Julfreden
Det var julafton 1914.
Det stora kriget – senare kallat första världskriget – hade rasat i fem månader.
I Belgien utkämpade soldater på motsatta sidor kriget från långa, smala skyttegravar som grävts ut i marken.
Området mellan dem kallades ”ingenmansland”.
Tusentals soldater på båda sidor dödades i dessa skyttegravar eller i ingenmansland.
Men på julafton hörde de brittiska trupperna att tyskarna sjöng julsånger.
Stille Nacht, heilige Nacht, alles schläft, einsam wacht …
Britterna började också sjunga.
Stilla natt, heliga natt! Allt är frid. Stjärnan blid …
De sjöng på olika språk, men sångerna om vår Frälsares födelse är universella.
Julens anda – Jesu Kristi budskap om frid, kärlek och förlåtelse – började övermanna soldaterna på båda sidor.
De flesta av dem var unga kristna män som tillbringade sin första jul hemifrån.
Soldaterna lade ner sina vapen och kröp försiktigt upp ur sina skyttegravar in i ingenmansland.
Ingen avlossade ett enda skott.
De här unga männen – ”fiender” bara på grund av vilket land de kom ifrån – började prata med varandra.
”God jul!”
”Frohe Weihnachten!”
De utbytte små gåvor som godis och souvenirer.
De sparkade runt en fotboll.
De tog sig tid att begrava sina döda.
Kriget måste oundvikligen återupptas.
Men världen skulle alltid minnas julfreden.
Den visade att tro på Frälsaren Jesus Kristus kan frambringa det som alla vill ha:
Fred.