Gud tar hand om mig

Foto: Christina Smith

Jag drabbades av en mycket plötslig depression några veckor efter att jag fått min missionskallelse. Jag hade ingen energi, ingen motivation och läskigast av allt var att jag var arg. Arg på min familj, mina vänner, Gud och mig själv. På grund av hur jag mådde kunde jag inte nå de mål som jag hade satt upp för mig själv.

Det kändes som om Gud gav mig det korta strået. Under en så stor del av mitt liv hade jag glatts åt att tjäna mina vänner och min familj. Jag funderade alltid på hur jag skulle lyfta dem och göra deras liv bättre. Dessutom hade jag precis bestämt mig för att ägna de kommande två åren av mitt liv åt att göra precis samma sak. Det kändes som om mitt liv ägnades åt tjänande, och ändå kunde Gud inte mana en enda person att ens se efter hur jag mådde. Det verkade inte riktigt som om han brydde sig.

Det var naturligtvis inte alls sant. Gud brydde sig om mig mer än jag ens kunde förstå. Han gav mig allt jag behövde. Han gav mig en uppsättning starka vanor som höll mig i kontakt med evangeliet, en otrolig familj som var vänlig och kärleksfull och stöttande men som också fick mig att göra förändringar och förbättra mig själv, och han välsignade mig med ett par underbara vänner som (vare sig de visste det eller inte) gav mig den styrka jag behövde för att fortsätta.

Även om jag inte riktigt kunde se det när jag var mitt i min prövning, tog Gud hand om mig. När jag tog emot min tempelbegåvning insåg jag att Gud har tagit hand om mig sedan tidernas begynnelse – bokstavligen! Varje del av planen skapades så att jag så småningom skulle kunna känna den himmelska glädjens fullhet. Kronjuvelen i denna plan var hans enfödde Sons offer, en gåva som är så fullkomlig att den aldrig kan återgäldas.

Jag är så tacksam för Gud. Jag är så tacksam för min Frälsare och för det offer han gjorde så att jag kan fly från smärtan jag känner i den här världen. Jesus Kristus lever, och han vill att vi också ska leva!