Unutea J.

15 år, Tahiti, Franska Polynesien

Det var en eftermiddag och jag minns det som om det var i går. Mamma bad mig sätta mig ner och lyssna, för hon ville fråga en sak. Hon hade precis fått ett mejl där jag hade blivit ombedd att hålla ett tal på stavskonferensen. När hon berättade det blev jag nervös: Jag tycker inte om att tala inför publik. Jag tittade på henne med stora ögon.

Hon gav mig tid att tänka på det och fråga Herren. Hon sa också att det var ett bra sätt att bjuda in min pappa, som inte är medlem, till vår stavskonferens för första gången. Så jag tänkte på det, och mamma och jag bad tillsammans.

Jag tackade ja till att tala på konferensen. Efter det fastade och bad vi mycket som familj för att Anden skulle kunna inspirera mig och för att mitt tal skulle kunna påverka andra, särskilt pappa.

Jag vet att min pappa blev rörd den dagen. När jag höll mitt tal tittade jag honom rakt i ögonen så att han kunde se att mina ord och min tro på Gud, oavsett storlek, är verkliga.

Jag vet att Frälsaren älskar mig eftersom han alltid har funnits där för mig, särskilt under den här prövningen. Och även om jag tvivlar vet jag att han alltid finns där för mig. Oavsett vilken situation jag befinner mig i behöver jag bara vända mig till honom med ett uppriktigt hjärta.