1836 års välsignelser och 1837 års svårigheter

I januari 1836, när templet nästan var färdigt, började de heliga uppleva de andliga välsignelserna av att ha ett tempel mitt ibland sig. De hade blivit lovade att de i Kirtlands tempel skulle begåvas med kraft (se Läran och förbunden 38:32, 38). Det här löftet liknar det Frälsaren sa till sina apostlar i Jerusalem i Nya testamentet. Efter sin uppståndelse sa han till dem att de inte skulle ge sig av för att predika förrän de hade begåvats med ”kraft från höjden” (Lukas 24:49). Sedan, på pingstdagen, fick hans apostlar den här kraften när Anden sänkte sig över dem som ”en våldsam storm” … Alla uppfylldes av den helige Ande och började tala främmande språk, allteftersom Anden ingav dem att tala” (Apostlagärningarna 2:2, 4).

I januari 1836 träffade Joseph Smith andra ledare i kyrkan för att be, välsigna varandra och sköta kyrkans ärenden. Efter att de hade välsignat profeten Joseph såg han i en syn det celestiala riket. Han såg vår himmelske Fader och Jesus Kristus, Adam och Abraham, sina egna föräldrar (som fortfarande levde) och sin äldre bror Alvin, som hade dött utan att ha blivit döpt. Joseph fick veta att ”alla som har dött utan kunskap om detta evangelium, vilka skulle ha tagit emot det om de hade tillåtits att stanna kvar, ska bli arvingar till Guds celestiala rike” (Läran och förbunden 137:7).

Två månader senare, den 27 mars 1836, trängdes de heliga i templet i Kirtland för dess invigning. De lyssnade till Josephs invigningsbön i vilken han bad sin himmelske Fader att godta templet i Kirtland som en plats där Frälsaren skulle kunna ”ha en plats att uppenbara sig för sitt folk” (Läran och förbunden 109:5). Ihopträngda på denna heliga plats sjöng de heliga ”Den himmelska elden”. De ropade unisont: ”Hosianna! Hosianna! Hosianna till Gud och Lammet!”

De fick andliga välsignelser under invigningen och under den kommande veckan. De fastade, bad, tog sakramentet, tvättade varandras fötter och hade syner. De kände sig bemyndigade att gå ut och predika evangeliet. De hade begåvats med kraft från höjden.

Men de andliga manifestationerna hade inte upphört. Den 3 april 1836 visade sig Frälsaren för två av sina tjänare. ”Slöjan togs bort från våra sinnen och vårt förstånds ögon öppnades”, sa Joseph Smith och Oliver Cowdery. ”Vi såg Herren stående på talarstolens bröstvärn framför oss … [som sa:] ’Jag är den förste och den siste. Jag är den som lever. Jag är den som blev dödad. Jag är er förespråkare inför Fadern’” (Läran och förbunden 110:1–4).

Efter Frälsarens besök visade sig Mose, Elias och Elia för både Joseph och Oliver och överlämnade nycklar som skulle göra det möjligt för dem att predika Jesu Kristi evangelium och samla Israel, välsigna jorden med Abrahams förbund och besegla familjer (se v. 11–16).

Men berättelsen om Kirtland slutar inte med de här förunderliga manifestationerna. Ett år efter templets invigning var samhället i spillror. En internationell ekonomisk kris ledde till massiv arbetslöshet i USA. Banker gick omkull över hela landet, bland annat en liten bank som etablerades av kyrkans ledare i Kirtland för att stimulera utvecklingen i samhället. Joseph Smith och andra ledare i kyrkan försökte desperat rädda samhällets ekonomi. Men den globala ekonomiska krisens flodvåg blev för stor. Människor började förlora jobb och hem. Många började klaga på Gud och kyrkan. Varför hade Herren låtit sitt folk lida ekonomisk svårigheter? Några började viska och sedan förkunna att Joseph var en fallen profet.

Vid ett möte sommaren 1837 i templet i Kirtland talade Joseph Smith den äldre, kyrkans patriark, i sin sons frånvaro. Medan han talade försökte en avfälling dra ner honom från talarstolen. När William Smith försvarade sin far hotade en medapostel att döda William med svärd. Andra män med knivar och pistoler omringade William. Templet, som hade varit en helig och andlig plats ett år tidigare, var nu en plats för våld, oenighet och kaos.

När Joseph Smith återvände till Kirtland inröstade de flesta av kyrkans medlemmar honom som profet, men tre apostlar togs bort från de tolvs kvorum. Ekonomiska problem hade förvandlats till andliga problem. Inom ytterligare några månader sa Herren till Joseph att lämna Kirtland för sin familjs säkerhets skull och för sitt eget livs skull.

Ögonvittnesskildringar vittnar om svårigheterna på den tiden. Vilate Kimball, aposteln Heber C. Kimballs hustru, skickade ett brev till sin man som då verkade som en av de första missionärerna i England. ”Jag tvivlar inte på att det kommer att smärta dig”, skrev hon till Heber när hon berättade för honom om avfällingarna. ”De säger sig tro på Mormons bok och Läran och förbunden, men förnekar dem i sina gärningar.”

Vilate visste att Joseph inte var fullkomlig. Han hade begått misstag under den ekonomiska krisen i Kirtland. Och hon fortsatte att älska många bland avfällingarna. Men hon såg en djupare lärdom i händelserna 1837: ”Herren säger att den som inte kan uthärda tuktan utan förnekar mig kan inte heliggöras.”

I samma brev skrev Marinda Hyde till sin make Orson, som också var apostel och verkade i England. Marindas äldre bror var en av apostlarna som hade lämnat kyrkan. ”Sådana tider i Kirtland har ni aldrig bevittnat som vi gör nu, för det verkar som att allt förtroende för varandra är borta”, skrev hon.

Varför ska vi minnas 1837 års tragedier och inte bara 1836 års triumfer? För de två kan naturligtvis aldrig skiljas åt. På samma sätt är det i våra egna liv. Gud ger oss alla perioder av andliga välsignelser, stunder då han talar till våra själar och leder oss vid handen längs förbundsstigen. Han ger oss perioder av stabilitet, tider då vi har tillräckligt och ännu mer, tider när våra familjer är friska och lyckliga, tider när våra vänner finns nära till hands och samtalar med oss. Vi upplever alla tider som liknar 1836.

Men Gud lovade aldrig att vi bara skulle få uppleva 1836. 1837 kommer till var och en av oss. Det kommer med ekonomisk instabilitet, när vi oroar oss för var pengarna ska komma ifrån. Det kommer med personlig instabilitet, när våra familjer drabbas av plötsliga sjukdomar, kroniska sjukdomar, depression eller ångest. Det kommer med social instabilitet, när våra vänner försvinner bort eller sviker oss.

Om vi inte kommer ihåg våra egna upplevelser från 1836 – våra egna stunder då vi har känt Herrens händer i våra liv – kan 1837 medföra andlig instabilitet. Det kan fresta oss att säga: ”Det här är inte värt besväret.” Det kan fresta oss att säga: ”Gud älskar mig inte.” Det kan fresta oss att säga: ”Joseph Smith var inte en profet” eller ”president Nelson är inte en Guds profet”. Det kan fresta oss att säga: ”Förbundsstigen är inget för mig.”

Men om vi utför det andliga arbetet att minnas och leva andligen kvar i 1836, även när vi upplever 1837 års prövningar, kan vi fortfarande vara grundade i vår tro på Jesus Kristus, vi kan fortfarande veta att Gud älskar oss, och vi kan fortfarande veta att återställelsen av Jesu Kristi evangelium och kyrka är verklig och att Herren leder sin kyrka genom sina utvalda tjänare.