”Lögnen i gepardjakten”, Vännen, februari 2026, s. 34–35.
Lögnen i gepardjakten
Ingen skulle få veta om hon fortsatte. Det gjorde inte så mycket, eller hur?
En sann berättelse från USA.
Emma höll hårt i pennan när hennes lärare delade ut papperen.
”Det är dags för vår gepardjakt”, sa fröken Malcolm. ”Ni har fem minuter på er att lösa 93 matteuppgifter. Alla som blir klara i tid kan klistra på ett gepardklistermärke på sitt resultatkort.”
Emma ville verkligen ha ett gepardklistermärke. Om man fick fem klistermärken vann man ett pris! Men matteuppgifterna i gepardjakten var så svåra.
”Är alla klara?” frågade fröken Malcolm. Sätt igång!
Emma vände på papperet och började svara på frågorna. Hon behövde tänka noga på var och en av dem. Det var jobbigt!
BZZZZZZZ! Timern lät, och fick Emma att hoppa till.
”Ner med pennorna!” sa Fröken Malcolm.
Emma dolde sitt papper med handen och fortsatte skriva svar. Det gjorde väl inte så mycket om hon fortsatte, eller hur? Hon hade gjort det förut och ingen hade märkt det.
”Skicka era papper vidare till personen bredvid er för betygsättning”, sa fröken Malcolm.
Emma avslutade det sista svaret innan hon skickade vidare papperet.
När Emma fick tillbaka sitt papper såg hon 100% i rött längst upp. Men det kändes inte så bra inombords.
”Kan alla komma och visa mig sina papper för att få ett klistermärke”, sa fröken Malcolm.
Emma gick fram till fröken Malcolms kateder med sitt papper.
”Emma, kan du stanna kvar en minut?” sa fröken Malcolm.
Medan alla andra pratade vände Fröken Malcolm sig mot Emma. ”Fortsatte du att besvara frågor efter att tiden var slut?”
Emma kände hur hon rodnade. Hon nickade och tittade ner. ”Ja.”
”Har du gjort så förut?”
Emma skakade på huvudet. ”Nej.” Men hon kände att ansiktet blev ännu varmare. Hon hade fuskat förut. Och nu hade hon ljugit.
”Jag kan inte ge dig ett gepardklistermärke om du inte följer reglerna. Förstår du det?”
Emma nickade. Sedan gick hon till sin plats och tittade ner på golvet.
Under resten av skoldagen kände Emma hur det knöt sig förfärligt i magen. Det kändes inte bra att ha fuskat. Det kändes inte bra att ha ljugit. Hon tyckte inte om den här känslan!
Efter skolan pratade Emma med mamma. ”Jag mår inte så bra”, sa hon.
”Hur är det?” frågade mamma.
Emma blev plötsligt nervös. Borde hon berätta för mamma vad hon hade gjort?
Hon tog ett djupt andetag. ”Jag fuskade i skolan i dag.” Det var första gången hon sa det högt. Hon kände hur det vred sig i magen. ”Och jag har gjort det förut. Jag känner mig hemsk.”
Mamma gav Emma en kram. ”Tack för att du berättade det mig. Du vet att det är fel att fuska. Varför gjorde du det?”
”För att jag ville så gärna få ett gepardklistermärke, men jag blev inte klar med mattetalen i tid.”
Mamma nickade. ”Vad tycker du att du borde göra nu?”
Emma funderade på det. ”Jag borde be min himmelske Fader om förlåtelse för att jag inte var ärlig. Sedan säga det till min lärare.”
”Det låter jättebra.” Mamma log. ”Och jag kan hjälpa dig att öva mer på matten så att du är redo för nästa gepardjakt.”
”Tack mamma”, sa Emma. Sedan knäböjde hon och mamma och bad en bön. Emma kände sig varm. Hon var glad att hon bestämt sig för att omvända sig.
Efter bönen skrev Emma ett mejl till sin lärare. Hon berättade sanningen och sa förlåt för att hon fuskat. Hon lovade att hon inte skulle göra det igen.
När Emma hade klickat på skicka kändes det så mycket bättre. Hon visste att fröken Malcolm troligen skulle kryssa över gepardklistermärkena på hennes resultatkort. Men det var okej. Från och med nu skulle hon förtjäna dem på ett ärligt sätt.
Illustrationer: Anny Chen