Unga vuxna
Jag hade lämnat kyrkan. Så varför ville min man bli medlem?
Om min man blev medlem i kyrkan, vad skulle det innebära för mig?
När min man Joe berättade att han ville döpas blev jag allt annat än glad. Jag hade vuxit upp i kyrkan, men under årens lopp hade jag haft svårt för vissa lärdomar och riktlinjer. Som ung vuxen slutade jag så småningom att gå på kyrkans möten och började studera både andra religioner och icke-religiösa livsstilar.
Under denna tid av utforskning träffade jag Joe och vi började bo ihop. Min familj var orolig för mig, men vi hade alltid en bra relation. Joe och jag gick ofta på släktträffar och religiösa tillställningar för att stödja dem. Vi levde så här i fyra år, och jag var nöjd med det.
Joe och jag gifte oss så småningom, och snart blev jag gravid. Under den här tiden gick vi på en släktträff med min sida av släkten. Varje dag under släktträffen hade min familj en samlingsstund. Varje familj höll en lektion eller bar sina vittnesbörd. En samlingsstund handlade om hur fantastiska mina morföräldrars liv hade varit och vilken stor roll kyrkan hade haft i det. Många talade också om hur evangeliet hade gett dem styrka och glädje.
Han behövde veta för egen del
När vi kom hem igen var Joe fast besluten att träffa missionärerna. När jag frågade varför, sa han: ”Jag behöver veta för egen del vad dina familjemedlemmar pratade om.” ”Varsågod”, sa jag. Jag tänkte att han skulle få grunderna och sedan vara nöjd. Men efter tre lektioner ville Joe döpas!
”Det här går så fort”, sa jag. ”Är du säker på att du vet vad det innebär att vara medlem i kyrkan?”
”Det betyder att vi ska gå i kyrkan och klura ut det”, sa han med ett leende.
Jag var inte särskilt entusiastisk, men vi kom överens om att han kunde fortsätta ta lektionerna, men att han inte skulle låta döpa sig förrän jag var okej med det.
Efter några veckor hade mina känslor för kyrkan inte förändrats. Men det hade Joe. Han hade upptäckt tro och bön. Han fick en känsla av frid och tillförsikt som han inte hade känt förut. Och det var vackert att se. Jag bestämde mig för att oavsett vad jag kände så kunde jag inte ta det ifrån honom. Vi bestämde att om han skulle företa den här resan så skulle vi göra det tillsammans. Så Joe lät döpa sig.
Många som var med på dopet visste att jag hade vuxit upp i kyrkan och antog att jag måste vara överlycklig. Men jag kände en blandning av stolthet över Joe för att han var så modig, och rädsla för vad det här skulle innebära för vårt liv tillsammans.
Vår plan för att klura ut saker och ting
Jag började följa med Joe till kyrkan och vi gjorde upp en plan för hur vi skulle hantera mina problem. Det första steget var att ta reda på exakt vad det var som bekymrade mig med evangeliet. Vi köpte en liten dagbok som jag tog med mig varje söndag. När någon sa något som irriterade mig, såg på ett skriftställe ur ett perspektiv som jag tyckte verkade konstigt, eller pratade om en riktlinje som skavde, skrev jag ner mina känslor.
Jag klottrade i dagboken i flera månader. Jag kunde skriva saker som: ”Jag avskyr när folk säger …”, ”Är det ingen som faktakollar?” och ”Det där är obegripligt för mig”. När jag uttryckte mina känslor i samma stund som jag kände dem blev de lättare för mig att förstå och bearbeta. Tidigare när något störde mig, höll jag fast vid det hela dagen, och det förgiftade min upplevelse av kyrkan. Men när jag skrev i min dagbok blev jag fri att njuta mer av kyrkan, mellan de stunder då jag tyckte det var svårt. Jag fick ut mer av det än jag hade fått på länge.
Nu när jag hade tagit reda på vad som störde mig var nästa steg att ta reda på varför de här sakerna störde mig. När Joe och jag åt söndagsmiddag pratade vi om vad jag hade skrivit i min dagbok. Ibland sa jag bara: ”Det är så här jag känner. Jag vet inte varför.” Det krävdes många samtal, personlig eftertanke och bön för att komma underfund med saker och ting. En sak som jag alltid har trott är att bönen är den viktigaste och mest korrekta källan till information om i stort sett allting.
Joe och jag insåg när vi arbetade tillsammans att när man vet vem man är och vad man tror på så bygger det en skyddande mur runt hjärtat. Och så, efter att ha skrivit i min dagbok och samtalat om den med Joe och min himmelske Fader, tog kritiken mot kyrkan slut.
Angelina och Joe Hui med sina barn
Och templet då?
När ettårsdagen av Joes dop närmade sig började han fråga om att få gå i templet. Återigen var min reaktion: ”Oj! Sakta ner! Jag är inte redo för det.”
Så min tålmodige make väntade. Då och då lade han till något i samtalet som: ”Älskling, jag läste en jättebra artikel om templet. Vill du läsa den?” eller ”Du, älskling, jag såg en underbar video om templet. Vill du titta på den med mig?” Hans entusiasm var rörande, men den gjorde mig inte redo att besöka templet. Till slut frågade han mig rakt på sak en dag vad det var som gjorde att jag kände mig oförberedd.
”Du vet att jag hade en del problem med kyrkan när jag växte upp”, sa jag. ”Men jag älskade att åka till templet. Dopresorna var det jag tyckte bäst om. Jag tyckte om känslan jag fick i templet, det var så lugnt och fridfullt. Men jag vet inte hur det är med resten av templet. Vad gör jag om någon säger eller gör något som stör mig? Tänk om det förstör att gå till templet för mig? Vad är det för mening med att vara medlem i kyrkan om man inte kan gå i templet? Så jag vill inte dit förrän jag är säker på att ingenting kommer att skaka om mig.”
Många insikter
Jag hittade lösningar på de flesta av mina problem, men jag hade fortfarande ett problem: hur skulle jag kunna vara en del av en kyrka där jag inte alltid höll med om allt? Det här ledde mig till det sista steget där jag lärde mig av min dagbok. Jag insåg att jag behövde försöka förstå varför andra människor tror som de tror och säger som de säger. Jag behövde få veta varför Gud hade befallt kyrkan att vara som den är i dag.
Svaret kom genom min man. När han först började läsa Mormons bok var det en rad i titelbladet som stack ut för honom: ”Och om det nu finns fel är det människors misstag. Fördöm därför inte det som hör Gud till.” Joe hade citerat detta om och om igen, men nu betydde det något mer för mig.
Jag insåg att kyrkan finns i en ofullkomlig värld befolkad av ofullkomliga människor. Och det innefattar mig. Vi har alla stunder då vi gör fel innan vi gör rätt. Jag insåg att jag behövde sluta döma andra, precis som jag inte vill att de ska döma mig. Vi befinner oss alla på en väg av lärande och tillväxt.
Jag insåg också att kyrkan är Herrens. Den vilar i hans händer. Ja, han verkar genom ofullkomliga människor, men han leder sitt verk. Han vet vad som behövs, och när.
Efter det kände jag mig redo att besöka templet. Jag blev glad när jag märkte att det kändes lika bra den dagen som det hade gjort flera år tidigare när jag hade utfört dop. På vår tredje bröllopsdag besökte min man och jag templet igen för att beseglas till varandra och få vår son beseglad till oss. Det var så fint och en sådan lycklig dag. Jag tänkte hela tiden att det är så här alla familjer är avsedda att vara – eviga. Och jag fick ännu en insikt: Även om det kan finnas riktlinjer eller lärosatser som kan ta tid för mig att reda ut, finns det också sällsynta och vackra sanningar i Jesu Kristi återställda evangelium. En är att var och en av oss faktiskt kan prata med vår himmelske Fader och få svar. En annan är att han genom levande profeter ger vägledning för vår tid.
Genom mina erfarenheter vet jag verkligen att uppenbarelse för kyrkan (som ges genom kyrkans ledare) och personlig uppenbarelse för var och en av oss gör det möjligt för vår himmelske Fader att vägleda oss genom våra misstag och segrar. När vi följer hans plan för våra liv kan vi finna stor glädje i att känna honom och hans Son Jesus Kristus (se Johannes 17:3). Jag är stolt över att vara medlem i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga.
Författaren bor i Indiana, USA.