Modig nog

”Är du redo?” Terrys storasyster Hailey stack in huvudet i hans rum. ”Det är dags att åka och öva inför julpjäsen.”

Ja, just det! Terry och Hailey skulle vara med i en speciell pjäs på församlingens julfest.

”Nästan klar!” Terry tog på sig jackan och gick ut genom ytterdörren. ”Vilka mer kommer att vara där?”

”Mia och Jake. Och några barn från Jakes skola”, sa mamma. ”De andra barnen går inte i vår kyrka, men de vill gärna hjälpa till.”

Terry stelnade till. Han insåg inte att det skulle finnas barn som han inte kände på övningen. Inte en chans att han skulle vara modig nog att säga sina repliker framför dem.

”Jag vill inte åka dit längre”, sa Terry.

”Varför inte?” frågade mamma.

”Jag känner inte de andra barnen”, sa Terry. Han blev alltid nervös när han skulle prata med nya människor.

”Men du kan få nya vänner. Och jag är där med dig”, sa Hailey.

Terry skakade på huvudet. ”Kanske nästa gång. Kan vi öva på mina repliker hemma så länge?”

Mamma nickade. ”Okej. Men om du vill vara med i pjäsen måste du öva med de andra barnen snart.”

Terry tyckte om att öva hemma. Det var lätt! Men han visste att han behövde öva med de andra barnen också.

När de skulle be familjebön några kvällar senare fick Terry en idé.

”Kan vi be att jag ska ha mod nog att vara med på övningen?” sa Terry. ”Kanske kan min himmelske Fader hjälpa mig.”

”Självklart”, sa pappa. ”Bra idé.”

Alla blundade och lade armarna i kors.

”Käre himmelske Fader”, bad pappa, ”vi ber dig hjälpa Terry att ha mod nog att vara med på övningen av pjäsen.”

På dagen för övningen gick Terry in i kyrkan med mamma och Hailey. Hjärtat slog snabbt, men han ville försöka. Han kände sig redo. Det måste vara så att min himmelske Fader och Jesus hjälper mig! tänkte han.

”Terry! Vi är så glada att se dig”, sa syster Tee.

Terry log och nickade. Många andra barn pratade och skrattade redan. Han såg Jake och Mia. Men han kände inte de andra.

Syster Tee sa till barnen var de skulle sitta och när de skulle prata medan de övade. Terry var fortfarande nervös för att sitta bredvid barn han inte kände, men han försökte komma ihåg pappas bön. Det gjorde att det kändes bättre.

De övade på sångerna och sina repliker om och om igen. Barnen som satt bredvid Terry var roliga. De fick honom att skratta mycket!

Några dagar senare var det dags för pjäsen. Kyrkan var dekorerad med många julgranar, ljus och band. Alla hade rött och grönt på sig.

Terry kände sig knappt nervös längre. Han tyckte om att vara med de andra barnen, även dem som han inte kände sedan tidigare!

Under pjäsen kändes det bra för Terry. Och när det var hans tur att prata sa han sina repliker högt och tydligt.

Efter pjäsen sökte Terry upp sin familj.

”Bra jobbat!” sa pappa.

Mamma log. ”Du såg ut att ha jättekul.”

”Det hade jag! Jag är glad att jag var modig nog att göra det”, sa Terry.

Terry hade inte klarat det utan mamma, pappa, Hailey och vår himmelske Fader. Att be om hjälp och vara modig var verkligen värt det!

Illustration: Lisa Hunt