För arg för att be

”Ingen förstår mig!” skrek Gabriela när hon smällde igen sovrumsdörren. Det hade varit en jobbig dag. Någon i skolan hade retat henne. Och när Gabriela kom hem var hon grinig och började bråka med Mutti (mamma).

Gabriela lade sig på sin säng och började gråta. Tårar rann nerför kinderna och bröstet kändes spänt av ilska. Hon tyckte inte om att känna så.

Hon minns att hon fick lära sig i Primär att hon kunde be till sin himmelske Fader närhelst hon behövde hjälp. Hon ville be en bön om att hon skulle må bättre, men hon var för upprörd för att kunna fokusera. Hon blundade och tog några djupa andetag. Vad kunde hon göra för att lugna ner sig?

Efter några sekunder fick hon en tanke.

Tänk på saker som du är tacksam för.

Hon öppnade ögonen och såg sig om i rummet. Det fanns en bild på väggen av Mutti och Vati (pappa). Gabriela älskade sin familj, även när hon var arg på dem.

”Jag är tacksam för mina föräldrar”, sa hon.

Sedan tänkte hon på sina kusiner Gwendolyn, Lydia och Thomas. De delade alltid med sig av sina leksaker till henne och fick henne att skratta. Hon tyckte om att leka med dem.

”Jag är tacksam för mina kusiner”, sa Gabriela.

Sedan tittade hon ut genom fönstret.

Solen höll på att gå ner och himlen var fylld av vackra färger – orange, rött, gult och rosa.

”Jag är tacksam för solnedgångar”, sa Gabriela.

Och så tänkte hon på fler saker. Hon var tacksam för lunchen hon åt i skolan i dag. Hon var tacksam för sina vänner. Hon var tacksam för lägenheten hon bodde i.

Det var roligt att komma på saker att vara tacksam för! Gabriela hade aldrig insett hur många bra saker som fanns i hennes liv.

Hon visste att den Helige Anden hade hjälpt henne att tänka på sina välsignelser. Hennes hjärta var fridfullt nu. Hon kände sig redo att be.

”Käre himmelske Fader”, sa hon. ”Jag är ledsen att jag var arg på Mutti. Tack för att du hjälpte mig att känna mig lugn och glad igen. Tack för att du sände den Helige Anden för att påminna mig om mina välsignelser. I Jesu Kristi namn, amen.”

Hon gick ut ur rummet. Mutti och Vati stod i köket och lagade middag. Hon gav Mutti en kram.

”Jag är ledsen att jag blev arg på dig”, sa Gabriela.

”Det gör inget”, sa Mutti. ”Tack för att du säger förlåt.”

De satt runt matbordet och välsignade maten. Sedan fick Gabriela en idé!

”Vi kan väl turas om att säga något vi är tacksamma för?” sa hon.

Vati log. ”Det är en bra idé!”

”Jag är tacksam för tvål”, sa Mutti.

Vati tänkte efter ett ögonblick.

”Pizza,” sa han. Alla fnissade.

Sedan var det Gabrielas tur. Hon visste redan vad hon ville säga.

”Jag är tacksam för bönen.”

Illustrationer: Simini Blocker