Kan en fullkomlig Frälsare förstå vad det innebär att ha det kämpigt?

Jag trodde att jag hade nått toppen av min mission – jag utbildade en ny missionär, förberedde mig för ett dop och hade fått kläm på hela missionärsupplevelsen. Jag var så lycklig.

Men jag kunde inte se stressen och ångesten som byggdes upp inom mig.

Jag hade lagt mig och skulle sova en kväll när jag började få den andra panikattacken jag haft i hela mitt liv – den första hade inträffat nio år tidigare. Nio år!

Varför, efter bara en kort period av ångest som barn, kom den plötsligt upp till ytan nu?

Jag försökte envist fortsätta min mission som vanligt, i tron att jag kunde lösa mina egna problem.

Medan jag kämpade med min psykiska hälsa berättade någon för mig om en insikt som kommit när denne läste om Frälsarens upplevelse i Getsemane.

Jesus sa: ”Min själ är djupt bedrövad, ända till döds.” Därefter bad Frälsaren: ”Min Far! Om det är möjligt, så låt den här bägaren gå förbi mig. Men inte som jag vill, utan som du vill” (Matteus 26:38–39).

Har du någonsin känt hur tung din egen sorg är? Har du någonsin frågat Gud: ”Finns det något annat sätt?”

Med fullkomlig villighet, fullkomlig lydnad och fullkomlig kärlek accepterade vår Återlösare sin Faders vilja. Han var fullkomlig eftersom han var syndfri, men han kände ändå smärta, sorg och ensamhet.

Han steg ju ner djupare än allt – så att han kunde lyfta upp oss.

President Jeffrey R. Holland, president för de tolv apostlarnas kvorum, har sagt: ”Jesus var ’en smärtornas man’ [Jesaja 53:3], står det i skriften. Han fick uppleva sorg, trötthet, besvikelse och fruktansvärd ensamhet. I dessa, och i alla tider, sviker Jesu kärlek aldrig, och det gör inte heller hans Fars.”

Vetskapen om att Kristus ställdes inför svåra saker påminner mig om att han förstår sorg, depression, utmattning, besvikelse, ångest och ensamhet mer än någon annan.

Det var han som grät när Lasarus dog (se Johannes 11:33–36). Och det var han som frågade när han var döende på korset: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig?” (Markus 15:34).

Men Jesus Kristus känner också glädje, kärlek, medkänsla, barmhärtighet och frid mer än någon annan. Eftersom han är fullkomlig. Därför vet han precis hur vi mår.

Äldste Holland vittnade om att ”en av de trösterikaste delarna av denna påskhögtid är att tack vare att Jesus vandrade en sådan lång och ytterst ensam stig behöver inte vi göra det. Hans ensamma resa gav oss underbart sällskap under vår lilla del av samma stig – vår himmelske Faders barmhärtiga omsorg, hans älskade Sons osvikliga sällskap, den Helige Andens fullkomliga gåva.”

Eftersom jag insåg att Jesus Kristus verkligen förstod mina känslor när jag kämpade med ångest lät jag honom slutligen hjälpa mig med att bära mina bördor.

Min ångest försvann inte helt plötsligt. Jag hade fortfarande dagar som var jobbiga. Men att vara nära Kristus gav mig ändå bestående glädje eftersom jag visste att han var där med mig och sa: ”Jag vet. Jag vet precis hur det känns.”

Under den här upplevelsen blev Kristus min närmaste förtrogna.

Jag tror att vi ibland är benägna att tro att Kristi fullkomlighet innebär att han är långt borta och onåbar, att hans stora gärningar och mirakulösa liv får honom att verka så långt borta från oss vanliga, ofullkomliga, stolta varelser. Men han är aldrig närmare oss än när vi står inför våra svåraste strider, våra värsta sorger och våra mest uppslitande kamper.

Den här påsken kan vi minnas att Jesus Kristus vet exakt hur det är att ha det kämpigt eftersom han var fullkomlig – den ende som kunde känna vår smärta och bära våra bördor.

Så när du har det kämpigt, vänd dig till honom. Han förstår precis.