En underbar dag av återställelse

Jesus Kristus uppenbarar sig för profeten Joseph Smith och Oliver Cowdery, av Walter Rane.

Prästadömsnycklar

För att förstå betydelsen av det som återställdes den dagen krävs en grundläggande kunskap om prästadömets nycklar. Prästadömet är Guds myndighet och kraft. Han förlänar sina söner och döttrar myndighet och makt att handla i hans namn för sina barns frälsnings skull. Prästadömets nycklar är myndigheten att föreskriva hur, när och var prästadömet ska utövas. Nycklar skapar inte mer prästadöme – de representerar snarare myndigheten att ha tillgång till och utöva prästadömet på specifika sätt och för specifika ändamål. De utgör en del av Guds ordning och har förlänats för upprätthållandet av rätt ordning.

I ett känsloladdat samtal med Petrus och de andra apostlarna sa Jesus i princip: ”Jag ska bygga min kyrka, och den ska byggas på uppenbarelsens klippa” (se Matteus 16:18). Som en del av den kyrkan ska jag ”ge dig himmelrikets nycklar” (Matteus 16:19; betoning tillagd). Och något av det som dessa nycklar skulle ge dem tillstånd att göra var att binda och lösa på jorden och i himlen.

Före den 3 april 1836 återställde Frälsaren, genom himmelska budbärare, prästadömet och vissa nycklar, och gav Joseph myndighet att upprätta kyrkan, organisera prästadömsämbeten och officiera i de angelägenheter som fastställts i kyrkans föreskrifter och förbund (se Läran och förbunden 20). Men Joseph hade inte tagit emot alla nödvändiga prästadömsnycklar för att kunna utföra alla förrättningar som skulle komma att bli en del av kyrkan. De här viktiga nycklarna återställdes den 3 april 1836.

Den dagen – påskdagen – förenade Joseph Smith och Oliver Cowdery sig med en stor grupp heliga i Kirtlands tempel för att lära, umgås, tillbe Herren och ta del av sakramentet tillsammans. Någon gång under eftermiddagen drog sig Joseph och Oliver tillbaka till melkisedekska prästadömets talarstolar på västra sidan av bottenvåningen och sänkte förlåten så att de avskildes från andra i templet. De gick ner på knä i högtidlig, tyst bön. Vi vet inte exakt vad de bad, men vi vet att deras böner besvarades.

De berättade att ”slöjan togs bort från våra sinnen och vårt förstånds ögon öppnades”. De såg Jesus Kristus stå på talarstolens bröstvärn. Efter att ha presenterat sig förkunnade Jesus: ”Era synder är er förlåtna.” (Se Läran och förbunden 110:1–5.)

Det tyder på att de i sina tysta böner bland annat hade sökt förlåtelse – något som Joseph Smith fortsatte göra resten av livet. I den stunden gjorde Jesus Kristus dem syndfria. Han var utan synd. De var utan synd. Och templet hade invigts, tagits emot och helgats. Allt var redo för det som just skulle hända.

När denna syn av Frälsaren var över kom himmelska budbärare för att återställa prästadömets nycklar: Mose förlänade nycklarna till Israels insamling, Elias överlämnade ”Abrahams evangeliums tidsutdelning” och Elia återställde ”denna tidsutdelnings nycklar”, eller det som ofta kallas beseglingsmakten (se Läran och förbunden 110:11–16). Det är viktigt att förstå att dessa återställda nycklar kompletterar varandra. De är tätt sammanflätade och i slutändan ömsesidigt beroende av varandra.

I forna dagar skingrades Guds förbundsfolk, Israels hus, på grund av olydnad. Men Gud lovade att en dag samla dem igen genom att återställa deras ursprungliga förbund och slutligen hans närhet till dem. I och med återställelsen av sin kyrka och sitt evangelium genom Joseph Smith började Herren uppfylla sitt löfte att återställa eller samla in Israel.

Även innan återställelsen av nycklarna till Israels insamling befalldes de som hade döpts i närliggande stater att samlas i Kirtland (se Läran och förbunden 29:2, 7–8; 37:3).

Så snart nycklarna till insamlingen hade återställts utökades missionsarbetet nästan omedelbart. Evangeliet spreds inte bara till grannstater utan också till ett grannland och snart till andra sidan havet i alla väderstreck – bokstavligen till jordens fyra hörn. Med dessa nycklar kunde apostlarna ”öppna rikets dörr överallt” i världen (Läran och förbunden 112:17).

Minst tre saker i fråga om Israels insamling är anmärkningsvärda. För det första var Israel vid tiden för Moses födelse redan samlat på en plats. Men de var inte samlade på rätt plats. Platser är viktiga. De befann sig i träldom, utan friheten att dyrka Gud. Gud ville att hans förbundsfolk skulle vara i ett förbundsland, eller ett utlovat land. För det forntida Israel var Egypten inte den platsen. Det var Kanaan som var det. På liknande sätt samlar Gud nu Israel till en utlovad plats – Sion och hennes stavar.

För det andra utgörs samlingen inte bara av en gruppering av vänner, släktingar och likasinnade. Syftet med insamlingen är att samlas till Gud, i hans närhet. Det forna Israel bar det flyttbara tabernaklet, en symbol för Guds närvaro. Detsamma gäller dagens Israel. Joseph Smith förkunnade att ”huvudsyftet” med insamlingen av det nutida Israel var att ”bygga ett hus åt Herren, vari han kunde uppenbara för sitt folk förrättningarna, som tillhör hans hus och hans rikes härligheter, samt undervisa folket om frälsningens väg”. Kort sagt var syftet med insamlingen att upprätta Sion, en plats där Gud kan vistas bland ett folk han känner sig bekväm med att de vistas i hans tempel.

Slutligen upprätthölls de heliga trots alla svekfulla fördrivningar tack vare insamlingens ande som kommit över dem. Genom sina handlingar förkunnade de sturskt: ”Om ni driver i väg oss härifrån kommer vi att samlas någon annanstans. För samlas ska vi. Vi har befallningen; vi har nycklarna. Förskingringen är över. Tiden är inne för Israel att samlas!”

President Nelson har sagt att ”det händer ingenting på jorden just nu som är viktigare än [Israels insamling]. Det finns ingenting som betyder mer. Absolut ingenting.”

Efter att Mose uppenbarat sig överlämnade Elias ”Abrahams evangeliums tidsutdelning” (Läran och förbunden 110:12). Ofta avser ordet utdelning en tidsperiod, men det kan också betyda ett särskilt tillstånd eller privilegium. Abrahams evangelium, som innefattar det förbund som Gud slöt med Abraham och välsignelserna han lovade honom, är verkligen exceptionella, utöver det vanliga. Hur exceptionella? Vi tror att Gud lovade Abraham allt han har. Det här löftet och evangeliet som gavs till Abraham utgör verkligen en speciell utdelning. Den 3 april 1836 återställdes denna speciella utdelning och myndigheten att utfärda den till Joseph Smith. Det är intressant att de nycklar som förknippas med Abrahams evangelium inte nämns i kapitel 110, men dessa nycklar återställdes i den mån de var nödvändiga för den här tidsutdelningen.

Vända hjärtan och beseglingsmakten

Efter Elias uppenbarade sig Elia och tillkännagav uppfyllelsen av Malakis profetia om att barnens hjärtan skulle vändas till deras fäder (se Malaki 4:5–6). Joseph var inte främmande för den här profetian. Den var en del av Moronis budskap till honom när han var 17 år. Moroni sa till Joseph att Elia skulle ”inplanta i barnens hjärtan de löften som gavs till fäderna, och barnens hjärtan ska vända sig till sina fäder” (Läran och förbunden 2:2).

Vilka är dessa fäder, och vilka löften hade de fått? En av dem var utan tvekan Abraham. Och de löften som gavs till honom utgör upphöjelse – ett liv med Gud, ett liv som Gud. Abraham själv eftertraktade dessa löften eftersom han visste att de hade getts till ”fäderna” före honom (se Abraham 1:2–4).

Resultatet av att utöva den här makten, som föreskrivs av de nycklar som Elia återställde, är åtminstone tvåfaldigt. För det första: Alla nödvändiga förrättningar vi tar emot och alla förbund vi ingår i det här livet i kraft av prästadömet blir bindande med ett bemyndigat sigill i nästa liv – bundet på jorden, bundet i himlen. För det andra, genom denna beseglande makt sammanbinds släktskapsrelationer, som börjar med man och hustru och sträcker sig till både rötter (förfäder) och grenar (efterkommande), för evigt i vad vi kallar ett evigt förbund – förbundet som ingicks med fader Abraham. För detta ändamål återställde Elia beseglingsmakten.

Inser du hur dessa tre är sammanflätade – Israels insamling, Abrahams evangelium och förbund, och beseglingsmakten? President Nelson har sammanfattat det så här: ”Dessa nycklar bemyndigade Joseph Smith – och alla Herrens kyrkas presidenter efter honom – att samla in Israel på båda sidor om slöjan, att välsigna alla förbundets barn med Abrahams välsignelser, att sätta ett bekräftande insegel på prästadömets förrättningar och förbund samt att besegla familjer för evigt. Dessa prästadömsnycklars makt är oändlig och hisnande.”

Detta är förklaringen till att händelserna i templet i Kirtland är så viktiga. Det är inte mycket vi gör i denna kyrka av varaktig betydelse som inte görs i kraft av dessa nycklars myndighet som återställdes den 3 april 1836 i templet i Kirtland. Prästadömet och dessa nycklar överskrider både platsen och byggnaden, men templet i Kirtland utgör i sig en storslagen påminnelse om hur Gud verkar bland sitt folk. Det är ett heligt vittnesmål om tidernas största återställelse.