Omvändelse handlar inte bara om att övervinna synd

Innan min mission var mitt liv inte perfekt men det var bra. Jag älskade college och hade just utvecklat den bästa vänskap jag någonsin haft. Jag var ganska lycklig.

Jag visste att det skulle bli svårt att verka som missionär. Ändå hade jag en förväntan om att min mission skulle bli de bästa 18 månaderna i mitt liv – med minimala svårigheter.

Men efter sex månader blev min väns bröllop det senaste inlägget i en lista över svåra saker som jag inte hade väntat mig. Att flytta till ett främmande land och lära mig ett nytt språk gjorde mig ensam och orolig. Att bli avvisad som en del av missionärslivet var mentalt utmattande. Ärligt talat ville jag bara åka hem.

Jag var trött och frustrerad och det kändes inte som om Gud erbjöd mig det hopp och den glädje som jag så desperat behövde. Först efter att ha uttömt alla andra alternativ vände jag mig till ett löfte i min patriarkaliska välsignelse: att jag skulle känna min himmelske Faders kärlek genom skrifterna.

När jag sökte i skrifterna upptäckte jag att jag kunde relatera djupt till berättelsen om Eva. Hon kastades ut ur paradiset och in i en mörk och dyster vildmark och det var ungefär så jag kände mig. I likhet med min upplevelse hade Evas förflyttning kommit på grund av ett specifikt val. Jag undrade om hon någonsin ångrade sitt val såsom jag började ångra mitt val att tjäna.

Men Eva hade ett mycket klokare perspektiv än jag. Fastän hon i stort sett hade förlorat allt blev hon glad när hon fick veta att hon hade en Frälsare ”och sa: Om det inte vore för vår överträdelses skull … skulle vi aldrig ha haft kunskap om gott och ont och känt glädjen över vår återlösning” (Mose 5:11).

Hon ångrade inte sitt val. Hon var tacksam för det! Fastän hon och Adam hade kastats ut från paradiset var glädjen över återlösningen ljuvare än smärtan över hennes förlust. Faktum är att det verkade som om återlösningen hade gett henne ännu större glädje än om hon inte hade behövt bli återlöst alls.

Hur var detta möjligt?

Vi kanske tror att omvändelse bara är till för att ta bort synder och dåliga beteenden från våra liv. Den borttagningsprocessen kan vara svår och ibland smärtsam, vilket gör det lätt att fästa en negativ klang vid ordet.

Men omvändelse handlar inte bara om att bli mindre syndig. Det handlar också om att bli mer kristuslik.

Att vända sig till honom – förändra sina attityder och anpassa sitt perspektiv till hans – är också en form av omvändelse.

Jag insåg att mitt perspektiv i min ilska och ensamhet hade blivit snävt. Jag hade varit så fokuserad på det jag saknade att jag inte såg det jag hade vunnit: en närmare relation med min Frälsare.

Jag insåg att jag behövde omvända mig från min dåliga inställning. Det tog tid, men när jag vädjade om min Återlösares hjälp försäkrades jag om att ”här i livet ska jag ha glädje” (Mose 5:10).

Jag var fortfarande ledsen för att jag missade min väns bröllop, men med tiden besvarade Herren mina böner. Jag var så glad för min väns skull, och jag kände så stor glädje i mitt vittnesbörd om att vår himmelske Fader verkligen ser och älskar vart och ett av sina barn. Jag fick så mycket mer än jag gick miste om.

Syster Kristin M. Yee, andra rådgivare i Hjälpföreningens generalpresidentskap, har sagt: ”Omvändelse gör att vi kan känna Guds kärlek och lära känna och älska honom på sätt som vi aldrig annars skulle ha gjort.”

Tack vare omvändelsen vet jag nu att när jag närmar mig Kristus ”gör [han min] öken lik Eden, [min] ödemark lik Herrens lustgård. Fröjd och glädje ska höras därinne” (Jesaja 51:3).

När jag kom hem från min mission återvände jag inte till paradiset. Livet efter missionen är en ny ödemark för mig att bearbeta. Det är inte lätt och ibland saknar jag fortfarande livet före min mission.

Men jag vet att tack vare Kristus kommer min glädje att fördjupas av kunskapen om min återlösning.