Mammas Dop

Vattnet virvlade runt Scotts ben när han gick ner i dopbassängen. Hans storebror Sandy stod redan i vattnet. Han log och tog Scotts hand.

Scott log tillbaka och såg upp på människorna som tittade på. Där var pappa. Han såg så glad ut! Och där var mamma. Hon vinkade till honom. Hon hade också vita dopkläder på sig. Scotts andra storebror Gerrie skulle döpa henne.

När mamma hade berättat för Scott att hon skulle döpas samma dag som honom hade han blivit så glad. Mamma hade inte vuxit upp med att gå i kyrkan som Scott hade. Hon hade börjat gå i kyrkan efter att hon hade träffat pappa.

Scott hade alltid vetat att mamma älskade Jesus Kristus och hon följde med dem till kyrkan nästan varje vecka. Missionärerna hade också kommit hem till dem ofta. Men det hade tagit flera år innan mamma kände sig redo att döpas. Han var så glad att de kunde dela den här speciella dagen tillsammans!

Det var mamma som hade undervisat honom om dop och konfirmation när han fyllde åtta.

”Du ger ett mycket viktigt löfte till din himmelske Fader att alltid följa honom och Jesus Kristus”, hade hon sagt. ”I gengäld har du alltid den Helige Anden med dig.”

Och nu var det dags att döpas! Scott höll för näsan när Sandy sänkte ner hela honom under vattnet. När Scott kom upp igen blinkade han bort vattnet ur ögonen och log brett. Han kände sig så ren! Han hade en varm känsla i hjärtat när han steg upp ur dopbassängen.

När Scott hade bytt om till torra kläder satte han sig ner och tittade på när Gerrie döpte mamma. Hon såg så lycklig ut när hon gick ner i vattnet och kom upp igen. Hon tittade rakt på Scott och gav honom ett stort leende.

Nästa dag i kyrkan konfirmerades de båda som medlemmar i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Scott blundade när pappa och andra prästadömsbärare lade händerna på hans huvud. De välsignade honom med den Helige Andens gåva. Sedan lyssnade han vördnadsfullt när mamma konfirmerades. Han kände sig varm, glad och trygg. Scott visste att han kände den Helige Anden.

Efteråt satte de sig ner igen för att lyssna på talarna. Då hörde Scott en snyftning. Han tittade överraskad på mamma och såg en tår rinna nerför hennes kind.

Scott rynkade pannan. ”Mår du bra, mamma?” viskade han. ”Varför är du ledsen?”

Mamma torkade sig om kinden och log. ”Jag är inte ledsen”, viskade hon tillbaka. Hon lade armen om Scott och kramade om honom. ”Ibland gråter folk när de är glada. Och jag är så glad just nu.”

Scott kramade tillbaka. ”Jag också.”

Illustrationer: Raquel Martin