Helande i templet

Jonathan A. Stapley

Kyrkans historiska avdelning

Böner för sjuka och lidande har förblivit en viktig del av vår gudsdyrkan i templet sedan Joseph Smiths tid tills i dag.

Jennetta Richards hade färdats över Atlanten och halva den nordamerikanska kontinenten för att förena sig med de heliga i Nauvoo i Illinois. Under många år hade hon också lidit av ”allmän svaghet” – en odiagnostiserad kronisk sjukdom. Vintern 1844 var templet i Nauvoo långt ifrån färdigbyggt. Men profeten Joseph Smith hade samlat en grupp män och kvinnor för att utföra de heliga tempelceremonierna på platser som till exempel den röda tegelbutiken. Som en del av dessa tempelceremonier ingick en gemensam bön där de närvarande förenade sin tro till förmån för sig själva och andra. I dagböcker som fördes av de heliga som närvarade vid de här tempelmötena omtalas de heliga tempelceremonier som de deltog i med återhållsamhet och vördnad, medan de människor de bad för – ofta barn som var svårt sjuka, genomgående nämns vid namn. Den 10 februari 1844 hade Jennetta intensiva smärtor. Joseph höll ett bönemöte på kvällen för medlemmar som tagit emot sin begåvning, och de som närvarade ”bad för syster Richards och andra”.

Böner för sjuka och lidande har förblivit en viktig del av vår gudsdyrkan i templet sedan Joseph Smiths tid tills i dag. I templet förenas kyrkans medlemmar i vädjanden till Gud i det att de utövar tro till förmån för varandra.

Helande i Guds hus

Sambandet mellan gudsdyrkan i templet och helande bottnar i skrifterna. Enligt Matteus nämnde Frälsaren profeten Jesaja under sitt besök i templet i Jerusalem, och förklarade att ”mitt hus ska kallas ett bönens hus”. Och sedan kan vi läsa att ”på tempelplatsen kom blinda och lama fram till honom, och han botade dem” (Matteus 21:13–14; se även Jesaja 56:7). Under återställelsen följer det här mönstret för att finna helande i templet denna uppmaning i Nya testamentet: ”Bekänn därför era synder för varandra och be för varandra så att ni blir helade” (Jakob 5:16).

Under pionjärtiden var det många som skickade brev och telegram till templen och bad om att bli ihågkomna i tempelbönerna. En del reste långa sträckor för att finna helande i templen, där man för egen del kunde döpas i templets dopbassäng för helande, eller få välsignelser för helande av andra heliga som hade kallats att tjäna där. Men när sista dagars heliga började utföra tempeltjänst för sina förfäder i större antal, avslutade kyrkans ledare bruket att låta heliga komma till templet för att få helande välsignelser. Prästadömsvälsignelser kunde ges varhelst de drabbade befann sig, men tempelförrättningarna måste utföras i Herrens hus.

Trots den här förändringen förblir templet en plats för helande. I dag kan kyrkans medlemmar skicka in namn på personer som ska tas med i tempelbönerna. Vi kan göra det på plats i templet, via internet eller i mobilappen Verktyg.

Fysiskt och andligt helande

Kännetecknande för Jesu Kristi verksamhet i både Nya testamentet och Mormons bok är den omsorg han visade när han botade sjuka och lidande. Mormons bok förklarar också att detta helande erbjuds hela mänskligheten. Frälsaren led, dog och uppstod från de döda ”så att han i köttet kan veta hur han ska bistå sitt folk i enlighet med deras skröpligheter” (Alma 7:12). ”Ångra era synder och bli omvända så att jag kan hela er”, var Jesu Kristi inbjudan till alla (3 Nephi 9:13). Det här helandet kan vara fysiskt, men vi har också andliga och känslomässiga trauman som kan helas i Kristus.

Under en krisperiod i början av återställelsen, till exempel, påminde Jesus Kristus de tolv apostlarnas kvorum om deras stora uppdrag och sa sedan att de skulle få både frestelser och svårigheter. Frälsaren förklarade att ”om de inte förhärdar sina hjärtan och gör sig styvnackade mot mig, ska de bli omvända och jag ska hela dem” (Läran och förbunden 112:13), och lät därmed förstå att han skulle hela deras andliga lidanden.

I det att kyrkans medlemmar i vår tid ingår och håller heliga förbund, kan de se fram emot att bli ”heliggjorda genom Anden till sina kroppars förnyelse” (Läran och förbunden 84:33; se även 89:18). Men de är också införstådda med att fysiska åkommor inte är det enda slags lidande som behöver helas. Sista dagars heliga upplever hela skalan av mänskliga motgångar, och i templen kan de finna helande för sina krossade hjärtan, trasiga relationer och till och med grusade förväntningar. Alla är välkomna att hörsamma Jesu Kristi uppmaning att ”komma till mig med helhjärtat uppsåt, så att jag kan hela [er]” (3 Nephi 18:32).

En grund för gudsdyrkan i templet

Mirakulösa helanden finns dokumenterade i många sista dagars heliga liv. Efter att till exempel Vilate Kimball hade tagit emot en välsignelse samt andras böner i templet i Nauvoo mådde hon genast bättre. Alla böner resulterar dock inte i ett mirakulöst ingripande. När Herren ingriper och välsignar oss varar läkedomen kanske bara i månader eller år. Till sist slutar våra jordiska liv med döden. Men vi har detta hopp: att ”när Herren kommer, och det gamla förgås och allt blir nytt, då ska de uppstå från de döda och ska därefter inte dö, och de ska få en arvedel inför Herren i den heliga staden” (Läran och förbunden 63:49).

Ett och ett halvt år efter att man bett för Jennetta Richards under ett tempelmöte år 1843 gick hon bort. Trots Jennettas tro och hennes familjs och tempelgrupps enade tro, slutade hon andas strax efter klockan tio på förmiddagen den 9 juli 1845. Skrifterna förklarar att även där det finns tro till att helas, kommer läkningen endast om personen ”inte är bestämd till att dö” (Läran och förbunden 42:48). Liksom Joseph Smith, som mördades sommaren 1844, fick Jennetta inte se templet färdigställas under sin livstid. Men hon hjälpte till att lägga grundvalen för gudsdyrkan i templet under återställelsen. Och en del av den grundvalen var hennes exempel i att söka helande från Herren genom den bön som uppsändes av andra – en bön som uppsändes på samma sätt som dem vi upplever i templet i dag.