En paus från baletten

Jag hoppades att jag skulle kunna återvända till dansen när det nya skolåret drog igång till hösten. Men när det kom höll jag fortfarande på att läka. I september, efter att ha bett mycket, fattade jag det mycket skrämmande beslutet att åka till en läkarmottagning för att få hjälp med min hälsa.

Jag började också gå på seminariet. Det var ett bra sätt att börja dagen – att fördjupa mig i evangeliet. Jag hade aldrig haft goda skriftstudievanor. Att ha den timmen avsatt varje dag för att bara dyka ner i skrifterna hjälpte mig att bygga en mycket starkare relation till Gud.

Innan mina hälsoproblem hade jag tillbringat så mycket tid med att dansa att en stor del av min identitet var förknippad med det. Att inte ha det att falla tillbaka på under den här svåra tiden gjorde att jag kände mig vilsen och som om en bit av mig saknades. Men jag märkte att ju mer jag gick i seminariet, läste skrifterna och omgav mig med andra ungdomar som gjorde samma sak, desto mer började jag stärka min identitet som ett Guds barn. Jag fick verkligen hjälp att finna hopp och mening efter att ha känt mig vilsen så länge.

En tanke som fortsatte att dyka upp under seminarielektionerna hjälpte mig mycket. Den här tanken var hur Kristus stärker oss i våra prövningar. Varje lektion uppmuntrade min seminarielärare oss att skriva post-it-lappar om något som ”fastnade hos oss”. När jag ser tillbaka var fokuset på alla mina klisterlappar på att Kristus finns där för mig och välsignar mig i mina prövningar. Det kändes som om jag fick en daglig påminnelse om att Kristus var där för att hjälpa mig.

Efter sex långa månader fick jag till slut klartecken från läkaren att börja dansa igen. Först var jag jättenervös eftersom det kändes som om jag hade tappat all styrka. Jag fortsatte träna, be, gå i kyrkan och hoppades att Frälsaren skulle hjälpa mig om jag gjorde mitt bästa. När jag kom tillbaka berömde min lärare mig för min styrka, fast jag inte var lika stark som jag brukade vara. Hon sa att hon var stolt över mig och mina framsteg.

Fastän det var mycket svårt är jag tacksam för att mina hälsoproblem gav mig chansen att stärka min relation till min himmelske Fader och Jesus Kristus och hitta min identitet som ett Guds barn.

Till alla som går igenom något svårt: kom ihåg att du alltid har människor runt omkring dig som stöttar dig, vare sig du kan se dem eller inte. Du är ett Guds barn. Fastän vi inte kan se Jesus Kristus eller vår himmelske Fader vakar de över oss och skyddar oss. Vår himmelske Fader har en plan för oss. Ibland kanske du inte får uppleva det du vill, men dina prövningar kan hjälpa dig att bli starkare.

Jag har ett vittnesbörd om att om vi ber och skapar en relation med Gud så är han där och vägleder oss, hjälper oss och stärker oss.