Knyta hallaca

Ivette sprang uppför trappan till abuelas (mormors) hus. Hennes föräldrar kom in bakom henne. Det var jul och de skulle fira med hela familjen.

Det var trångt och högljutt i huset. Runt omkring Ivette skrattade och skämtade hennes släktingar med varandra. De älskade att samlas för att laga hallaca, som är julmat i Venezuela. I år hade abuela lovat Ivette att hon skulle få hjälpa till att göra dem. Ivette slingrade sig igenom labyrinten av morbröder, farbröder, mostrar, fastrar och kusiner och letade efter abuela.

”Ivette?” ropade abuela. ”Ivette, var är du?”

”Jag är här, abuela!” Ivette sprang fram till abuela och kramade henne. Sedan tittade hon upp och studsade på tårna av spänning. ”Vad är min speciella uppgift i år?”

”Vi kommer till det!” Abuela skrattade till. ”Låt mig först visa dig alla andras uppgifter så att du kan se hur man gör hallaca.”

Ivette följde med abuela till bordet. Den härliga doften av lök, kött och kryddor fyllde luften. Hon ville sätta igång genast!

”Först”, sa abuela, ”ska moster Carmen göra i ordning masan.”

Moster Carmen lade en klump mjuk majsdeg på ett grönt bananblad. Sedan pressade hon ihop den till en platt cirkel.

”Nu ska Ana lägga i fyllningen”, sa abuela.

Ivettes äldre kusin Ana lade en skopa köttgryta på degen. Hon lade på oliver, paprika, russin och strimlad kyckling på toppen.

”Nu ska din mamma vika ihop bladen.”

Mammas fingrar vikte försiktigt bladen till en perfekt rektangel.

”Nu kommer vår uppgift, Ivette.” Abuela räckte över den vikta hallacan till Ivette. ”Vi ska knyta ihop den.”

Abuela tog upp ett bomullssnöre. Med varsamma händer band hon snöret kors och tvärs runt hallacan. ”Sätt fingret på snöret för att hålla det på plats medan jag gör klart knuten.”

Ivettes axlar sjönk. De hittar på den här uppgiften, tänkte hon. De behöver mig egentligen inte.

”Varför kan jag inte få en viktig uppgift som du eller mamma har?” frågade hon frustrerat.

”Din uppgift är mycket viktig, Ivette.” Abuela satte försiktigt Ivettes finger på snöret. ”Utan dig här som håller snöret på plats skulle vi inte kunna knyta ihop våra hallaca. Då skulle de gå sönder medan de kokades. Allas flitiga arbete skulle vara bortkastat. Vi har alla en särskild roll när det gäller att göra hallaca, precis som vi alla har en särskild roll i vår himmelske Faders familj.”

En särskild roll bara för henne? Ivette tänkte på det medan abuela knöt knuten runt hennes finger. Hon drog ut fingret ur knuten så att abuela kunde dra åt den hårt.

”Vi behövs alla i den här familjen”, tillade mamma. ”Det är så vi håller oss starka.”

Ivette tittade på sin familj som satt runt bordet. Alla var olika. Hennes moster berättade de bästa skämten. Hennes mamma gav jättehärliga kramar. Och abuela visste alltid vad hon skulle säga för att allt skulle bli bättre. Vår himmelske Fader hade gett dem alla olika gåvor, men det var det som gjorde dem speciella.

Abuela lade hallacan i en korg med resten. De var alla perfekt fyllda, vikta och knutna av Ivettes familjemedlemmar – var och en hade hjälpt till på olika sätt.

Ivette log. Var och en av hennes familjemedlemmar hade en speciell plats i vår himmelske Faders familj, precis som de hade en särskild roll när det gällde att göra julhallaca. Till och med Ivette!

Hon satte fingret på nästa hallaca medan abuela knöt knuten.

Illustrationer: Denise Damanti