Jag flyttar hem

Illustration: Caitlin Droubay

När jag transporterar olja i obygden i North Dakota ser jag inte mycket vänlighet. Julen är inget undantag.

För några år sedan undrade jag: ”Hur kan jag hjälpa till att ändra på det?” Medan jag funderade på den frågan började jag beställa en låda chokladaskar varje december och delade ut dem till andra lastbilschaufförer och folk på oljefälten.

Varje morgon innan jag åkte för att transportera olja bad jag min himmelske Fader hjälpa mig att göra mitt jobb på ett korrekt, effektivt och säkert sätt. Sedan brukade jag be honom hjälpa mig att hitta människor som kunde behöva lite julglädje. När jag följde maningar märkte jag att människors bördor lättades bara genom att någon pratade med dem och gav dem lite choklad.

En morgon kände jag mig manad att ta två lådor. När jag körde in till en oljekälla den dagen manade Anden mig att ge en låda till en man där. När han hade tackat mig började jag backa in lastbilen på platsen bakom mig. En man i en vattentankbil längre bak började skrika på mig för att jag backade in på vad han uppfattade som sin plats.

Tyvärr skrek jag tillbaka till honom. Jag tog platsen och väntade medan tankbilen fylldes med olja. När tankbilen var full och jag började köra ut från oljekällan såg jag mannen igen.

En stark maning från den Helige Anden kom till mig: ”Den där mannen behöver en chokladask.”

Jag protesterade: ”Åh, inte den där killen.”

Men jag visste att jag inte delade ut choklad för att jag skulle må bättre. Jag gjorde det för att jag ville följa Herrens maningar och göra det som han ville att jag skulle göra för andra – oavsett hur svåra maningarna var att följa.

Jag gick fram till mannen som blängde på mig när han såg att jag närmade mig.

”Vi fick nog en dålig början”, sa jag. ”Jag heter Vaun Kearsley. Jag vill önska dig en god jul.”

Jag räckte honom chokladasken och skakade hand med honom. Innan han släppte min hand bröt han ihop och började gråta.

”Vaun, jag har jobbat på oljefälten i sex år”, sa han. ”Bristen på vänlighet här uppe är hjärtskärande. Det känns som om alla är elaka mot varandra. De gör alla sin egen grej och bryr sig inte om någon annan här ute.”

Sedan tillade han: ”Jag sa i dag att om inte en enda person är snäll mot mig så kommer jag att fylla långtradaren under mitt sista lass för dagen med så mycket vikt som möjligt och sedan köra in den i en vägg.”

Jag tog honom i armen och sa: ”Snälla, gör inte det. Kasta inte bort ditt liv.”

Jag berättade för honom om Frälsaren Jesus Kristus och hans evangelium. Jag berättade om den kärlek, det ljus och den förståelse han har för alla. Medan vi pratade fick jag veta att han hade en liten son i Idaho som han saknade. Jag vädjade till honom att inte förstöra sitt liv eller skada dem han älskade på grund av den smärta han kände. När vi omfamnade varandra sa jag att jag hoppades få träffa honom igen och att han skulle ändra sig.

Under veckorna som följde såg och hälsade jag på honom varje dag. Under ett stopp den 23 december kom han fram till mig och sa: ”I dag är min sista dag, Vaun. Jag flyttar hem igen för att vara närmare min son.”

President Russell M. Nelson har sagt följande om att låta Gud råda i våra liv: ”Vill du låta hans ord, hans bud och hans förbund påverka det du gör varje dag? Vill du låta hans röst få prioritet över alla andra? Är du villig att låta det som han vill att du ska göra få företräde framför alla andra ambitioner? Är du villig att låta din vilja införlivas i hans?”

Att dela ut chokladaskar var en enkel trosövning, men Herren gjorde det till något mycket mer (se Läran och förbunden 64:33). Jag vet inte vad som skulle ha hänt den dagen om jag hade kört i väg och ignorerat den Helige Anden. Allt jag vet är att jag följde en maning, och mycket gott kom som en följd av det.

Det finns kraft i att lyda buden, lyssna på Anden och vara vänlig. Vi bör sträva efter att komma ihåg att varje människa vi ser är en son eller dotter till vår Fader i himlen. När vi bär med oss Kristi ljus och delar med oss av det, lägger hans barn märke till det (se Läran och förbunden 84:45–46).