Ann och Newel Whitney och förbundsstigen

Anns föräldrar valde att fostra henne utan religion. Newel hade en affärsinriktad inställning. Men när de gjorde sig hemmastadda i Kirtland kände Ann att något fattades i deras liv. De började leta efter en kyrka som följde evangeliet så som Jesus Kristus undervisade det i Nya testamentet. Under en tid tillbad de med Alexander Campbells Disciples of Christ.

”En kväll”, minns Ann, ” … när min make och jag i vårt hus i Kirtland bad till Fadern om att bli visade vägen, vilade Anden på oss och ett moln överskuggade huset … Vi fylldes av högtidlig förundran … Vi hörde en röst … som sa: ’Bered er att ta emot Herrens ord, för det kommer.’”

I New York, hundratals mil bort, sa Herren till Joseph Smith att sända ut missionärer för att predika evangeliet. När dessa missionärer – ledda av Oliver Cowdery och Parley P. Pratt – predikade i Kirtland lyssnade Ann och skrev senare: ”Jag visste att det var den gode herdens röst.” Vittnesbördet från missionärerna, andra troende som Lucy och Isaac Morley, och viktigast av allt, den Helige Anden, ledde dem till att ingå heliga förbund. Ann och Newel döptes in i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga i november 1830.

Illustration: Paul Mann

Mötet med profeten

I en annan uppenbarelse uppmanades de heliga att ”bege [sig] till Ohio”, där de skulle få ”en välsignelse … som inte är känd bland människobarnen” (Läran och förbunden 39:14–15; se även 37:1).

Joseph och Emma Smith anlände till Kirtland i februari 1831, och Newel och Ann lät dem bo i sitt hem i en månad. Arton månader senare gav de åter husrum till Joseph och Emma i sin ombyggda affär.

Paret Whitney började få en tydligare bild av sin eviga identitet. Senare samma år uppenbarade Herren för profeten Joseph att Newel skulle tjäna som biskop i Kirtland. Newel sa: ”Broder Joseph, jag kan inte se mig själv som biskop, men om du säger att det är Herrens vilja, kommer jag att försöka.”

Joseph svarade: ”Du behöver inte tro enbart på mitt ord. Gå och fråga Fadern för egen del.”

När Newel hade bett hörde han en röst från himlen säga: ”Din styrka är i mig.”

Det här var en utvecklingsperiod för Newel och Ann när de gemensamt arbetade för att hålla sina förbund. Ann skrev om ett sätt de tjänade andra på:

”Enligt vår Frälsares mönster … bestämde vi oss för att göra en fest för de fattiga … de lama, de halta, de döva, de blinda, de gamla och skröpliga.

Denna fest varade i tre dagar och under denna tid inbjöds alla som kunde komma från området runt Kirtland … För mig var det verkligen ’en festmåltid’ [Jesaja 25:6], en glädjens högtid som aldrig ska glömmas.”

Newel verkade senare som missionär med Joseph Smith och som delägare i Förenade firman, ett affärskooperativ för att tillgodose de heligas behov. Vinsten från hans affär finansierade en stor del av kyrkans tillväxt i Kirtland och Missouri, och han tjänade kyrkan på många andra sätt. Kanske viktigast av allt – Ann och Newel fick 14 barn och fostrade 10 till vuxen ålder.

Andra samlades för att bygga Sions stavar. Familjen Kimball, Young, Crosby, Tippet och många fler försökte fokusera på Jesu Kristi evangelium i sina liv. Var och en bidrog med energi och specifika talanger. Tidiga uppenbarelser vägledde, tillrättavisade och försäkrade dem och ledde den växande kyrkan.

För kyrkans tidiga medlemmar, på kollektiv och individuell nivå, var mottagandet av den utlovade begåvningen av kraft kärnan i deras timliga och andliga strävan (se Läran och förbunden 38:32).

Herren befallde upprepade gånger att tempel skulle byggas i Kirtland och Missouri. I Kirtland lyckades de heliga med hjältemodiga ansträngningar att uppföra en anmärkningsvärd byggnad. Det var deras bästa försök att bygga något som var värdigt Herren Jesus Kristus. Templet står kvar än i dag. Newels affär tillsammans med den närliggande pottaskefabriken var viktiga delar av Kirtlands ekonomi och stödde tempelprojektet.

År 1836 visade sig Frälsaren i templet och tog emot deras ansträngningar. Han lovade att hans folk ”storligen [ska] glädja sig till följd av de välsignelser som ska utgjutas och den begåvning varmed mina tjänare har blivit begåvade i detta hus” (Läran och förbunden 110:9). Sedan kom Mose, Elias och Elia och förlänade nycklar som var avgörande för den sista tidsutdelningen (se Läran och förbunden 110:11–16).

Förföljelse och världsliga bekymmer

De kommande dagarna skulle bli en prövning för de heliga, däribland paret Whitney. Under en landsomfattande ekonomisk nedgång och bankpanik vände sig många mot kyrkan och profeten. Newel blev befalld att flytta till Missouri men tvekade. Han hade lagt ner hela sitt liv i sin affär i Kirtland. En stor del av dess vinst försörjde kyrkan. Hur kunde han bara lämna allt?

Herren tillrättavisade honom för att han ägnade för mycket uppmärksamhet åt världsliga ting och för hans ”själs småsinthet” (Läran och förbunden 117:11). Newel omvände sig och lydde. Han bosatte sig i Nauvoo i Illinois där han fortsatte verka som biskop och senare som presiderande biskop.

I Nauvoo var templet återigen centrum för timlig och andlig aktivitet. När templets väggar började resas, organiserade Herren Hjälpföreningen genom sin profet. Emma Smith var den första presidenten, och Sarah Cleveland och Ann Whitney var hennes rådgivare. Emma delegerade viktiga uppgifter till Ann och bad henne att leda organisationen när hon inte var där.

Herren fortsatte att uppenbara tempelförrättningar för profeten. År 1842, då templet i Nauvoo fortfarande inte var färdigbyggt, samlade Joseph Smith kyrkans ledare, däribland Newel, på övervåningen i sin handelsbod av rött tegel och utförde begåvningsförrättningen. När en del av templet – vinden – invigdes utförde både Ann och Newel begåvningen till andra heliga innan de reste till Saltsjödalen.

Längs förbundsstigen sökte Ann och Newel Frälsaren, omvände sig, tjänade helhjärtat, helgade, offrade och gladde sig. De lärde känna Jesus Kristus och såg sig själva som förbundets barn. Miljoner efter dem har följt samma mönster för att ingå och leva efter heliga förbund och bygga upp Herrens rike. Att ta del av deras berättelser hjälper oss under både lätta och svåra perioder.

Mot slutet av sitt liv skrev Ann: ”Att känna att man har fått en liten insikt i Guds avsikter med sin skapelse … kan ni inse att dessa ting är värda att leva för, värda att lida för? Kan någon uppoffring vara för stor … om vi skulle följa i vår Mästares fotspår?”