Från UV: Aktuellt
När våra barn låg på neonatalavdelningen vände vi oss till Kristus för att få frid
Författaren bor i Idaho i USA.
Det mest skrämmande kapitlet i vårt liv undervisade oss om fridens tysta kraft genom Jesus Kristus.
Foto med tillstånd av författaren.
Den bästa julklappen min fru Heidi och jag någonsin har fått var när vi fick hem våra tvillingpojkar från neonatalavdelningen.
Heidi och jag träffades när vi studerade på ett universitetet, och kort efter att vi hade vigts i Rexburgs tempel i Idaho fick vi veta att vi väntade tvillingar. Vi var så glada, men några månader in i graviditeten tog saker och ting en oväntad vändning. Våra pojkar föddes redan i vecka 27 och båda vägde omkring 1 kilo var för sig. De fördes i ilfart direkt till neonatalavdelningen där de skulle tillbringa de fyra kommande månaderna med att kämpa för sina liv.
Tillit genom tårar
De första dagarna var några av de svåraste vi någonsin har mött. Vi fick samtal efter samtal från läkare som var och en kom med nyheter om fler komplikationer eller fler operationer. Det var överväldigande. Det var många sömnlösa nätter fyllda av böner, tårar och djup osäkerhet.
Mitt i allt kaos fattade vi medvetet beslutet att lita på vår himmelske Fader. Det var inte lätt. Vi visste inte vad framtiden hade i beredskap, men vi förlitade oss på tron vi hade byggt upp under hela livet. Ett skriftställe som gav oss stor styrka var Helaman 5:12, där det står att man ska bygga sin grundval på ”klippan, vår Återlösare, som är Kristus”.
Den versen påminde oss om att vi inte var ensamma. Jesus Kristus hade redan vandrat smärtans och osäkerhetens stig. Han förstod precis hur vi kände. När vi fokuserade på honom började vi lägga märke till stilla påminnelser om att Gud var med oss.
Vi höll fast vid hoppet
Att besöka templet och sitta i det celestiala rummet gav oss stunder av frid som vi så innerligt behövde. Vi visste inte hur det skulle gå med allting, men vi kände oss tröstade. Det betydde inte att allt skulle bli som vi hoppades, men det innebar att vi inte behövde bära allt själva.
En vers som verkligen fastnade hos mig under den här tiden var Läran och förbunden 121:7: ”Frid vare med din själ. Dina motgångar och dina lidanden ska endast vara ett ögonblick.” Den versen förändrade mitt perspektiv. Våra prövningar kändes enorma just då, men sett ur en evig synvinkel var de bara ett ögonblick.
Genom att fokusera på Jesus Kristus kunde vi se bortom den omedelbara smärtan och börja lägga märke till välsignelserna: våra pojkar blev långsamt starkare, färre stressiga telefonsamtal från läkare, och ett överflöd av kärlek och böner från familj och vänner.
Behåll ett evigt perspektiv
Till slut, på juldagen, fick våra pojkar följa med oss hem. När jag ser tillbaka nu är jag bara så tacksam. Våra pojkar utvecklas, och även om jag inte önskar någon de där månaderna skulle jag inte byta bort det vi lärde oss. Vi lärde oss vad det innebär att lita på Gud och hålla fast vid hoppet i Jesus Kristus.
Alla berättelser slutar inte på samma sätt. Men även om utgången blir en annan erbjuder Jesus Kristus frid, tröst och styrka att klara det. Om du befinner dig mitt i något svårt just nu, kom ihåg att det här livet inte är slutet. Din himmelske Fader älskar dig. Han har en plan för dig. Och med hans hjälp kan även de svåraste stunderna bli en del av något vackert.
Äldste Gerrit W. Gong i de tolv apostlarnas kvorum sa en gång: ”När vi litar på Gud och hans kärlek till oss kan även våra största sorger i slutändan samverka till vårt bästa.” Jag har sett den sanningen i mitt eget liv.
Så när livet blir tungt, när vägen framför dig känns oviss – vänd dig till Kristus. Låt honom hjälpa dig att bära dina bördor. Med honom kan vi fortsätta framåt. Med honom kan vi få hopp. Och med ett evigt perspektiv kan vi lita på att vad vi än går igenom nu inte är slutet på berättelsen.