Mitt hosiannarop

Ett av mina favoritkapitel i Nya testamentet handlar om Jesu Kristi segerrika intåg i Jerusalem. Folket ropade ”Hosianna, Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!” (Matteus 21:9). När jag läser det tänker jag: Vad handlar mitt hosiannarop om?

Jag har stammat i hela mitt liv. Ibland har jag känt mig så frustrerad och missmodig eftersom jag inte kunnat uttrycka mig så som jag ville. Jag har antingen velat ha ett perfekt uttal eller aldrig behövt prata igen. Jag oroar mig alltid när jag pratar inför andra eller till och med när jag ber högt. Jag har tyst vädjat om tålamod, frid och hjälp många gånger. Det är ett av mina personliga hosiannarop – mitt rop om befrielse.

Precis som Kristus inte struntade i ropen från folket i Jerusalem, har han aldrig ignorerat mitt. Han har inte tagit bort min stamning, men han har stärkt mig på oväntade sätt. Han har hjälpt mig att känna frid i stunder av oro och inse att min röst, hur bristfällig den än må vara, är tillräcklig för honom.

Var och en av oss går igenom något i livet som får oss att gå ner på knä. Ibland kan det kännas som om våra rop inte besvaras. Men han hör varje hosiannarop. Och på sitt fullkomliga sätt och i sin fullkomliga tid hjälper han oss.

Kristus led i Getsemane för våra synder och kände vår smärta och vår kamp. Han fortsätter att vägleda och trösta alla som vänder sig till honom och sin himmelske Fader. Samme Kristus som led för oss i Getsemane och på korset uppstod också från graven och besegrade döden så att vi skulle kunna ha hopp. Hans uppståndelse är det yttersta svaret på varje hosiannarop.