Att brottas med jämförelser

Tendensen att jämföra är något som jag tänker på hela tiden eftersom jag gör det hela tiden. Men även det påståendet är lite missvisande. Att säga ”jag gör det hela tiden” är som att säga ”jag andas hela tiden”. Det händer bara utan att jag tänker på det. Det kan nästan kännas reflexmässigt – nästan naturligt. Det är därför det är så förargligt. Vi vet från Mosiah 3 att när vi lämnas till vårt ”naturliga” tillstånd, kämpar vi med att ge ”efter för den Helige Andens maningar” (v. 19).

Vad skulle då den Helige Anden mana oss att göra?

Först måste vi identifiera problemet. Låt mig sammanfatta det genom att avslöja hur jag brukade tänka mig skriftberättelsen i Läran och förbunden 7. Detta kapitel återger hur Johannes uttryckte sin innerliga önskan att ha ”makt över döden, så att [han] kan leva och föra själar till [Kristus]” tills Jesus kommer tillbaka (Läran och förbunden 7:2; se även Johannes 21:20–23). Vi får veta i kapitel 7 i Läran och förbunden att Petrus, å andra sidan, hade önskat att han ”snart kunde komma till [Herren] i [hans] rike” (Läran och förbunden 7:4).

Så här har jag föreställt mig att den här situationen utspelar sig. Petrus närmar sig Frälsaren lite tveksamt och frågar tyst: ”Vad var Johannes innersta önskan?” Petrus får veta att Johannes ville stanna kvar på jorden fram till Kristi andra ankomst för att predika evangeliet. Jag kan se hur Petrus ler ansträngt och säger: ”Wow. Vad underbart!” Men i sitt sinne tänker han egentligen: ”Ahhh! Jag är så dum! Varför bad jag inte om det? Varför tänkte jag inte ens på det? Johannes är så mycket rättfärdigare än jag! För att inte tala om att han är en snabbare löpare än jag! Varför måste jag alltid vara så impulsiv och vara först på allting?”

I den här läsningen kan man anta att Läran och förbunden 7:5 skulle lyda så här: ”Jag säger dig, Petrus, [din önskan att snart komma in i mitt rike] var en god önskan. men min älskade [Johannes] har önskat att han kunde göra mer, eller ett ännu större verk ibland människor än [vad du har gjort, din latmask].” Jag insåg att det förstås inte stod så i versen. Så här står det egentligen: ”Jag säger dig, Petrus, att detta var en god önskan, men min älskade har önskat att han kunde göra mer, eller ett ännu större verk ibland människorna än han tidigare har gjort” (Läran och förbunden 7:5; betoning tillagd).

Jag känner detta med sanningens kraft: vår fullkomlige, kärleksfulle Gud gör inte det slags horisontella jämförelser som jag hade föreställt mig i den här scenen. I den här versen jämförde Jesus bara Johannes med Johannes tidigare jag – Johannes med den gamla Johannes. Han jämförde bara Petrus med den gamla Petrus, med den tidigare Petrus. Och han jämför mig bara med mitt gamla jag.

Vi vet allt om det här, eller hur? Men om vi känner till dessa sanningar, om de får oss att känna oss så lugna, varför är det då så svårt att komma ihåg dem? Vad kan vi göra?

Till att börja med kan vi vara medvetna. Så, låt oss först titta på vår tendens att jämföra. Och här är några saker vi lägger märke till.

Vi känner att jämförelser kan leda till alla möjliga problem. Å ena sidan kan det resultera i arrogans. Det kan resultera i inbilskhet. Det kan resultera i förakt och ringaktning. Det kan resultera i självgodhet, självbelåtenhet och apati. Å andra sidan kan det resultera i förtvivlan. Det kan resultera i hopplöshet. Det kan resultera i känslor av värdelöshet och skam. Det är ett ganska kraftfullt redskap för synd och elände!

Vi kan följa Nephis inställning. Vi kan säga: ”Varför skulle jag utsätta mig för frestelser så att den onde får rum i mitt hjärta för att förgöra min frid och plåga min själ?” (2 Nephi 4:27).

Vi kan lägga märke till hur falska de här jämförelserna oftast är – det vill säga att de ofta är baserade på osanningar och på felaktiga premisser, både andras och våra egna. Det är värt att notera, värt att bemöta och värt att ständigt påminna oss själva om.

Korihors ordväxling med Alma får med rätta stor uppmärksamhet i kyrkans lektioner och predikningar. Men jag tror att ett av Korihors påståenden inte får tillräckligt med uppmärksamhet för hur bevisligen falskt det är. Korihor påstod att ”varje människa [fick] framgång alltefter sin begåvning, och varje människa segrade alltefter sin styrka” (Alma 30:17). Det påståendet är helt enkelt inte sant, och när vi är ärliga mot oss själva vet vi att det inte är sant.

Vad jag menar är att ingen legitimt kan säga, i den yttersta bemärkelsen: ”Jag blomstrade på grund av min genialitet” eller ”Jag segrade på grund av min styrka.” Vi vet att det i själva verket är så många variabler inblandade. Var vi föds, när vi föds, vår ras, vårt kön, vilka skolor vi har tillgång till, våra föräldrars utbildningsnivå, genetiska markörer som längd och muskelmassa, tidpunkten för vår ansökan och antalet sökande till ett program eller jobb – det finns så många saker som ligger utanför vår kontroll. Alla de här faktorerna påverkar till vilken grad vi ens har möjlighet att ”ha framgång” eller ”segra”. Och för den delen, hur ser ”framgång” eller ”seger” ens definitivt ut?

Förstår vi varför det helt enkelt inte är rättvist att göra jämförelser – mot oss själva eller mot andra? Det är för många variabler inblandade.

Allt detta innebär att vi absolut borde vara mer barmhärtiga mot alla eftersom vi inte vet vilka bördor de bär på eller vad som tynger dem i livet. Och vi bör absolut vara mer ödmjuka när vi lyckas.

Jag har fyra underbara barn – Parley, Marshall, Truman och Ashley – och jag har lärt mig så mycket av dem. En bild som är lika levande i mitt sinne i dag som den var när det hände för mer än 15 år sedan är en lek på baksidan med mina två äldsta pojkar, Parley och Marshall. Parley var fem eller sex år gammal. Marshall var nog tre. Jag kastade en fotboll till var och en av dem i tur och ordning. Parley fångade bollen nästan varje gång. Marshall gjorde inte det.

Jag kan se Marshall koncentrera sig, titta på bollen – och sedan missa den varje gång. Det spelade ingen roll hur jag kastade bollen, men det verkade som om den alltid träffade honom i huvudet när den flög rakt igenom hans händer när han försökte fånga den för tidigt eller för sent. Som tur var så var det en riktigt mjuk, uppblåsbar fotboll. Men här är det som jag aldrig kommer att glömma: Marshall jublade, hoppade upp och ner och tjöt av förtjusning varje gång Parley fångade den. Jag kan fortfarande höra hans lilla röst ropa: ”Bra fångat, Par!” eller ”Det där var toppen, Par!” Och så missade han nästa kast som var menat till honom. Men på något sätt dämpade det inte hans entusiasm inför Parleys framgångar. På något sätt visste han att det inte var Parley han tävlade mot. Han kunde glädjas åt Parleys framgångar. Hur återfår vi den känslan av barnsligt firande när andra lyckas?

När våra motiv är oskyldiga, när vi handlar utifrån ett rent hjärta och när vårt enda syfte är att välsigna andra, avvärjs högmodiga jämförelser. De saknar betydelse för vårt sätt att tänka. När vi är fyllda med kristlig kärlek är vi som Frälsaren. Varför var rena motiv så naturliga för honom? Därför att han helt enkelt visste vem han var och han känner dig och han känner mig. Det förändrar allt.

Om vi frågar oss själva om Jesus jämförde sig med människorna omkring sig eller om han fann tröst i var han stod ”på stegen till … framgång” och i vem som var under honom blir frågan genast löjlig. Vi minns att detta är Frälsaren som strävar efter att göra oss – som det står i Läran och förbunden 88 – jämlika honom (se vers 107). Det finns ingen avundsjuka, ingen konkurrens. Om frestelsen att jämföra dök upp, ”gav han inte efter” för den (se Läran och förbunden 20:22). Och vi kan vara som han.

Du kommer att få mejl eller röstmeddelanden eller sms – kanske till och med i dag – med besked om att någon annan anställdes för ett jobb, att någon annan valdes till laget, att någon inte är intresserad av en andra dejt, att någon annan har kallats som Hjälpföreningens president och så vidare. Men se inte det som ett tecken på ditt värde. Besvikelser svider, men de kan också vara underbart, om än smärtsamt, danande. Allt kan verkligen ”samverka till det bästa för dem som älskar Gud” (se Romarbrevet 8:28). Men låt inte frestelsen att jämföra ge de här besvikelserna en destruktiv kraft. Dessa jämförelser är förfalskningar. De kan inte på ett tillfredsställande sätt mäta det som verkligen betyder något. När vi blir besvikna tar vi ett djupt andetag. Vi kommer ihåg vad som verkligen betyder något.

Jag minns att jag slogs av första gången jag hörde någon citera vad president David O. McKay sa om att föreställa sig vår framtida intervju med Herren. President McKay betonade att Herren inte frågar om vårt yrke, bara om vår redbarhet. Han frågar inte om vår lista över ämbeten i kyrkan, bara om vårt intresse av att tjäna andra. Det är saker som verkligen betyder något.

Låt oss alla hitta en spegel. Låt oss se på oss själva. Låt oss upprepa: ”Jag tävlar inte mot någon annan. Jag tävlar med mig själv. Vi tävlar mot synden, inte mot varandra.” Sedan måste vi be av allt vårt hjärta om att fyllas med Kristi rena kärlek (se Moroni 7:48), från honom som är vår tros ”upphovsman och fullkomnare” (Hebreerbrevet 12:2; se även Moroni 6:4). Vi måste vägra att låta lögner ”ta bort [vår] glädje” (se Alma 30:22) över sanningarna som är djupare och mer övertygande än jämförelsernas lögner. Och sedan måste vi gå ut genom dörren, glömma oss själva och börja koncentrera oss på andra.