Klockproblemet
”Du leker aldrig med oss längre!” sa Liam.
En sann berättelse från USA.
William slet upp paketet och höll upp sin skinande nya klocka. Den hade äntligen kommit! Han var så förväntansfull. Han hade arbetat hårt för att tjäna ihop pengar till att köpa den, och det var värt det.
Han spände fast klockan på handleden och började skrolla på skärmen. Det fanns så många coola spel! Han tryckte på ett dinosauriespel och började spela.
Nästa dag på rasten visade William klockan för sin vän Liam. ”Oj, vilken cool!” sa Liam. Han tittade på när William spelade spel på den ett tag. Sedan frågade han: ”Vill du sparka boll nu?”
”Kanske senare”, sa William. Liam sprang i väg för att leka och William satte sig under ett träd för att spela dinosauriespelet.
På rasten nästa dag spelade William på klockan igen. Liam sprang fram till honom. ”Kommer du och leker?”
William tittade upp från sin klocka. ”Nej, jag vill fortsätta spela det här spelet. Kanske senare.”
Liam rynkade pannan. ”Men vi sparkar ju alltid boll på rasten!”
”Jag vill bara spela klart det här”, sa William.
Liam vände sig om och gick i väg.
Samma sak hände nästa dag. Och dagen efter det. På bussresan hem satte Liam sig bredvid William. ”Varför lekte du inte med oss i dag?”
”Jag spelade bara ett snabbt spel på min klocka”, sa William. ”Jag är så nära att klara nästa nivå.”
Liam lade armarna i kors. ”Du spelar alltid på din klocka. Du leker aldrig med oss längre!”
William kände hur han blev varm i ansiktet. ”Rasten är den enda tiden i skolan som jag kan spela mitt spel”, sa han. Hans röst blev allt högre. ”Jag får göra vad jag vill på rasten!”
Liam såg upprörd ut. ”Jaha, men då är vi inte vänner längre!”
William sa inget efter det. Han vände sig mot fönstret så att Liam inte kunde se hans ansikte. Hans ögon sved av tårar.
När bussen kom till Williams hållplats sprang han hem så fort han kunde. Han slängde sig på soffan och började gråta. Han önskade att han aldrig hade köpt sin klocka.
”Vad är det?” frågade mamma.
William snörvlade. ”Liam sa att vi inte kan vara vänner eftersom jag alltid spelar på min klocka.”
Mamma satte sig bredvid honom. ”Det låter som att han tror att du bryr dig mer om din klocka än du bryr dig om honom.”
”Det är inte sant!”
”Jag vet att du bryr dig om Liam.” Mamma gav honom en kram. ”Men sättet vi använder vår tid på kan visa vad vi tycker är viktigast.”
William tänkte en stund. ”Människor är viktigare. Men kan jag inte få spela på min klocka också?”
”Kan du komma på ett sätt att göra det?” frågade mamma.
William nickade. ”Jag kanske kan sparka boll med Liam på rasten, och bara spela på min klocka en liten stund när jag kommer hem från skolan.”
”Det är en jättebra idé.”
Nästa dag i skolan letade William upp Liam på rasten. ”Jag är ledsen att jag spelade för mycket på klockan”, sa han. ”Får jag sparka boll med dig igen?”
Liam log brett. ”Javisst!”
När det var Williams tur sparkade han bollen och sprang så fort han kunde. Han kunde höra Liam heja på honom.
Hans klocka kunde vänta. Det kändes bra att vara med sin vän.
Illustrationer: Melissa Manwill Kashiwagi