Livslånga lärjungar till Jesus Kristus

Jag är så tacksam över att få vara med er. Jag vill tacka Gaye (Strathearn) för den fina inledningsbönen; syster Ellen Amatangelo, som alltid har framfört så vacker musik på pianot; och broder Kevin Oviatt för att han hjälpte oss med musiken och denna underbara kör. Jag tackar var och en av er för ert deltagande.

Jag har hört talas om tolkar och om att det här översätts till olika språk, så jag kan inte motstå en liten rolig berättelse som ni kan utelämna på återutsändningarna eftersom den är svår att översätta. Jag var i Tempe i Arizona för många år sedan, och en stavskonferens översattes till spanska av en tolk som var i ett annat rum och använde hörlurar, gissar jag. Men han lämnade ett meddelande till mig på podiet. Så när jag ställde mig upp såg jag att det stod: ”Snälla tala sakta. Du kommer att förvandlas [översättas].” [Skratt] Men det fungerade inte. Så ni måste lyssna på mig ikväll.

Jag vill börja med att uttrycka tacksamhet från första presidentskapet och de tolv apostlarnas kvorum – faktiskt hela kyrkan – för det arbete ni gör med våra elever över hela världen. Ni står i frontlinjen när det gäller att lägga och försvara grunden för denna kyrka, Guds rike på jorden, inför framtiden. Tack för er hängivenhet. Jag tror fullt och fast på att era ansträngningar gör en stor positiv skillnad.

Kyrkans ledarskap har betonat vikten av att fostra livslånga lärjungar till Jesus Kristus. Och vi betonar detta till exempel i hur vi utbildar missionsledare och lokala ledare för våra unga män och unga kvinnor över hela kyrkan. Vi betonar detta i de ämnen vi ber generalauktoriteterna att ta upp när de reser från plats till plats, och generalämbetsmännen också.

Att fostra livslånga lärjungar till Frälsaren är givetvis också centralt för oss inom kyrkans utbildningsverksamhet. I KUV:s resurs Strengthening Religious Education [Stärka religionsundervisningen] får vi lära oss:

”Syftet med religionsutbildningen är att undervisa om Jesu Kristi återställda evangelium utifrån skrifterna och nutida profeter på ett sätt som hjälper våra elever att

1. utveckla tro på och ett vittnesbörd om vår himmelske Fader och hans ’stora plan’ …

2. bli livslånga lärjungar till Jesus Kristus, som sluter och håller förbund … [och]

3. stärka sin förmåga att finna svar, undanröja tvivel, agera med tro och förklara det hopp de har oavsett vilka utmaningar de ställs inför.”¹

Likaledes står det följande i målsättningen för kyrkans seminarier och religionsinstitut: ”Vårt mål är att hjälpa ungdomar och unga vuxna att fördjupa sin omvändelse till Jesus Kristus och hans återställda evangelium, kvalificera sig för templets välsignelser och förbereda sig själva, sina familjer och andra för evigt liv tillsammans med sin Fader i himlen.”

Livslångt lärjungeskap är en väsentlig aspekt av Kristi lära. Kristi lära tydliggör hur vi kan komma till Kristus och ta del av gåvan av hans försonande nåd. Vi utövar vår handlingsfrihet för att tro på honom, omvända oss, döpas och ta emot den Helige Anden. Men för att Kristi försoning ska få sin fullständiga, omvandlande effekt på oss krävs det att vi fortsätter på den här förbundsstigen – lärjungeskapets stig – till slutet av vårt jordiska liv. Med Nephis ord: ”Och jag hörde en röst från Fadern säga: ’Ja, min Älskades ord är sanna och trovärdiga. Den som håller ut intill änden han ska bli frälst.’ Och, mina älskade bröder, jag vet härigenom att om en människa inte håller ut intill änden genom att följa den levande Gudens Sons exempel, så kan hon inte bli frälst.”²

President Nelson har sagt: ”Jesu Kristi sanna lärjungar är villiga att synas, göra sig hörda och vara annorlunda än människorna i världen. De är oförskräckta, hängivna och modiga.”³ Hur uppnås ett sådant lärjungeskap? Vad innebär det för oss som religionslärare? Och hur kan vi mer effektivt undervisa så att våra ungdomar och unga vuxna blir livslånga lärjungar till Jesus Kristus?

I kväll ska jag börja med att ta upp hur utövandet av personlig handlingsfrihet fördjupar omvändelsen och leder till ett livslångt lärjungeskap. Därefter ska jag be oss att fundera på hur dessa grundtankar bör påverka hur vi undervisar som religionslärare, med fokus på hur Frälsaren själv undervisade sina lärjungar. Och jag avslutar med några tankar om hur vi genom att ge eleverna fler tillfällen att ta ansvar för sitt lärande samtidigt hjälper dem att följa president Nelsons vädjan om att de ska ta ansvar för sina vittnesbörd.

Så först, handlingsfrihetens roll i lärjungeskapet. En av de viktigaste gåvorna Gud gav sina barn var moralisk handlingsfrihet. Denna förmåga och detta privilegium – och ansvar – att handla av oss själva är nödvändig för att vi ska uppnå vår fulla potential som Guds barn. Den är avgörande för vårt framåtskridande på förbundsstigen. Guds plan var, som ni vet, inte att göra allt åt oss utan att förse oss med en struktur där vi kunde göra egna val för att växa som individer. Handlingsfriheten var nyckeln till vårt framåtskridande som andar i det förgångna och den är nyckeln till vad vi kan bli genom Guds lycksalighetsplan nu och i evigheten.

Motståndaren vet det här och försöker undergräva vår handlingsfrihet. I Mose står det:

”Och eftersom denne Satan nu gjorde uppror mot mig och försökte omintetgöra människans handlingsfrihet som jag, Herren Gud, hade gett henne, och även ville att jag skulle ge honom min egen makt, lät jag nedstörta honom genom min Enföddes makt.

Och han blev Satan, ja, djävulen, alla lögners fader, för att bedra och förblinda människorna och leda dem som fångar enligt sin vilja, ja, alla som inte vill hörsamma min röst.”⁴

Striden i himlen kan till stor del ses som en kamp för att bevara människans handlingsfrihet. Och den striden fortsätter i denna jordiska sfär. Satan attackerar handlingsfriheten på minst två fronter. Å ena sidan inspirerar han politiska teser och rörelser som förminskar det personliga ansvaret eller som tar till tvång och påtryckningar. Herren säger till exempel att den främsta anledningen till att han har låtit USA:s konstitution upprättas och upprätthållas är, citat: ”för allt kötts rättigheter och beskydd … så att var och en, både i fråga om lära och principer … kan handla enligt den moraliska handlingsfrihet som jag har gett honom, så att var och en kan stå ansvarig för sina egna synder på domens dag”.⁵ Han anför sedan ett särskilt framstående exempel på kränkning av handlingsfriheten med orden: ”Därför är det inte rätt att någon människa ska vara i träldom under någon annan.”⁶ Lucifers plan har alltid varit någon form av slaveri.

Det andra som motståndaren fokuserar på när det gäller att angripa handlingsfriheten har särskild betydelse för oss som lärare. Som det står i skriftstället som citerades nyss agerar Satan, ”alla lögners fader”, ”för att bedra och förblinda människorna”.⁷ Handlingsfriheten blir meningslös om vi inte vet vad som är sant och vad som inte är det, och därför inte kan göra välinformerade, intelligenta val. Motmedlet mot bedrägeri är sanning. Som Frälsaren förkunnade: ”Om ni förblir i mitt ord är ni verkligen mina lärjungar. Ni ska lära känna sanningen, och sanningen ska göra er fria.”⁸ Jag tror att han menar fria från syndens och felstegens bojor, men även fria att utöva vår handlingsfrihet med kunskap – fria och förmögna att göra kloka val. Och det är här vi kommer in som lärare som undervisar om Guds ord. Satan kan bara få makt i den mån som man inte ”hörsammar [Herrens] röst”. Gud sände sin Son som ”vägen, sanningen och livet”.⁹ Han ger oss profeter som undervisar och leder oss till sanningen. Han har gett oss den Helige Andens gåva för att bekräfta den sanningen, och vår roll är att hjälpa eleverna höra och välja att omfamna sanning.

Men handlingsfrihet, när man talar om religiös utbildning, kräver ytterligare ett steg utöver att delge evangeliesanningar. Det är väsentligt att vi undervisar på ett sätt som inbjuder eleverna att utöva sin handlingsfrihet i läroprocessen. Vi vill hjälpa dem att bli aktiva deltagare i processen och ta ansvar för sitt eget lärande. När elevernas handlingsfrihet aktiveras så att de äger sitt lärande, får det konsekvenser för utvecklingen av en bestående tro, ett bestående vittnesbörd. Genom att göra det kan de bli aktiva och livslånga lärjungar till Jesus Kristus. Jag ska tala mer om detta senare, men jag vill lägga till en kommentar här som har med förbund att göra.

Att vi ska välja själva är en av anledningarna till att president Nelson har varit så fokuserad på förbund. När vi väljer att sluta och hålla förbund gör vi unikt personliga val att följa vår Frälsare. President Nelson förklarar följande:

”Under det här livet får vi välja vilka lagar vi är villiga att lyda – det celestiala rikets, eller det terrestriala eller det telestiala – och därför, vilket härlighetsrike vi kommer att leva i för evigt. Varje rättfärdigt beslut som du fattar här kommer att ge otrolig utdelning nu. Men rättfärdiga beslut i jordelivet kommer att ge ofattbar utdelning i evigheten. Om du väljer att sluta förbund med Gud och är trofast mot dessa förbund har du löftet om ’härlighet på [ditt huvud] i evigheters evighet’.”¹⁰.

Så genom att äga sina val fördjupar man sin personliga övertygelse. När vi inte handlar av oss själva kan vi ofrivilligt upptäcka att vår tro saknar det djup som krävs för att övervinna livets frågor och utmaningar och för att kunna vara livslånga lärjungar till Jesus Kristus. Med Herrens egna ord:

”För de som är visa och har tagit emot sanningen samt tagit den Helige Anden till sin vägledare och inte har låtit sig bedragas – sannerligen säger jag er: De ska inte huggas ner och kastas i elden, utan de ska uthärda den dagen.”¹¹

Den grundläggande roll som handlingsfriheten spelar i vår egen personliga utveckling påverkar hur vi undervisar som religionslärare. Vi ber missionsledare att komma ihåg detta när de ska ge sina missionärer möjlighet att leda och styra missionsarbetet. Vi ber ungdomsledare att ge ungdomarna chansen att få ”bära oket” av ledarskap tillsammans med sina vuxna mentorer. Och vi ber er, våra religionslärare, att undervisa på sätt som inbjuder till personligt engagemang och ägandeskap i lärandet. I båda dessa fall blir verklig tillväxt mest effektiv när unga människor får tillfällen att verka och inte bara påverkas.

Jag minns med glädje min tid som lärare i morgonseminariet. Jag lärde mig genom erfarenhet att det är ett ämbete man verkligen borde åstunda. Två av de där åren som seminarielärare var under tiden som jag studerade juridik. Eftersom jag ville att mina elever skulle få uppleva vad det innebär att ha modet att leva i tro, bjöd jag in en av mina klasskamrater som inte var medlem i kyrkan, men som var troende, att komma och tala till min klass en morgon. Min vän Richard hade allvarliga problem med synen som krävde periodvisa, smärtsamma behandlingar som innefattade, om ni kan föreställa er det, att hans ögonglober drogs ur ögonhålorna för behandling. Juridikstudierna krävde mycket läsning, men han kunde inte se bra nog för att läsa. Så han anlitade flera grundutbildningsstudenter som kunde läsa för honom varje dag efter lektionerna. Trots dessa allvarliga utmaningar var han godmodig och omtyckt av sina skolkamrater. Vi blev alla inspirerade av hans exempel.

Så Richard berättade sin historia på min seminarielektion och även om sin tro på Gud och hur han kände att Gud besvarade hans böner. Och eleverna fick tillfälle att se och höra honom på nära håll och ställa frågor till honom. Det öppnade deras ögon för trons kraft i det dagliga livet och vad det kunde innebära i deras egna liv. Samtidigt öppnade upplevelsen bildligt talat Richards ögon för mina dyrbara seminarieelevers godhet. (Något som imponerade på honom var att se tonåringar på en lektion klockan 6 på morgonen.)

Tänk nu på hur Frälsaren undervisade. Jesus sa inte bara åt sina lärjungar vad de skulle göra, och han gjorde inte heller allt åt dem. Han undervisade på sätt som gjorde att de måste tänka, delta, diskutera och tillämpa hans lärdomar. Tack vare detta var de mer förberedda att ta emot och bli ledda av den helige Anden till att agera på egen hand när Frälsaren inte längre var med dem.¹² I Undervisa på Frälsarens sätt läser vi: ”Det var verkligen förunderligt att se Frälsaren gå på vattnet. Men det räckte inte för Petrus. Han ville [och behövde] göra det som Frälsaren gjorde, vara där han var och själv få samma upplevelse.”¹³ Naturligtvis betydde det också att Petrus skulle göra misstag, men Frälsaren gav gång på gång Petrus – och ger oss var och en – tillfällen att agera och bli stärkt genom sina ansträngningar, inklusive genom sina misslyckanden.¹⁴

För att skapa sådana här lärotillfällen för sina lärjungar fann Frälsaren sätt att hjälpa dem ta ansvar för sitt lärande. Tänk bara på de här tre sätten som Frälsaren engagerade sina lärjungar på: 1) han använde liknelser, 2) han ställde inspirerade frågor och 3) han gav personliga inbjudningar.

Använd liknelser. En tanke om var och en av dessa hörnstenar. För det första, liknelser. Tänk på hur Kristus använde liknelser. I stället för att genast ge förklaringen eller en direkt förkunnelse, alltid, brukade Frälsaren ofta inbjuda sina efterföljare att söka den djupare innebörden i hans undervisning. Det krävde en ansträngning från deras sida. Jag kan se hur min förståelse av lydnad har stärkts av att jag studerat liknelsen om såningsmannen.¹⁵ Jag har förstått förlåtelse bättre genom att studera den förlorade sonen.¹⁶ Min önskan att känna och visa kärlek till alla har blivit större genom liknelsen om den barmhärtige samariern.¹⁷

På liknande sätt har jag blivit en bättre lärjunge och ledare när jag har reflekterat över förvaltarskap, som tas upp i liknelsen om talenterna.¹⁸ En av de tankar som kom till mig när jag begrundade den här liknelsen var att de två första tjänarna – den ene som hade fått fem talenter och den andre som hade fått två, som hade förökat sina talenter – fick samma beröm och belöning även om de inte hade lika många talenter. Den förste som hade fem talenter, som ni minns, dubblade sina till tio, och den andre som började med två gav tillbaka fyra. Men båda fick precis samma svar från sin herre: ”Bra, du gode och trogne tjänare! Du var trogen i det lilla, jag ska sätta dig över mycket. Gå in i din herres glädje!”¹⁹ Jag tror att det här betyder att vi inte alla måste prestera på samma nivå och utvecklas enligt samma tidtabell för att skörda Herrens välsignelse och slutligen det eviga livets gåva. Vi måste bara vara flitiga med de gåvor, och de förmågor och de möjligheter vi har. Jag tror att även tjänaren med en talent, om han hade arbetat och tjänat för att få en till i stället för att gömma sin talent, också skulle ha fått samma belöning som gavs till hans två medbröder. Jag lär ledare och andra att om de bara gör vad de kan så ska Herren förstora och belöna deras ansträngningar, och i sinom tid ska de få fullheten av hans välsignelser.

Ställ inspirerade frågor. När det gäller att ställa inspirerade frågor så undervisade Frälsaren på det sättet också. Han frågade till exempel sina lärjungar: ”Vem säger ni att jag är?” Det var tydligt att han visste svaret med större klarhet och djup än sina lärjungar, men han lät Petrus få möjlighet att reflektera och sedan besvara frågan själv. Jag tror att Petrus ord fördjupade hans eget vittnesbörd när han förkunnade: ”Du är Messias, den levande Gudens Son.”²⁰ Efter sin uppståndelse ställde Frälsaren en annan fråga till Petrus tre åtskilda gånger: ”Simon, Johannes son. Älskar du mig?” Varje gång svarade Petrus: ”Ja, Herre. Du vet att jag har dig kär.” Och den här gången gjorde frågan det möjligt för Frälsaren att undervisa Petrus genom att varje gång svara: ”För mina får på bete.”²¹

Ge inbjudningar. Slutligen, ge inbjudningar. Det fanns tillfällen, andra tillfällen då Frälsaren själv besvarade frågan han hade ställt, men på sätt som fungerade som en inbjudan. När Frälsaren talade till sina lärjungar på västra halvklotet frågade han: ”Vad slags män bör ni då vara?” Sedan svarade han själv: ”Sannerligen säger jag er: Sådana som jag är.”²² Vi kan komma på andra viktiga inbjudningar från Frälsaren. Tänk till exempel på hans inbjudan ”Kom och följ mig”. Och ibland kom hans inbjudningar med tillhörande löften – och de kommer fortfarande med löften. Till exempel, i Läran och förbunden ger Herren oss inbjudan: ”Närma er mig och jag ska närma mig er, sök mig flitigt och ni ska finna mig, be och ni ska få, bulta och det ska öppnas för er.”²³ I alla Frälsarens inbjudningar ger han sina lärjungar tillfällen att agera, att tänka och att äga sitt lärande och sin tillväxt.

Tidigare i år gav äldste Clark Gilbert en inbjudan till våra seminarie- och institutlärare att hitta sätt att avsiktligt ge eleverna tillfällen att agera och ta ansvar för sitt lärande. Han hämtade den direkt från kapitlet i Undervisa på Frälsarens sätt med titeln ”Uppmuntra till flitigt lärande”.²⁴ Jag tycker det är talande att titeln på det här kapitlet fokuserar på lärandet i stället för på undervisningen. För mig är det en påminnelse om att effektiva lärare inbjuder eleverna att ta ansvar för sitt eget lärande. Och när vi undervisar på ett sätt som bara inbjuder till att lyssna och bortser från aktivt engagemang från eleverna riskerar vi att ge en signal till eleverna om att vi värderar vår undervisning högre än deras lärande.

I Undervisa på Frälsarens sätt påminns vi om att när vi uppmuntrar till flitigt lärande krävs det att vi hjälper eleverna att bli aktörer i sin egen läroprocess. Det finns flera sätt som detta kan ske på, men jag vill betona minst tre från den här undervisningsresursen.

• För det första kan vi skapa lärandeupplevelser där vi ”uppmanar eleverna att förbereda sig för att lära”. Det kan ske genom att ge läsuppgifter i förväg, studiefrågor och personliga inbjudningar.

• För det andra ska vi ”uppmuntra eleverna att dela med sig av de sanningar de lär sig”. Det finns så många olika sätt att göra det på, och ni kommer var och en att hitta skräddarsydda tillvägagångssätt som fungerar för er och era elever. När jag läste juridik lärde jag mig ofta genom den så kallade sokratiska metoden, där lärarna hjälpte eleverna att forska i ett juridiskt fall genom att be klassen ta itu med materialet genom en serie noga utvecklade frågor. Vi måste komma till lektionen redo att formulera våra egna insikter och lyssna till andras. Jag har sett institutlärare som ger eleverna möjlighet att berätta vad de lär sig genom välstrukturerade klassdiskussioner, och det kräver väl förberedda lärare som engagerar väl förberedda elever i en anda av nyfikenhet och dialog. Jag vet att det inte alltid är fallet i era lektioner. Alla elever är väl förberedda. Alla lärare är väl förberedda. Men detta är inbjudan.

• Och för det tredje, ”uppmana eleverna att leva efter det de lär sig” (kursivering tillagd).²⁵ Vi bör alltid leta efter sätt att uppmuntra eleverna att tillämpa det de lär sig i sitt eget liv. Detta kan ske genom personliga inbjudningar, reflektionsövningar och en uppsjö andra metoder för att hjälpa eleverna förändras och bli till något mer i Kristus.

De här ansträngningarna med att förbereda och att dela med sig och att tillämpa kräver eftertanke och kan ibland kräva mer arbete för läraren. Detta gäller kanske särskilt våra ansträngningar att hjälpa eleverna att dela med sig till och undervisa varandra. Det betyder inte att det inte finns specifika tillfällen då vi talar direkt och unilateralt, särskilt när vi ska betona ett nyckelbudskap eller formulera en grundläggande princip. Kvällens möte är ett sådant exempel på att etablera ett grundläggande budskap. Men det här budskapet behöver sedan följas upp med fler regelbundna tillfällen för oss alla att engagera oss i läroprocessen genom att dela med oss av vad vi lär oss och genom att tillämpa lärdomen som en del av vår egen undervisning.

Jag hoppas ni har förstått vilken förberedelse vi bad er att göra inför den här kvällen med studiefrågor och material att läsa som vi gav er i förväg. I morgon och under de kommande veckorna kommer vi att be er att diskutera vad ni har lärt er om att undervisa på Frälsarens sätt med era kollegor och likar. Vi ber er också att identifiera områden inom vilka ni kan stärka er egen undervisning baserat på kvällens budskap och andra undervisningsresurser som vi ger er i morgon.

Jag stannar upp här för att slå ett slag för en annan undervisningsresurs som är väl värd att studera, även om den skrevs för en annan målgrupp. Jag syftar på kapitel 10 i missionärshandledningen Predika mitt evangelium. Det här kapitlet har titeln ”Undervisa för att bygga tro på Jesus Kristus”. Missionärsundervisning är naturligtvis höjden av att hjälpa andra engagera sig och förändra sitt liv genom att utöva sin handlingsfrihet. Målet är omvändelse genom den Helige Andens inflytande och Kristi nåd som leder till livslångt lärjungeskap. Och det är också vad vi strävar efter i kyrkans utbildningsverksamhet, naturligtvis. Så jag menar att ni mycket väl kan få ytterligare insikter även från den här källan likväl som från Undervisa på Frälsarens sätt. Naturligtvis överlappar de två handledningarna varandra mycket, men att läsa något som uttrycker en princip eller tanke på ett lite annat sätt kan ibland ge ett nytt perspektiv eller en djupare förståelse. Några av frågorna som tas upp i kapitel 10 i Predika mitt evangelium är ”Hur kan jag undervisa genom Anden?” ”Hur kan jag undervisa med skrifterna?” ”Hur ska jag dela mitt vittnesbörd när jag undervisar?” ”Hur kan jag planera och anpassa min undervisning utifrån människors behov?” och ”Hur kan jag ställa bättre frågor och vara en bättre lyssnare?” Jag vill att ni ska veta att jag inte får betalt för den här rekommendationen.

Slutligen, att hjälpa eleverna ta ansvar för sina egna vittnesbörd. Uppmuntran till flitigt lärande är grundläggande för att utbilda livslånga lärjungar till Jesus Kristus eftersom det hjälper eleverna att ta ansvar för sitt lärande, som vi har sagt. President Nelson har uppmuntrat till detta ägarskap för vår personliga tillväxt bland annat genom att inbjuda de unga vuxna att ta ansvar för sina vittnesbörd. På den världsomfattande andakten för unga vuxna år 2022 sa president Nelson:

”Jag vädjar till dig att ta ansvar för ditt vittnesbörd. Kämpa för det. Äg det. Vårda det. Ge det näring så att det växer. Ge det sanning. Förorena det inte med icke troende mäns och kvinnors falska filosofier för att sedan undra varför ditt vittnesbörd försvagas. Hänge dig åt daglig, uppriktig och ödmjuk bön. Ge dig själv näring med forntida och nutida profeters ord. Be Herren lära dig hur du kan höra honom bättre. Spendera mer tid i templet och ägna mer tid åt släktforskning. När du ger ditt vittnesbörd högsta prioritet bör du vara uppmärksam på att underverk kommer att ske i ditt liv.”²⁶

President Nelson upprepade denna vädjan till hela kyrkan i sitt generalkonferenstal ”Övervinn världen och finn ro” i oktober 2022.²⁷

När han talade till de unga vuxna ställde president Nelson en rad frågor: ”Vill du känna frid gällande de frågor som i nuläget plågar dig? Vill du lära känna Jesus Kristus bättre? Vill du lära dig hur hans gudomliga kraft kan läka dina sår och svagheter? Vill du uppleva hur den ljuva, lindrande kraften i Jesu Kristi försoning verkar i ditt liv? Att försöka besvara dessa frågor kräver ansträngning – stor ansträngning.”²⁸ Han bekräftar elevernas bekymmer med orden: ”Om du har frågor – och det hoppas jag att du har – sök svar med en innerlig önskan att tro. Lär dig allt du kan om evangeliet och se till att använda källor fyllda av sanning som din vägledning.”

För mig är det detta som uppmuntran till flitigt lärande betyder, och det är det som krävs av oss för att vi ska kunna uppmuntra våra elever att ta ansvar för sina vittnesbörd. Ägandet av det egna lärandet behöver få stöd genom hur vi strukturerar vår undervisning, så att eleverna får möjlighet att engagera sig med det djup och den disciplin som krävs för att utveckla sant lärjungeskap. Reflektera igen över profetens inbjudan att ”kämpa för det. Äg det. Vårda det. Ge det näring så att det växer.” Inbjuder våra klassrum till den här sortens personligt engagemang som främjar vittnesbörd och lärjungeskap? Finns det saker vi kan uppnå – eller förbättra i våra egna ansträngningar att uppnå och uppmuntra till flitigt lärande?

I kväll började jag med att gå igenom syftena med religionsundervisningen i kyrkan, inklusive behovet av att hjälpa våra elever att

1. ”utveckla tro på och ett vittnesbörd om vår himmelske Fader och hans ’stora plan’ …

2. bli livslånga lärjungar till Jesus Kristus, som sluter och håller förbund … [och]

3. stärka sin förmåga att finna svar, undanröja tvivel, agera med tro och förklara det hopp de har oavsett vilka utmaningar de ställs inför.”²⁹

När vi hjälper eleverna att utöva sin personliga handlingsfrihet, fördjupas deras omvändelse på sätt som leder till livslångt lärjungeskap. I oktober förra året sa president Nelson: ”Nu är det dags för oss att göra vårt lärjungeskap till vår högsta prioritet.”³⁰ Och han tillade: ”Det är varken för tidigt eller för sent att bli en hängiven Jesu Kristi lärjunge.”³¹ Låt oss agera flitigt nu innan det är för sent. Nu är det dags, som han sa. Jag blir alltmer berörd av min broder Paulus varning, hans varnande vädjan till äldsterna i Efesos:

”Ge akt på er själva och hela den hjord där den helige Ande har satt er som ledare, till att vara herdar för Guds församling som han har köpt med sitt eget blod.

Jag vet att när jag lämnat er ska rovlystna vargar tränga in bland er, och de kommer inte att skona hjorden.

Ja, bland er själva ska män träda fram som förvränger sanningen för att dra över lärjungarna på sin sida.”³²

De elever som vi, med Paulus ord, är ”herdar för” är oerhört dyrbara, köpta med Frälsarens eget blod. Vi är ålagda att ge ett trofast exempel och ge dem näring och styrka att stå emot de ”rovlystna vargar” de kan komma att möta utanför kyrkan och till och med inom kyrkan – Paulus ord ”bland oss själva” – som talar osanning och försöker få dem till sina egna lärjungar i stället för Mästarens lärjungar. Vi måste hjälpa dem att lära sanning, lära sig använda handlingsfriheten klokt och framför allt lära känna Faderns och Sonens djupa och bestående kärlek.

Jag vittnar om vår kärleksfulle och älskade himmelske Fader och hans återlösningsplan. Jag vittnar om att hans enfödde Son Jesus lever, den uppståndne Återlösaren som sitter på Faderns högra sida, där han gör anspråk på rätten att ge nåd åt människobarnen.³³ Tillsammans med Mormon bekänner jag mig vara en Jesu Kristi lärjunge³⁴ som strävar efter att vara Kristi lärjunge så länge jag lever. Må vi var och en bli stärkta i vårt eget lärjungeskap och i våra ansträngningar att hjälpa så många vi kan att bli gudfruktiga, livslånga lärjungar till Jesus Kristus.

Gud välsigne er. I Jesu Kristi namn, amen.