För stor för Primär?

”Välkommen till Primär!” Syster Agbor, Gifts ledare i Primär, stod längst fram i rummet. ”I dag ska vi lära oss sången ’Älska varandra’”.

Musiken började och de yngre barnen gjorde sig redo att sjunga. Men Gift kunde redan den här sången. Hon hade sjungit den hundra gånger! Hon kände inte alls för att sjunga den i dag.

Gift var trött på Primär. Hon var äldre, längre och större än alla de andra barnen. Hennes vänner i kyrkan gick i Unga kvinnor nu. Det skulle dröja nästan ett helt år innan hon kunde följa med dem till Unga kvinnors klasser och aktiviteter.

Medan alla andra sjöng var Gift tyst. Hon mumlade några av orden i sångerna, men hon var upptagen med tankar.

Då fick hon en idé. Om hon pratade med biskopen skulle han kanske låta henne gå över till Unga kvinnor tidigare så att hon kunde vara med sina vänner.

Gift letade upp biskop Achombi efter kyrkan. ”Hej biskopen”, sa hon. ”Jag känner mig inte riktigt hemma i Primär längre. Jag är större och äldre än alla de andra barnen. Får jag börja gå i Unga kvinnor i stället?”

Biskop Achombi log. ”Jag vet att det är spännande att gå över till Unga kvinnor”, sa han. ”Men man får inte börja där innan året då man blir 12 år. Jag är ledsen.”

Gift såg ner på sina skor. ”Okej.”

”Primär har tur som har dig”, sa biskopen. ”Jag tror att de yngre barnen beundrar dig mycket. Du kan göra stor skillnad för dem.”

Resten av dagen kände Gift sig ledsen. Ett år var en lång tid att känna sig ensam i Primär.

Men sedan tänkte Gift mer på vad biskop Achombi hade sagt. Beundrade de andra barnen henne? Hon hade aldrig lagt märke till det förut.

Veckan därpå vinkade Gift hej då till sina vänner när de gick till Unga kvinnors rum. Hon suckade och gick till sitt klassrum i Primär.

”Gift”, sa syster Agbor, ”skulle du vilja hjälpa mig att lära ut veckans sång?”

”Eh, javisst”, svarade Gift. ”Vilken sång ska vi lära oss?”

”’Jag är Guds lilla barn’”, sa syster Agbor. ”Tack för din hjälp! Jag tror det blir roligt för barnen att lära sig den av dig.”

När sångstunden började stod Gift längst fram i rummet. ”I dag ska jag lära er en av mina favoritsånger”, sa hon. Hon hjälpte barnen att lära sig orden. Sedan sjöng hon sången med dem. När de sjöng kände Gift sig varm och glad inombords. Hon visste att hon kände den Helige Anden.

Det dröjde inte länge förrän primärlektionen nästan var slut! Efter avslutningsbönen började Gift gå mot korridoren. Hon ville hitta sina vänner efter deras klass i Unga kvinnor och hälsa på dem.

Men en av de små flickorna stoppade henne. ”Tack för att du sjöng med oss!” Hon gav Gift en kram. ”Jag vill bli som du när jag blir stor.”

Gift log. Hon kunde fortfarande knappt vänta tills hon fick börja i Unga kvinnor, och hon hoppades att det kommande året skulle gå fort. Men hon visste att hon ändå kunde lära och göra bra saker i Primär.

Och kanske hade biskop Achombi rätt. Hon kunde göra skillnad.

Illustrationer: Simini Blocker