Jesusbarnet, fött för er

Hur lyckligt lottade är vi inte som får höra så vacker musik? Tack så mycket till kören, orkestern och dirigenterna. Jag ser er inte för alla granarna, men jag vet att ni är där.

En av mina favoritjulsånger är ”Infant Holy, Infant Lowly”.

Herdar vaka, hjordar sova

snart har morgondagen grytt.

Körsång ljuda, änglar lova,

ett gott budskap glatt och nytt.

Glädjefyllda, utan smärta

röster sjunga av allt hjärta

Jesusbarnet, fött för er.

Jesusbarnet, fött för er!

När jag var liten gav mina föräldrar mig smeknamnet ”Tammy-lamm”, så när skrifterna nämnde en herde och hans lamm, kände jag alltid att de talade till mig.

Det gällde speciellt julberättelsen och änglarna som visade sig för herdarna som vaktade sina hjordar, sina lamm, under natten. Jag föreställde mig att jag var där och hur det hade varit att gå fram till barnet i krubban. Jag älskar fortfarande de här skildringarna när jag varje år begrundar hans födelse.

En annan favoritskildring är en berättelse som äldste John R. Lasater återgav.

För många år sedan besökte äldste Lasater ett land i Afrika tillsammans med en officiell regeringsdelegation.

När de en dag färdades i öknen i en bilkaravan av svarta limousiner inträffade en olycka. Bilen han åkte i nådde krönet av en kulle och han såg att bilen längst fram hade stannat vid vägkanten. Han sa: ”Vad som sedan utspelade sig framför oss har gjort ett bestående intryck på mig.”

En gammal herde i en lång, böljande dräkt, som från Frälsarens tid, stod vid limousinen och pratade med chauffören. I närheten stod en liten hjord med ungefär 15 får.

Äldste Lasaters chaufför förklarade att den första bilen hade kört på och skadat ett lamm. Och eftersom det var kungens fordon var herden nu berättigad till 100 gånger så mycket som det lilla lammet skulle vara värt som fullvuxet. Men enligt samma lag skulle lammet dödas och dess kött skulle delas upp bland folket.

Föraren sa sedan: ”Men den gamle herden kommer inte att ta emot pengarna; det gör de aldrig.” När jag frågade varför tillade han: ”På grund av den kärlek han hyser till vart och ett av sina får.”

De såg på när den gamle herden böjde sig ner, lyfte upp det skadade lammet i sina armar och sedan vek in honom i sin dräkt. Han klappade oavbrutet lammet och upprepade samma ord om och om igen, och när äldste Lasater frågade vad ordet betydde fick han höra: ”Åh, han säger dess namn. Alla hans får har ett namn, för han är deras herde och alla bra herdar vet vad vart och ett av deras får heter.”

I Jesaja får vi löftet: ”Han samlar lammen i sina armar och bär dem i sin famn.”

Om det är något vi bör minnas eller känna den här julen så är det att vi är hans. Ni minns när Kristus sa till Petrus: ”För mina lamm … mina får på bete?”

”I dag har en Frälsare fötts åt er i Davids stad. Han är Messias, Herren.”

”För ett barn blir oss fött, en son blir oss given.”

Han föddes för att lyfta oss alla personligen. Och helt säkert är att han föddes för er, var och en. Jesusbarnet, fött för er.

Men Jesaja varnar oss också: ”Vi gick alla vilse som får.” Kanske har vi alla befunnit oss på en plats där vi känt oss som ett vilsegånget lamm eller ett förlorat får. I kväll hävdar jag att vi alla är skadade lamm i behov av den gode Herden, som håller oss i sin kärleksfulla famn. Livet i dödligheten innebär ju att vi bär på sådant som känns trasigt och behöver lagas.

Och jag vet inte om det finns någon annan stund under veckan då jag känner ett mer intensivt behov av en Återlösare än på söndagen under sakramentet. Jag tar med mitt förkrossade hjärta och reflekterar över orden och emblemen under denna ”tid för andlig förnyelse”. Men ibland kommer en jobbig stund när jag tänker på den gångna veckan och inser att det är samma synder, samma svagheter som jag tänkte på förra söndagen. Och jag känner mig verkligen botfärdig eller förkrossad.

Låter den stunden bekant?

I dag uppmanar jag er att försöka något nytt. Om du känner dig förkrossad under dessa heligaste minuter på hela veckan, föreställ dig då att han kallar på dig vid namn, och gå till honom. Se din Frälsare framför dig, hur han med öppen famn och strålande ansikte säger: ”Jag visste att du skulle känna så här! Det var därför jag kom till jorden och led allt det jag gjorde.” Hans hjälp, hans nåd är tillgänglig för dig just nu, inte i slutet av resan när du känner att du har fullständig kontroll över allt. För vem känner så? Ingen som jag känner.

Kom ihåg, vi kommer till kyrkan, till Herrens nattvard, för att helas, men också för att känna oss rena.

För många år sedan när jag verkade i Primär berättade jag om någon som nyligen hade blivit döpt. Jag påpekade att den här vännen kanske var en av de renaste medlemmarna i kyrkan. Då åkte en hand upp på främre raden och en äldre pojke sa: ”Jag kan vara lika ren som han är för jag är döpt och tar sakramentet.” Jag svarade generat: ”Ja, så menade jag – som han just sa.”

Mina vänner, minns vi verkligen och tar emot den här vackra läran? Om vi har arbetat på att hålla våra förbund med Gud – kontinuerligt återvänder, rapporterar och omvänder oss – så kan vi renas varje dag. Och genom sakramentets förrättning kan vi känna oss lika rena som vi gjorde den dagen då vi döptes.

Det är så sabbaten har blivit en vilodag för mig. Inte bara fysisk vila, utan vila från skuldkänslor och rädsla, från mina brister och mina svagheter. Åtminstone för en dag!

En av de mest hjärtevärmande berättelserna i alla våra skrifter ger oss en glimt av denna vila. I Mormons bok besökte Frälsaren efter sin uppståndelse sina ”andra får” i Amerika, och efter att ha uppfattat deras behov utan att de ens behövde be om hjälp, inbjöd han alla som var fysiskt nedbrutna – lama, blinda, döva, eller ”led på något sätt” – att komma fram.

Jag föreställer mig de som kom fram, vars fysiska behov var uppenbara. Men jag föreställer mig också människor i denna kö som jag själv och andra som jag älskar, som lider på sätt som kanske inte är synliga för ögat. Han bad om dem som led på något sätt, ”och han botade dem var och en”.

Lägg märke till hur det i det här fallet inte stod att han gjorde dem friska. Jag gillar tanken att det finns en skillnad mellan att bota och kurera någon. Att kureras innebär vanligen att återställas till ett tidigare tillstånd av hälsa, vilket är vad vi längtar efter, eller hur? Men att bota är något annat. När vi botas finns den gamla skadan kvar, men vi förändras på ett helande sätt.

Till och med världens Frälsare hade som uppstånden varelse kvar såren i sina händer, fötter och sin sida – ett tecken på att han aldrig kommer att glömma oss och att vi genom hans sår är helade och botade. Och kanske Frälsaren, den där dagen då han botade dem, även höll om dem genom att omfamna dem en efter en.

I kväll känner du dig kanske nedbruten och osäker på om du kommer att få uppleva hans helande. Men är det så? Varje söndag under sakramentet lyfter han upp dig från den dammiga vägen och viker in dig i sin mantel och vaggar dig i sin stora famn.

Den där heliga julnatten berättade en ängel den glada nyheten, ett budskap om en stor glädje. ”Han som var den störste gjorde sig själv till den minste – den himmelske herde som blev Lammet.” ”Kungarnas Kung låg i en oansenlig krubba, han föddes för att i alla våra prövningar vara vår vän.” Jag tror att ängeln sa: ”Er vän, er bäste vän har just anlänt. Och om ni visste hur noga han har betraktat er, hur mycket ni såg upp till honom när ni levde med honom förut, om ni förstod vilket offer han kommer att göra för er och hur mycket han för alltid kommer att vara villig att göra för att hjälpa er återvända hem – då skulle ni rusa fram för att möta honom vid krubban.”

Jag bär mitt vittnesbörd att barnet i krubban, han som vi dyrkar och kanske till och med vågar föreställa hur det skulle varit att hålla, kom för att göra just detta för oss.

Ja, Jesusbarnet föddes för er!

I Jesu Kristi namn, amen.