Ljus, en evig skatt

Jag är djupt tacksam över att få samlas med er under denna heliga juletid för att minnas och glädjas åt Jesu Kristi, Guds Sons, hela mänsklighetens Frälsares födelse!

Julaftonskvällen är min favoritkväll på hela året. När solen går ner vänds mina tankar till stilla begrundan av världens Frälsares födelse. Varje julafton jag kan minnas har jag samlats med min familj, öppnat Nya testamentet och läst de välbekanta orden i Lukas 2:

”Så reste också Josef från staden Nasaret i Galileen … till Davids stad som kallas Betlehem … för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade som var havande.”

Tänk med mig på den unga hustrun Maria som tillsammans med sin omtänksamme make Josef färdades längs den dammiga vägen till Betlehem, utan att veta var de skulle sova eller när hennes son skulle födas.

Föreställ er nu också händelser som äger rum på andra sidan världen. Där, i Zarahemlas land på den amerikanska kontinenten, sörjer en grupp troende medan de ”väntade ståndaktigt” på tecknet på Frälsarens födelse, vilket enligt lamaniten Samuels profetia skulle vara en dag och en natt och en dag utan mörker, för om tecknet inte gavs skulle alla troende avrättas.

Nephi, deras profet, ”gick ut och böjde sig ner mot jorden och ropade mäktigt till sin Gud för sitt folks skull … Och det hände sig att … Herrens röst kom till honom och sa: ’Lyft upp ditt huvud och var vid gott mod, för se, tiden är inne och i denna natt ska tecknet ges, och i morgon kommer jag till världen.’”

Varje gång jag läser de här verserna stannar jag upp och förundras.

Jag förundras över att Jesus Kristus, som skapade jorden under Faderns ledning, som hade talat med och inspirerat profeter och rättfärdiga söner och döttrar till Gud genom historien, snart skulle nedstiga till jorden som ett spädbarn.

Jag förundras också över att han, hela människosläktets Frälsare, föddes i Betlehem i tid för det tecken som gavs som räddade de nephitiska troende i Zarahemla. Det står i skrifterna: ”För se, när solen gick ner blev det inte mörkt.”

Kan ni föreställa er vad det innebar för de troende, för dem som hade längtat efter, levt för och bett om att den här profetian skulle uppfyllas? Nog gladde de sig! Vilket mäktigt vittne om att Jesus Kristus kom till jorden för att frälsa alla som tror på hans namn. Solen hade gått ner men himlen var fylld av ljus.

Profeten Abinadi vittnade: ”Han är världens ljus och liv, ja, ett ljus som är oändligt, som aldrig kan förmörkas.” Jesus Kristus förkunnade: ”Jag är världens ljus. Den som följer mig ska inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.”

Under livet kommer det tillfällen när solen kanske gå ner över våra förhoppningar och drömmar. Solen kan gå ner när vi upplever förlust eller fysiska och känslomässiga svårigheter. Men eftersom Jesus Kristus kom till jorden och uppstod på den tredje dagen, triumferande över synd och död, kommer inget bestående mörker att råda när solen går ner. Vi kan söka och finna hans livgivande ljus.

Natthimlen ovanför de ödmjuka herdarna fylldes av ljus när ”en Herrens ängel [stod framför] dem” och förkunnade det glada budskapet: ”I dag har en Frälsare fötts åt er i Davids stad. Han är Messias, Herren.” Ibland kan vi följa Frälsarens ljus och finna honom snabbt när vi, liksom herdarna, följer himmelsk vägledning, ”skyndar i väg” och själva tar reda på att han är gudomlig. Vi kan sedan också gå vår väg och ”prisa och lova Gud för allt [vi har] fått höra och se”.

Vid andra tillfällen kan vi känna oss mer som de vise männen, och vår resa för att finna honom kan ta veckor, månader eller till och med år. Men när vi fortsätter att följa ljuset från hans ledstjärna, oavsett hur svagt det fladdrar, kommer vi närmare honom för varje steg. Och då kan vi, liksom de vise männen, glädjas storligen och falla ner för att tillbe honom medan vi frambär våra gåvor av tacksamhet och kärlek.

Spola tillsammans med mig fram till julaftonen 2010 när jag berättar för er hur Guds ljus och kärlek skingrade mörkret för mig och min familj under två av dessa heliga nätter.

Jag befann mig på ett sjukhus över 320 mil hemifrån för att vaka över min make Bruce, som kämpade för sitt liv efter en lyckad operation. Hans hälsa höll på att kollapsa och läkarteamet som tog hand om honom kunde inte komma på varför. Efter att ha förenats i bön och fasta med familj på andra sidan landet gick jag till en lägenhet för att få sova lite. Mitt i natten hörde en sköterska som gick förbi Bruces dörr att han hostade – en gång. Hon fick idén att testa honom för en ovanlig luftvägssjukdom. Testet bekräftade hennes misstankar och inom några timmar efter att den nya behandlingen påbörjats började hans hälsa förbättras. Vi visste att Kristi ljus hade väglett den sköterskan och visat henne hur hon kunde återställa Bruces hälsa. Mörkret vi upplevde ersattes av ljus och hopp.

Sex år senare, en annan julafton 2016, var Bruce återigen på sjukhuset, där hans återhämtning från två allvarliga sjukdomar avbröts av ännu en kraftig försämring. Inom 48 timmar kunde läkarna diagnostisera orsaken. De berättade för oss om en plan som kanske skulle hjälpa honom övervinna hans tredje sjukdom. När de hade pratat klart bad Bruce dem artigt att lämna rummet så att vi kunde prata. Han berättade för mig att Anden hade viskat tydligt till honom att det inte fanns något läkarna kunde göra som kunde rädda hans liv. Han talade lugnt, fylld av Anden. Två dagar senare somnade han fridfullt in i sitt hem omgiven av vår familj.

Även om dessa julaftnar fick olika utgångar är bägge heliga för oss. Grät vi, kände vi djup sorg samt förlust och ensamhet? Ja. Och kände vi Guds kärleks ljus? Ja. När det kändes som att vår sol gick ner i våra liv, gav han oss ljus och kunskap.

När vi fortsätter att fokusera på världens Frälsare lyser han upp vår väg till hopp och helande. Som de troende i Zarahemla fick uppleva kommer det tack vare Frälsarens seger över synd och död inte att finnas något bestående mörker när våra nätter kommer.

Jag älskar den djupa innebörden i de här orden i psalmen ”O Betlehem, du lilla stad”: ”Dock lyser dina gränder av ljus, en evig skatt. Och hopp och strid från evig tid här mötas denna natt.”

Bröder och systrar, Herren är vårt eviga ljus! Jag vittnar om att Jesus Kristus kom till jorden för att skänka glädje och hopp medan han lyser upp vår väg hem. Jag älskar honom. Jag tillber honom. ”Gud vare tack för den oförlikneliga gåvan – hans gudomlige Son.” I Jesu Kristi heliga namn, amen.