Ta emot gåvan

Under julen tänker vi helt naturligt på hemmet – på våra jordiska hem och vårt himmelska hem. Men en av mina mest minnesvärda jular var första gången jag tillbringade julen hemifrån.

Jag var en relativt ny heltidsmissionär i Brasilien och höll fortfarande på att vänja mig vid en främmande kultur och ett främmande språk. En dag när min kamrat och jag gick genom en enkel favela [kåkstad] hörde vi någon ropa på oss: ”Undervisar ni om Jesus?”

Vi vände oss om och såg en kvinna som bjöd in oss till sitt lilla hem med jordgolv. Vi träffade hennes åldriga mor och hennes sju barn som alla på något sätt bodde tillsammans i det lilla utrymmet. Vi började undervisa dem om Jesu Kristi återställda evangelium och de var ivriga att lära sig.

När julen närmade sig bjöd familjen hem oss för att äta julmiddag i deras hem. Jag erkänner att jag inte kände någon glädje över deras inbjudan. Jag hade svårt att föreställa mig vilken slags julmiddag den här fattiga familjen skulle kunna bjuda på. De hade inte ens ett bord att sitta vid! Omogen som jag var tänkte jag på de mer välbärgade familjerna i församlingen och undrade om vi skulle vänta på ett bättre erbjudande från en av dem.

Lyckligtvis var min seniorkamrat klokare än jag och tackade snabbt ja till inbjudan. På juldagen välkomnades vi in i familjens enkla hem.

Jag var inte beredd på det jag fick se.

Mitt i rummet stod ett bord med tallrikar överfyllda med ris, bönor, kött och potatis och en stor flaska läsk. Och det fanns bara två stolar – en för mig och en för min kamrat.

Jag var stum och överväldigad av känslor. De hade förberett den här julmiddagen bara för oss. Det måste ha varit en enorm uppoffring för dem. Men när jag satt vid bordet och tittade på barnen som satt lutade mot väggen och tittade på oss medan vi åt såg jag att de log. Att göra en uppoffring för oss – främlingar från ett annat land – hade gett dem uppriktig glädje. De hade gett oss en vacker gåva och först hade jag varit tveksam till att ta emot den.

Den julen förändrade mitt liv för alltid. Trots att det har gått många år tänker jag ofta på det. Minnet av familjens glädjerika offer får mig att tänka på Jesu Kristi offer, hans heliga gåva av återlösning och helande. Det är trots allt hans gåva som är anledningen till att vi firar jul.

Jag tänker på vår himmelske Faders fråga: ”Vem ska jag sända?” och Sonens modiga svar: ”Här är jag, sänd mig.”

Jag tänker på Jesu enkla födelse och ödmjuka liv – hans villighet att ”komma ner från himlen bland människobarnen och … bo i ett tabernakel av lera”.

Jag tänker på hans lidande i Getsemane, där han bar ”våra sjukdomar”, ”våra smärtor” och tog på sig våra synder.

”Jag tänker på händer, som stungna har blött för [oss].”

Jag tänker på hans uppståndelse, hans härliga seger över döden.

Och sedan frågar jag mig själv: ”Tar jag emot den gåva han så glatt erbjuder?” Jag har funderat över den frågan många gånger sedan den där julmiddagen i Brasilien.

Flera år senare var jag tillbaka i Brasilien, och den här gången var jag och min fru missionsledare. Jag lärde mig så mycket av varje missionär som tjänade med oss. Jag beundrar deras ivriga och angelägna önskan att ge Herren ett godtagbart offer.

Jag minns särskilt ett samtal jag hade med en kär syster i slutet av hennes mission. Hon anförtrodde mig att hon var rädd för att åka hem. Hon oroade sig för att hon skulle se tillbaka på sin mission med ånger, och tänka på hur hon kunde ha tjänat bättre, orolig för att hon kunde ha gjort mer. När jag försökte lugna den här underbara missionären pratade vi om en annan syn på hennes mission – och hennes liv. Vår hängivenhet till Jesus Kristus är inte som ett skolprojekt som vi lämnar in med hopp om att få full pott. Jesus Kristus är den enda fullkomliga personen, och hans liv är det enda som är fullkomligt. När vi försöker förbättra oss vänder vi oss till honom, och det är inte i en anda av ”Jag gjorde det!” eller ”Jag förtjänade det!” eller ”Jag nådde dit!” utan snarare ”Jag tar emot det”.

Naturligtvis vill vi leva på ett sätt som är acceptabelt för Herren. Vi hoppas naturligtvis att han tar emot vår offergåva. Men lika viktig – och kanske ännu viktigare – är frågan: ”Tar jag emot hans?”

Jag tror inte att man kan ta emot Frälsarens gåva på ett passivt eller lättvindigt sätt. För mig innebär ordet acceptera ett medvetet val och en avsiktlig handling. Precis som hans offer för oss var frivilligt, vill han att vi ska ta emot det frivilligt. Liksom alla bra gåvogivare är Herren lyhörd inte bara för våra behov utan också för våra önskningar. Som Alma lärde: ”Han beviljar människorna i enlighet med deras önskan.”

När Jesus gick till dammen Betesda och såg en man som inte hade kunnat gå på 38 år, frågade han mannen om han ville bli botad. Det verkar vara en självklar fråga, men Helaren helar oss inte mot vår vilja. Underverket skedde först efter att mannen uttryckt sin önskan.

Vilka är dina önskningar? Vad vill du egentligen uppleva och åstadkomma i det här livet – i dag, i morgon och i evigheten? Behöver du tröst? Lindring? Hoppas du på att finna frid igen? Styrka från Herren? Vill du bli helad? Förlåten? Återlöst? Vill du verkligen bli mer och mer som Jesus Kristus – leva med honom och med vår himmelske föräldrar för evigt?

Om så är fallet, ta då emot gåvan som Jesus Kristus erbjuder dig.

”För vad gagnar det en människa om någon skänker henne en gåva och hon inte tar emot gåvan? Se, hon gläds inte över det som ges henne, inte heller gläds hon över den som är gåvans givare.”

Gud tvingar sig inte in i våra liv eller tvingar på oss sin gåva. I stället låter han oss välja att ta emot den. ”Vänd er till mig”, säger han, och då kommer ni att upptäcka att han inte bara redan har vänt sig till er, utan att hans barmhärtighets armar alltid är utsträckta.

För att förklara vad det innebär att vända sig till Herren vill jag berätta något som jag lärde mig av min sondotter Blakely när hon bara var två år gammal.

Varje år vid jultiden kommer Blakely och resten av barnbarnen hem till oss för att delta i en av våra favorittraditioner: att njuta av vackra julkrubbor. Min fru och jag har en samling julkrubbor från hela världen, och varje jul ställer vi ut dem runt huset så att barnbarnen kan hitta dem.

Här är en bild på en av våra julkrubbor. Som ni ser är Jesusbarnet i mitten och de andra figurerna – Maria, Josef, herdarna, de vise männen och så vidare – står på rad så att alla syns. Det verkar vara ett ganska vanligt sätt att arrangera en julkrubba.

Ett år lade jag märke till något konstigt med våra julkrubbor. Någon hade gått runt i huset och möblerat om i dem. Varje figur i varje julkrubba hade vänts så att de stod i en cirkel riktad mot Jesusbarnet. Senare upptäckte jag att det var Blakely som hade gjort denna briljanta ändring av våra julkrubbor.

Med den här enkla handlingen lärde Blakely mig något viktigt: Det räcker inte att bara med att vara på samma plats som Frälsaren. Det räcker inte att luta sig lite åt hans håll, eller stå bredvid någon som står nära honom. För att helt ta emot Kristi gåva behöver vi alla vända oss helt till honom.

Så hur gör vi det? Vad innebär det att helt vända sig till Frälsaren? Hur visar vi att vi tar emot hans återlösnings- och helbrägdagörelsegåva?

Jag tror att svaret finns i det här rådet från president Russell M. Nelson: ”Upptäck glädjen i daglig omvändelse.”

Så enkelt är det faktiskt. Vi tar emot Frälsarens gåva genom att omvända oss, genom att vända oss till honom. Han gav sitt liv så att vi kunde förändras, förbättras, bli helade och återlösas. Så vi accepterar detta erbjudande genom att förändras, förbättras och ta emot hans helande kraft i våra liv.

Och vi gör det inte bara en gång. Vi gör det varje dag, för vi behöver det varje dag. Att ta emot Frälsarens gåva är ett livslångt åtagande. Hans gåva är verkligen en gåva som fortsätter att ge, när vi fortsätter att ta emot genom att vända oss till honom.

Ibland pratar vi om att ha julens anda med oss hela året. Jag känner barn som ofta önskar att det kunde vara jul varje dag. Vi kan faktiskt – och bör – fira jul varje dag genom att vända oss till Frälsaren och tacksamt ta emot hans gåva. När vi anammar glädjen i daglig omvändelse upptäcker vi att julens välsignelser och underverket av hans gåva ständigt kan vara våra.

Kära bröder och systrar, jag vittnar om att Jesus Kristus, Guds Son, villigt och kärleksfullt och glatt gav sitt liv som en dyrbar gåva så att ni och jag kan bli helade, återlösta och upphöjda. Jag ber att vi var och en fullständigt ska vända oss till Jesus Kristus och ta emot hans gåva – den här julen och varje dag i våra liv. I Jesu Kristi namn, amen.