Savannah är ledsen

Savannah drog täcket över huvudet. Det hade varit en jättejobbig dag.

I dag i skolan kunde Savannah inte fokusera på någonting. Hon hade känt sig trött, frustrerad och ledsen. Hon hade en klump i magen som inte ville försvinna. I slutet av dagen ville hon bara krypa in under skolbänken och gömma sig.

Den senaste tiden hade Savannah varit ledsen nästan hela tiden. Savannahs vänner hade försökt muntra upp henne, men ibland ville Savannah inte vara med dem. De verkade alltid vara så glada. Ibland tänkte hon att de skulle vara gladare utan henne.

Vad är det för fel på mig? undrade Savannah. Varför kan inte jag vara glad som alla andra?

Hon kände sig lika kall och ensam som de grå molnen ute. Och nu ville hon bara sova.

Savannah hörde sin sovrumsdörr öppnas.

”Savannah”, sa mamma och satte sig på sängkanten, ”vad är det som är fel?”

”Inget”, sa Savannah. ”Jag är bara trött.”

”Är du säker?” frågade mamma. ”Jag är orolig för dig.”

”Det är okej”, sa Savannah.

”Okej.” Mamma ställde sig upp. ”Men kom ihåg att du kan prata med mig om vad som helst. Jag älskar dig.”

Savannah låg kvar i sängen ända till middagen. Den kvällen kunde hon inte somna. Hennes hjärna kunde inte sluta tänka på allting.

Nästa dag kände hon sig fortfarande utmattad. Det var ännu en lång dag. Savannah kom hem från skolan och satte sig vid köksbordet. Hon suckade och tittade ut genom fönstret. Det snöade igen.

”Savannah?”

Savannah vände sig om och blev förvånad över att se mormor komma in i rummet.

”Hej, mormor”, sa Savannah. ”Vad gör du här?”

Mormor satte sig ner. ”Din mamma ville att jag skulle komma”, sa hon. ”Hon är orolig för dig.”

”Jag har bara varit så trött. Men jag är okej”, sa Savannah.

Mormor log milt. ”Har jag berättat om sommaren när morfar och jag flyttade?”

”Det tror jag inte”, sa Savannah.

”Jag var ledsen hela tiden”, sa mormor. ”Jag ville vara glad, men jag brydde mig inte om någonting. Jag kände mig så ensam.”

”Men du hade morfar och mamma.” Savannah tittade ner på sina skor. ”Varför skulle du känna dig ensam?”

”Jag kunde inte förstå vad det var som hände”, sa mormor. ”Jag hade aldrig känt så förut. Till slut gick jag till en läkare.”

”Vad hände?”

Mormor lade armen om henne. ”Jag fick veta att jag hade en depression.”

”Jaha, så du kände dig bara ledsen?” frågade Savannah.

”Nej, en depression är mer än att bara vara ledsen”, förklarade mormor. ”Känslan av att vara ledsen verkade inte försvinna. Jag hade svårt att göra allting som jag brukade göra. Och jag hade svårt att få kontakt med andra, till och med min egen familj. Jag behövde verkligen hjälp.”

Savannah tittade upp. ”Hurdan hjälp då?”

”Läkaren förklarade vad som var fel och vi gjorde upp en plan tillsammans för att hjälpa mig att må bättre”, sa mormor. ”Men ibland kände jag mig ändå ledsen. Jag bad väldigt mycket. När jag kände mig ensam föreställde jag mig att Frälsaren satt bredvid mig. Det kändes bättre när jag tänkte på honom.”

Savannah tittade på snön utanför och huttrade till. ”Jag känner mig också ofta ledsen. Jag försöker att vara glad, men ibland kan jag bara inte, och då blir jag arg på mig själv för att jag känner så.”

”Jag vet, raring.” Mormor gav Savannah en kram. ”Det är så jag känner ibland också. Men du är inte ensam. Jag älskar dig, dina föräldrar älskar dig, och din himmelske Fader och Jesus Kristus älskar dig. De förstår din smärta och kommer aldrig att lämna dig.”

Kanske har mormor rätt, tänkte Savannah. Jag är inte ensam. Klumpen i Savannahs mage kändes inte lika stor.

”Jag tror att jag ska prata med mamma”, sa Savannah. ”Hon vill också hjälpa mig.”

”Det är en jättebra idé.” Mormor tog Savannahs hand.

Savannah log och lutade sig mot mormors axel. Hon kände sig inte lika kall och ensam längre.

Illustrationer: Marina Pessarrodona