men jag blev mer bekväm när jag stärkte min relation med min himmelske Fader och Jesus Kristus.

Jag sökte också en djupare förståelse av Jesu Kristi försoning och fokuserade på den eviga sanningen att Frälsaren medlar för vår räkning när vi uppriktigt omvänder oss.

Perfektionism underminerar fullständigt syftet med jordelivet. Om vi skickas till jorden för att lära oss att bli som vår himmelske Fader och Jesus Kristus (se Alma 12:24), hur kan vi då förvänta oss att redan vara som de? Om vi verkligen var fullkomliga skulle vi inte behöva en Frälsare eller hans oändliga försoning.

Frälsaren överger oss inte, inte ens när vi känner oss otillräckliga eller ofullkomliga. Som president Russell M. Nelson har sagt: ”Frälsaren led ’smärta och bedrövelser och frestelser av alla slag’ [Alma 7:11] för att kunna trösta oss, hela oss och rädda oss i nödens stund.”

Jag har förstått att Kristus vill att vi ska vända oss till honom nu, oavsett hur oförberedda vi känner oss. När vi stärker den relationen hjälper han oss att övervinna våra ofullkomligheter.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte fortfarande brottas med perfektionism. Men nu kommer jag på mig själv med att känna mig ”varm inuti” närhelst jag gör mitt bästa för Herren, hur ofullkomligt det än är.

Om du känner att dina ansträngningar som lärjunge, elev, anställd, vän eller familjemedlem inte är tillräckliga, ska du veta att du inte är ett hopplöst fall. Du kan helas genom att fokusera på Frälsaren. Perfektionism kan beröva oss utveckling, men Frälsaren är nyckeln till frid.

Vänd dig till honom så kommer du att se utveckling i ditt liv.