Omsvept av värme och kärlek

”Hur kan jag vara till hjälp?” frågade Michele. Michele var min stödsyster och en av mina bästa vänner. Hennes fråga ekade inom mig och det störde mig att jag ännu en gång inte hade kunnat ge henne ett rakt svar.

Tragiska omständigheter hade tyngt min utökade familj den senaste tiden, och jag visste att jag behövde hjälp. Jag ville dock inte framstå som svag genom att be Michele om hjälp.

Jag brukade ofta jämföra mig med andra, som till exempel kyrkans pionjärer som offrade allt för sin tro, eller den där vännen på Facebook som verkade ha full koll på allt. Jag visste att ingen av de här jämförelserna var rättvis. Ändå fortsatte jag isolera mig, fastän trösten från en kärleksfull broder eller syster i församlingen hade kunnat göra all skillnad i världen.

I åratal hade jag viftat bort välmenande vänner med oräkneliga versioner av uttrycket ”jag mår bra”. Ironiskt nog blev jag frustrerad när jag själv fick samma svar från dem jag ville hjälpa. Hur ofta hade jag inte i min stolthet avvisat människor som Gud hade sänt som svar på mina böner? Mina senaste omständigheter hade dock tvingat mig att lägga stoltheten åt sidan och be om hjälp.

Först visste jag inte vad jag skulle säga när jag ringde Michele, men när jag öste ur mig mina känslor av sorg och förlust grät hon med mig och lyssnade på mig. Jag sa att jag bara ville att någon skulle ge mig lite fika, svepa in mig i en filt, lägga mig i sängen och försäkra mig om att allt skulle ordna sig.

Michele berättade att hon hade bett om att få veta hur hon skulle trösta mig men inte visste hur, eftersom jag inte pratade om min sorg. När jag till sist öppnade mig för henne kunde hon bättre förstå och veta hur hon skulle hjälpa mig.

Nästa dag dök hon upp utanför min dörr med en påse körsbär och den varmaste, mjukaste filt jag någonsin vidrört. Hennes stödkamrat Linda kom strax därpå med lagad mat till min familj och gosiga sockor till mig.

Nu när sorgens stormvindar viner inom mig sveper jag in mig i värmen från Micheles och Lindas kärlek och vet att jag kommer att klara mig. Deras kärlek är en påminnelse om Kristi kärlek – som finns där för mig närhelst jag behöver den (se Romarbrevet 8:35, 38–39).