Vad gör jag om det inte ”slår gnistor” vid första dejten?

För att berätta lite om min bakgrund så träffades min framtida make och jag när han var missionär i min församling. Flera år senare tog han kontakt via sociala medier. Vi kommunicerade genom textmeddelanden och videosamtal, men han bodde inte på samma ö som jag, så det var svårt att träffas på riktigt.

När vi till slut träffades för att gå på en officiell dejt hade vi konverserat i ungefär ett år, och förväntade oss mycket av den här första dejten.

Men vi hade inte träffat varandra på flera år, och ärligt talat tyckte vi båda att det kändes lite stelt.

Det kändes inte så härligt och spännande som vi hade förväntat oss. Så när jag hade kommit hem igen och var upptagen med ett nytt jobb, och han försökte få livet att gå ihop som läkarstudent, rann vår kommunikation bara ut i sanden. Det fanns ingen magi mellan oss, så varför skulle jag anstränga mig?

Tre år förflöt och det visade sig att han fick göra sin st-tjänst ett par timmar från platsen där jag bodde – tillräckligt nära för att vi nu befann oss inom samma gränser för UEV-konferenser.

Jag vet att det låter galet, men när jag satt längst bak på ett av konferensens möten, vände jag mig om och såg honom. Och plötsligt såg jag ingen annan än honom, och jag fick det här intrycket från Anden:

”Han är den rätte.”

Va?

Jag satt där, helt förbluffad. Varför fick jag det här svaret nu, när det hade gått flera år? Och vad skulle jag göra åt det?

Det visade sig att trots ett så tydligt och mirakulöst svar behövde vi fortfarande lära känna varandra. Han frågade om en dejt igen – jag tackade ja. Sedan fortsatte vi att gå på fler dejter. Och när vi gav oss tid att lära känna varandra i stället för att förlita oss på en omedelbar kontakt, utvecklade vi något djupt och äkta.

Så hur var det med den där svårfångade gnistan?

Varför var den inte där första gången?

Om du inte känner en gnista på den första dejten, betyder det då att det är helt kört för en potentiellt romantisk relation?

Det här är bra frågor. Och jag har inte svaren på alla. Men här är några fler frågor att fundera över när du blir intresserad av någon men inte nödvändigtvis känner att det genast klickar mellan er:

• Motiverar och inspirerar den här personen mig att vara den bästa versionen av mig själv?

• Vet jag vad jag egentligen letar efter hos en äkta hälft?

• Är jag medveten om mitt sanna värde som ett barn till Gud? Och ser den här personen mitt värde?

• Har jag sökt bekräftelse från Anden på att det här är en bra person för mig att dejta?

Äldste Gerrit W. Gong i de tolv apostlarnas kvorum har sagt: ”Bli den som du söker efter. Titta efter någon som du kan växa tillsammans med. Att växa tillsammans innebär att ni var och en växer som individ, andligt, intellektuellt och socialt. Men att växa tillsammans innebär också att ni når er fulla potential allteftersom ni växer tillsammans som par och som familj.”

Jag vill inte bagatellisera en önskan om att attraheras av och passa ihop med sin make/maka. Självklart ska du söka efter någon som du tycker är intressant, vänlig, attraktiv, rolig, och har de egenskaper du känner gör livet på förbundsstigen mer glädjefyllt och underbart.

Men om du kommer på dig själv med att nervöst analysera en första dejt och undra om du fick ”rätt” känslor och vad de betyder, kom då ihåg att ”Gud har inte gett oss modlöshetens ande, utan kraftens, kärlekens och självbehärskningens Ande” (2 Timoteusbrevet 1:7). Om du litar på att du har sunt omdöme och kan ta emot personlig uppenbarelse, kan du ta det lugnt, helt och fullt förstå dina känslor och ta den tid du behöver för att avgöra om du kan se en framtid med en viss person.

Äkta, sann kärlek är så mycket mer än bara en gnista.