Coles svar

”Jag är Guds lilla barn, och han har satt mig här; han givit mig ett jordiskt hem med far och mor så kär …”

Coles ögon fylldes med tårar och han slutade sjunga. Han frågade sin primärlärare om han fick gå på toaletten.

I badrummet stirrade Cole in i spegeln. Han hade stått precis här med sin pappa för ett år sedan, precis före Coles dop. De hade båda varit klädda i vitt.

”Du ska snart ingå ett mycket viktigt förbund”, hade pappa sagt. ”I dag lovar du att alltid följa Jesus Kristus och försöka vara som han.”

Cole hade känt sig så glad och varm när han kom upp ur vattnet. Han visste att han hade gjort rätt val att döpas.

Men nu var allt annorlunda. Pappa var inte med honom i dag. Han kom aldrig till kyrkan längre.

Cole snörvlade och torkade ögonen. När pappa missade kyrkan från början så trodde Cole att han var sjuk. Eller kanske att han var tvungen att gå till jobbet. Sedan kom pappa mer och mer sällan. Snart följde han inte alls med dem.

Cole mindes dagen när han äntligen kände sig modig nog att fråga mamma om pappa. Mamma hade suckat och sagt: ”Pappa är inte säker på att kyrkan är sann längre. Han försöker bestämma sig för vad han tror på.” Hon såg ledsen ut, och Cole visste att det var svårt för henne också.

Skrämmande frågor hade fyllt Coles sinne. Hur kunde någon förlora sitt vittnesbörd? Skulle Cole någonsin förlora sitt? Vad betydde allt det här för deras familj?

Cole hade gett mamma en kram. ”Vad kan vi göra? Hur kan vi hjälpa pappa att hitta sitt vittnesbörd?”

”Bara vår himmelske Fader kan hjälpa pappa hitta sitt vittnesbörd igen”, hade mamma sagt. ”Men vi kan be för honom.”

Från den stunden bad Cole för pappa varje dag. Men månaderna gick och ingenting förändrades. Cole var rädd. Han var orolig hela tiden. Det var jobbigt att gå i kyrkan utan pappa. Det var svårt att tro att hans familj kunde vara tillsammans för evigt.

Cole torkade bort resten av tårarna och bad ännu en tyst bön. Sedan gick han tillbaka till Primär. När han kom in påminde syster Snow alla om generalkonferensen nästa helg.

Söndagen därpå satt Cole med mamma och tittade på konferensen. Pappa satt på övervåningen och tittade på basket. Cole lyssnade på profeten när han talade om sitt liv som liten pojke. Han blev förvånad när han fick veta att president Nelsons föräldrar inte heller gick i kyrkan när han var liten.

Sedan talade president Nelson om hur han hade längtat efter att beseglas till sina föräldrar i templet. Cole stelnade till och lyssnade noga. President Nelson fick vänta i många år, till och med efter att hans föräldrar fyllt 80! Men så beseglades de äntligen som en evig familj.

Cole kände hur den Helige Anden viskade till honom att det skulle ordna sig med pappa också. Cole måste ha tålamod. Men vår himmelske Fader skulle hjälpa hans familj, precis som han hade hjälpt president Nelsons familj.

Även om svaret inte var vad Cole hade velat ha visste han att vår himmelske Fader hade hört och besvarat hans bön. Vår himmelske Fader älskade hans pappa, och han älskade Cole också.

Illustrationer: Brenna Vaughan