Påskens hopp

Melissa satt i Primär och var ivrig över att få lära sig en ny sång. Hennes lärare, syster Costa, sa att den kallades ”Getsemane”.

”Den här sången handlar om hur mycket Jesus Kristus älskar oss och vad han gjorde för oss. Lyssna noga och försök sjunga med.”

Syster Costa visade en video som hade orden till sången med bilder på skärmen.

Melissa sjöng fastän hon inte kunde alla orden än. Hon kände sig väldigt lugn inombords när hon lyssnade på orden: ”Getsemane. Vår Frälsare.”

När sången var slut höll syster Costa upp en bild av Jesus Kristus när han kom ut ur graven. ”Jesus dog, men sedan levde han igen! Tack vare honom kommer vi också att leva igen”, sa hon.

Melissa fick en fridfull känsla, som om hon fick en stor kram. ”Så … om någon dör, är det inte för evigt?” frågade Melissa.

”Det stämmer, Melissa”, sa syster Costa. ”Tack vare att Jesus Kristus uppstod kommer vi också att uppstå en dag.”

Den söndagen gick Melissa hem med ett glatt hjärta. Hon tänkte på Frälsarens kärlek till henne.

En tid senare blev det tyst och sorgligt hemma hos Melissa. Hennes pappa hade varit sjuk ett tag och sedan dog han. Hennes mamma grät oftare. Människor omkring dem gav längre kramar. Melissa kunde känna att något väldigt viktigt hade förändrats.

På begravningsdagen var det väldigt kallt och solen syntes knappt på himlen. Det var blommor runt kistan. Några stod tysta och några grät.

Melissa höll sin mamma hårt i handen. När hon gick fram till kistan och såg på sin pappa mindes hon bilden av Jesus Kristus när han lämnade graven. Hon mindes också att syster Costa hade sagt att tack vare Frälsaren kommer vi alla att leva igen en dag.

”Mamma, Jesus lever. Han dog, men han uppstod. En dag kommer pappa också att uppstå, eller hur?” frågade Melissa.

”Ja, älskling”, sa mamma. ”Tack vare Jesus kommer vi alla att få träffa pappa igen en dag.”

Melissa saknade sin pappa. Hon ville krama honom, höra hans röst och leka med honom igen. Tack vare Jesus Kristus skulle hon göra det en dag. Men hon måste vänta. Melissa lade handen på kistan och viskade: ”Vi ses senare, pappa.”

Trots att det var en mycket sorglig dag kände Melissa samma frid som hon hade känt i Primär. Hon visste att det var den Helige Anden.

När Melissa saknade sin pappa under dagrana som följde sjöng hon tyst orden i ”Getsemane” för sig själv. Och varje gång hon sjöng kände hon sig tröstad.

När påskdagen kom kändes det annorlunda för Melissa.

I stället för att tänka på chokladägg eller kaniner tänkte hon mer på Jesus Kristus och sin pappa. Hon visste att hon fortfarande skulle sakna honom. Men hon visste också att döden inte var slutet.

Hon visste att Jesus hade uppstått och att hennes pappa en dag också skulle leva igen.

Och tills den dagen kom kunde hon sjunga, minnas och känna frid.

Öppna pdf

Illustrationer: Teresa Alberini. Får enbart kopieras för kyrkans bruk.