Jesu Kristi försoning, Guds barmhärtighet och du

• Vi vet ”att familjen har en central roll i Skaparens plan för sina barns eviga bestämmelse” och att vi ”i föruttillvaron [var andliga] söner och döttrar [till Gud]”.

• Vi vet att vi var ”bland de ädla och stora” (Läran och förbunden 138:55; se även Abraham 3:22) och att vi fick vår ”första undervisning i andarnas värld” (Läran och förbunden 138:56).

• Vi vet, som president Russell M. Nelson har sagt, att ”vår himmelske Fader har reserverat många av sina ädlaste andar – man kan säga det bästa teamet – till den här slutfasen. Dessa ädla andar – dessa de finaste spelarna, dessa hjältar – är ni!”

• Vi vet, som äldste Neil L. Andersen i de tolv apostlarnas kvorum har sagt, att ”vår personliga identitet är inpräglad i oss för evigt. På sätt som vi inte helt förstår påverkar vår andliga tillväxt i den förjordiska världen vilka vi är här.”

• Vi vet att vi för att kunna bli som våra himmelska föräldrar behövde lämna deras närhet. Återlösningsplanen presenterades, och vissa tog emot den medan andra förkastade den. Jesus Kristus steg fram och sa: ”Fader, ske din vilja, och äran vare din för evigt” (Mose 4:2).

• Vi vet att följden blev en strid i himlen, i vilken ”Mikael [den förjordiske Adam] och hans änglar stred mot draken [Satan] … och hans änglar” (Uppenbarelseboken 12:7) och att vi ”övervann honom genom Lammets blod och genom [vårt] vittnesbörds ord” (Uppenbarelseboken 12:11).

• Vi vet att vi, som är bland vår himmelske Faders tappraste och mest pålitliga barn, ”vände motståndaren ryggen och lierade oss med Guds styrkor, och dessa styrkor segrade.”

• Vi vet att vår lilla blå planet i Vintergatan är en synnerligen problematisk plats eftersom, som Herren vittnade om för Enok, ”bland alla mina händers verk har det inte funnits så stor ogudaktighet som bland dina bröder” (Mose 7:36).

• Vi vet att utrymmet för en motsats till allting krävde att den största godheten och det största ljuset i universum sedan också sändes ner till just den här jorden i form av Jesus Kristus och alla de som följde honom – alla vi.

• Vi vet att vi, som några av de ädlaste och mest trofasta bland vår himmelske Faders andebarn, utvaldes till att komma hit med Jesus Kristus i dessa sista dagar.

Helande händer, av Adam Abram

Vi är Frälsarens vänner

Jag tycker om att för mitt inre föreställa mig det som Frälsaren måste ha sett mest fram emot – att vi, hans betrodda förjordiska lärjungar och vänner, skulle fortsätta vara lojala mot hans verk under vårt liv på jorden. Vi förvånas därför inte över att Kristus senare skulle intyga för sina lärjungar att ”ni är de som min Fader har gett mig. Ni är mina vänner” (Läran och förbunden 84:63). För mig känns det självklart att denna kärleksförklaring gäller oss alla.

Därefter kom löftet att vi, tack vare vår förjordiska lojalitet och lydnad, en dag skulle få möjlighet att bli medlemmar i Israels hus genom fader Abrahams släktlinje, tack vare vår andliga benägenhet att höra och hörsamma Guds röst och genom att ingå heliga förbund med Gud (se Läran och förbunden 29:7). Som medlemmar i Israels hus skulle vi få rätt till förbundets välsignelser och ansvar, såsom Kristi löfte till nephiterna: ”Fadern har först upprest mig åt er … eftersom ni är förbundets barn” (3 Nephi 20:26).

Ni och jag är märkta – i sanning öronmärkta – på grund av vår förjordiska lojalitet och lydnad. Eftersom vi redan en gång troget har stått på vår Frälsares sida, även under striden i himlen, är vi nu kallade att än en gång gå med i den här slutliga striden, i det att striden i himlen så att säga fortsätter på den här sidan slöjan längs samma stridslinjer av gott mot ont, ljus mot mörker och sanning mot lögn.

Jag hoppas du inser att Jesus Kristus då liksom nu är vår vän, vår vägvisare, vår store läkare, vår rådgivare och, framför allt, vår Frälsare, Återlösare och förespråkare inför Fadern. Du kan ha gjort misstaget att förklara dig alltför svag och nedbruten för att förtjäna hans kärlek.

Men, ”även om [du] inte kan göra mera än önska att tro” att han bryr sig om dig personligen, ”så låt denna önskan verka i [dig]” (Alma 32:27) och tro det bästa om Kristus – eller tro snarare det bästa om din egen ”tro till omvändelse” (Alma 34:15–17), tron på att du kan göra ditt bästa.

Om du faktiskt stod honom nära i föruttillvaron (och det tror jag att du gjorde), och om han verkligen led och dog för dig (vilket han gjorde), och om hans försoningsoffer är avsett för dig specifikt som individ (och det är det), och om syndernas förlåtelse och en gradvis ökande tillväxt rad på rad i det här livet är anledningen till att du faktiskt är här (och det är den), kan du kanske förstå varför Faderns vrede är upptänd mot dem som ”inte vill förstå [hans] barmhärtighet som [han] har visat dem på grund av [sin] Son” (Alma 33:16).

Det är meningen att fortlöpande omvändelse ska vara en glädjerik upplevelse i det att vi får tillgång till Frälsarens försoning och därmed syndernas förlåtelse. Motståndaren, å andra sidan, vill få oss att tro att omvändelse är en hopplös, självkritisk övning – inget annat än en ständig påminnelse om våra oändliga ofullkomligheter.

Kom ihåg att Frälsarens försoning och frivilliga offer inte bara skyddar oss från våra synder utan också från våra svagheter. Ha tro på att Frälsaren fullkomligt kan skilja mellan våra svagheter och våra planlagda, avsiktliga synder. En av hans tjänare, president Jeffrey R. Holland, tillförordnad president för de tolv apostlarnas kvorum, har sagt att ”det Gud tycker bäst om i sitt gudaskap är glädjen att vara barmhärtig, särskilt mot dem som inte förväntar sig det och ofta känner att de inte förtjänar det.”

Mina kära vänner, om vi ödmjukt söker syndernas förlåtelse genom att uppriktigt och snabbt omvända oss varje dag och bli heliga ”med tiden” (Mose 7:21), ”rad på rad, bud på bud” (2 Nephi 28:30), måste och kommer vanan att låta ”Gud råda” och ”tänka celestialt” att återspeglas i vår innersta natur, i vår personlighet och i vårt väsen; i vårt hjärta, vår förmåga, vårt förstånd och vår själ (se Lukas 10:27) och i våra tankar, ord och handlingar.

Bröder och systrar, jag vittnar om Frälsarens existens och om hans ändamålsenliga försoning. Jag vittnar om att i hans sjukhus är han den store läkaren, chefskirurgen och helaren. Jag vittnar om att han specialiserar sig på att hela de svagaste av de svaga och på att hjälpa dem som minst förväntar sig det. Jag vittnar om att alla sjukhus- och öppenvårdsavgifter betalades av honom i en trädgård och på ett kors. Jag vittnar om att ni är välkomna dit för rutinmässiga andliga kontroller såväl som för livräddande akuta operationer. Han håller sin verksamhet öppen dygnet runt, och det finns alltid en sal och en säng för dig.

Den enda självrisk du behöver betala är din kärlek till honom, ditt ärliga uppsåt, ditt helhjärtade lärjungeskap och din villighet att sträva efter att hålla förbund – kort sagt, ditt förkrossade hjärta och din botfärdiga ande (se 2 Nephi 2:7; 4:32).

Kristus i Getsemane, av Heinrich Hofmann

Med president Russell M. Nelsons ord:

”Det finns ingen gräns för hur mycket Frälsaren kan hjälpa dig. Hans ofattbara lidande i Getsemane och på Golgata var för din skull! Hans oändliga försoning är för din skull!

Jag uppmanar er att ägna tid varje vecka – under resten av livet – åt att öka er insikt vad gäller Jesu Kristi försoning.”

Slutligen vill jag säga: ”Må Gud … låta [dig] förmås till omvändelse och goda gärningar, så att [du] åter kan få nåd på nåd enligt [dina] gärningar” (Helaman 12:24) så att du kan ”se upp till Gud på den dagen med ett oskyldigt hjärta och rena händer … med Guds bild inpräntad i [ditt] ansikte” (Alma 5:19).