Promenera till kyrkan

”Mamma, vakna”, viskade Kupa.

”Solen är inte uppe än”, gäspade mamma. ”Kan du inte sova lite längre?”

”Jag är för spänd”, sa Kupa. ”Det är söndag och vi kan gå till kyrkan!”

”Okej. Du vinner”, sa mamma. ”Men jag behöver din hjälp med att få dina systrar klara.”

Kupa tyckte om att hjälpa mamma. Hon började med att koka majsmjöl för att göra sadza till sina småsystrar Agnes och Sheila. När de hade ätit hjälpte Kupa till att städa upp.

Kupa tog på sig sin favoritklänning och valde kläder till sina systrar. Rummet fylldes av fnitter när hon hjälpte dem klä på sig. Hon var så förväntansfull!

”Du är en bra hjälpreda, Kupa”, sa mamma.

”Tack!” sa Kupa.

När de gick ut genom dörren band mamma fast Sheila på ryggen med en sjal. ”Jag är så glad att ni två är stora nog att gå”, sa hon till Kupa och Agnes.

Mamma tog Kupas hand och de började gå nerför grusvägen. Långt borta kunde Kupa se templet som höll på att byggas i Harare. ”Jag älskar att se templet”, sa Kupa.

”Jag med”, sa mamma. ”Vi är välsignade som bor där vi kan se det byggas.”

De tog en genväg genom majsfälten. Ibland stannade de upp för att vila och lät Sheila vrida och sträcka på sig. De pratade, sjöng sånger och lyssnade på fåglarna. Efter att ha gått i en och en halv timme var Kupa så glad över att se kyrkan.

Kupa läste på skylten: ”Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga.”

”Vi klarade det”, sa mamma. Hon knöt upp sjalen runt Sheila.

”Och vi är tidiga igen!” sa Kupa glatt.

Snart hälsade Kupa och mamma glatt på de andra som kom in. Kupa tyckte om att vara med människorna i kyrkan. Hon kände sig älskad där.

Kupa och hennes familj hittade en plats att sitta på. Det kändes bra att vila benen. När hon tog sakramentet tänkte hon på Jesus Kristus. Sedan lyssnade hon noga när biskopen förklarade att det var fastesöndag och uppmanade alla att bära sina vittnesbörd.

Kupa såg och lyssnade när andra gick längst fram i salen för att berätta vad de trodde på. Hon ville att alla skulle veta att hon också hade ett vittnesbörd. Kupa gick och ställde sig längst fram i rummet. Hon var lite nervös, men hon visste vad hon skulle säga.

Hon tog ett djupt andetag, sträckte på sig och sa: ”Jag älskar att se templet. Jag vet att det är en speciell plats att lära sig om vår himmelske Faders plan. Vårt liv är en speciell gåva från honom. Jag vet att skrifterna är sanna. Jag vet att min himmelske Fader och Jesus älskar mig. Jag försöker vara snäll och hjälpsam som Jesus. Jag vet att kyrkan är sann. I Jesu Kristi namn, amen.”

Kupa tittade på människorna i rummet. De log mot henne. Kupa log stort och gick tillbaka till sin plats. Mamma kramade henne när hon satte sig ner. Kupa var glad att hon var modig nog att bära sitt vittnesbörd. Kupa älskade söndagar.

Illustrationer: Fotini Tikkou