Från UV: Aktuellt
Om jag inte längre kunde göra det jag älskade, vem skulle jag då vara?
När jag förlorade det som jag trodde definierade mig, lärde jag mig att den identitet som betyder mest är att vara ett barn till Gud.
Foto med tillstånd av författaren.
Volleyboll har alltid varit en stor del av mitt liv. Jag åt, sov och andades volleyboll! När jag hade tagit examen från high school fick jag ett stipendium för att spela för ett universitet.
Men innan skolåret började förklarade min läkare att det var riskabelt för mig att spela eftersom jag har Marfans syndrom – ett tillstånd som påverkar den huvudsakliga klaffen i mitt hjärta. Mitt universitet diskvalificerade mig från att spela. Jag fick behålla mitt stipendium, men jag kunde inte tävla.
Jag kände mig helt förkrossad. Jag försökte fortfarande hålla mig nära Herren, men mitt hjärta värkte. Jag hade alltid sett mig själv som en volleybollspelare. Vem var jag utan det?
Följde en maning
En dag efter träningen gick en lagkamrat och jag förbi en liten butik med en skylt där det stod ”Hjälp sökes”. Jag hade inte sökt efter ett jobb, men eftesom jag nu hade tid över tänkte jag att det kunde vara ett kul tidsfördriv, och jag anställdes samma dag.
Jobbet gav mig en del glädje och mening i livet, men eftersom jag fortfarande reste med volleybollaget under hela säsongen var det svårt att känna att jag var så nära men ändå så långt ifrån mina volleybolldrömmar.
En kväll knäböjde jag och bad: ”Himmelske Fader, jag vet inte om jag klarar av det här längre.” När jag satt där i tystnad kände jag mig manad att läsa min patriarkaliska välsignelse. En tanke återkom hela tiden: ”Gå ut som missionär.”
Jag försökte slå bort tanken. Jag hade aldrig velat gå ut som missionär. Men maningen dröjde kvar.
När jag berättade för mina föräldrar att jag funderade på att gå ut som missionär var pappas svar rakt på sak: ”Varför då? Du har en kostnadsfri utbildning. Kommer de att låta dig behålla ditt stipendium?”
”Nej”, svarade jag.
”Vem ska betala för din mission?”
Då klarnade det. Det ”roliga lilla jobbet” jag hade fått hade inte skett av en slump; det var en öm barmhärtighet som skulle hjälpa till att betala för min mission.
Jag sa till pappa att jag skulle stå för kostnaderna och vittnade för honom om att lydnad ger välsignelser. Snart fick jag en kallelse att tjäna i Australien. Sorgen jag hade känt så djupt ersattes av frid och glädje. Jag visste att jag var där Herren ville att jag skulle vara.
Upptäcker min gudomliga identitet
På min mission lärde jag mig att jag är så mycket mer än bara en volleybollspelare.
President Russell M. Nelson (1924–2025) sa:
”Om någon etikett ersätter dina allra viktigaste kännetecken kan det skada din ande …
Inga kännetecken bör rubba, ersätta, eller få högre prioritet än dessa tre bestående beteckningar: ’barn till Gud’, ’förbundets barn’ och ’Jesu Kristi lärjunge’.”
När saker och ting förändras – och det gör de – förblir min identitet som barn till himmelska föräldrar och lärjunge till Jesus Kristus konstant.
Efter min mission fortsatte jag med mina studier. Före min mission hade min hjärtklaff vidgats så pass att det var farligt, så jag tänkte inte spela volleyboll igen. Men jag bad om vägledning och läste min patriarkaliska välsignelse, vilket gav mig en lugn försäkran.
Sök och förvänta dig underverk
När jag hade kommit hem var jag med på generalkonferensen. Syster Kristin M. Yee, andra rådgivare i Hjälpföreningens generalpresidentskap, berättade om en målning av Frälsaren som hon hade gjort. Hon råkade applicera lack för tidigt och smetade ut arbetet som hon hade lagt ner hela sin själ i. Hon bad och arbetade hela natten för att rätta till det.
”Jag minns att jag tittade på målningen nästa morgon – den såg bättre ut än den gjort innan … Det jag trodde var ett misstag som inte gick att reparera var en möjlighet för hans barmhärtiga hand att visa sig. Han var inte klar med målningen, och han var inte klar med mig.”
Jag kände Anden viska att Herren inte var klar med mig heller. Han brydde sig om min önskan att spela volleyboll igen.
Jag bestämde mig för att träffa en kardiolog. Efter att ha granskat mina senaste skanningar såg han chockad ut.
”Vad har du gjort de senaste 18 månaderna?” frågade han.
”Jag verkade som missionär”, sa jag förbryllat.
”Din hjärtklaff var 4,6 centimeter innan. Nu är den 3,94 centimeter. Det är helt makalöst. Den … krympte.”
Ytterligare en specialist bekräftade det: Mitt hjärta hade blivit bättre. Jag var inte bara stabil; jag fick klartecken att spela volleyboll igen.
En kort tid därefter erbjöd ett annat universitet mig en plats i deras lag – med ett stipendium. Jag vet att det inte var en slump, utan ett underverk.
Som president Nelson sa: ”Sök och förvänta dig underverk.” Jag har lärt mig att när vi är lydiga och kommer ihåg vår gudomliga identitet, förstorar Herren våra ansträngningar. Han vägleder oss, helar oss och kan öppna dörrar som vi trodde var stängda för evigt.