Jag var rädd för att prata med biskopen – hur skulle han reagera?

Till en början brydde jag mig inte. Jag såg kyrkans regler som begränsande. Jag gick fortfarande i kyrkan, men innerst inne kände jag mig ovärdig och slutade ta sakramentet i flera månader.

Sedan slog covid-19 till och satte stopp för alla mina sysselsättningar. Ungefär samtidigt fick jag veta något chockerande: jag är adopterad. Mina föräldrar hade aldrig berättat det för mig och jag gick igenom något av en identitetskris.

Jag kände mig fjärran från allt jag en gång hade trott på. Jag visste att jag behövde komma underfund med vem jag egentligen var igen. När jag till slut reste hem berättade jag för mina föräldrar om allting – och om valen jag hade gjort. I stället för att skälla på mig svarade de med kärlek. De påminde mig om vem jag verkligen är: deras son och en älskad son till Gud.

Jag ville förändra mig. Mina föräldrar uppmuntrade mig att prata med min biskop, påbörja omvändelseprocessen och förlita mig på Frälsarens återlösande kraft.

Men jag var rädd! Jag oroade mig för att bli straffad eller dömd för mina val. Vanligtvis brukar jag inte bry mig om vad andra tycker om mig, men min biskop var en fantastisk man och jag ville inte göra honom besviken genom att berätta vad jag hade gjort.

Men som äldste Scott D. Whiting i de sjuttios kvorum har sagt: ”Göm dig inte för dem som ger dig kärlek och stöd, spring i stället till dem. Goda biskopar, grenspresidenter och ledare kan hjälpa dig att få tillgång till Jesu Kristi försonings helande kraft.”

Biskopar ”innehar prästadömsnycklar så att de kan representera Herren i arbetet att hjälpa kyrkans medlemmar att omvända sig”. I stället för att dömas hårt när jag pratade med honom, kände jag mig bara tröstad på biskopens kontor. Jag insåg att Herren litade på att han skulle hjälpa mig, och jag kände att jag kunde lita på honom också.

Min biskop uppmuntrade mig att lära mig om Frälsaren och hans försoning genom att skapa andliga vanor. Jag träffade min biskop regelbundet och han ringde mig varje vecka för att stämma av. Jag kände mig så älskad varje gång jag pratade med honom.

Med biskopens hjälp tog jag så småningom ett steg bort från synderna i mitt liv. Ändå var jag nervös för att ta sakramentet igen. Var jag verkligen värdig, med tanke på allt arbete jag hade gjort?

Men min biskop lugnade mig. Han påminde mig om att jag inte behövde vara fullkomlig – bara villig. Jag gjorde mitt bästa och Frälsaren visste det och skulle fortsätta förlåta mig när jag förlitade mig på omvändelsens gåva.

Syster Tamara W. Runia, första rådgivare i Unga kvinnors generalpresidentskap, sa nyligen: ”Att komma till Kristus är att säga ’Vill du hjälpa mig?’ med hopp och förnyad tilltro till att hans armar alltid är utsträckta mot oss.”

Efter den här upplevelsen började jag med tillförsikt förnya mina förbund genom sakramentet. Jag kände mig som en ny människa, med en ny känsla av vem jag egentligen är och vad jag kan göra med Herrens hjälp. Jag utförde till och med en mission, för efter att ha sett hur mycket Frälsarens återlösningsgåva hade förändrat mitt liv ville hjälpa andra att finna det hopp han ger mig varje dag.

Buden är inte begränsande – de finns till för att Gud vill att vi ska lyckas, växa och undkomma syndens fälla. Det centrala i Jesu Kristi evangelium är den kärlek som han och vår himmelske Fader har till oss. Eftersom jag upplever denna fullkomliga kärlek strävar jag efter att bli mer som de.

Deras omvändelsegåva fyller mitt liv med glädje.