Uppenbarelse

Äldste Neil L. Andersen: Vårt tredje ämne är uppenbarelse. Det är ett ämne som president Oaks inte bara har talat om, utan har upplevt. Som jag nämnde tidigare har han sagt: ”I hela mitt liv har min främste lärare varit den milda, stilla rösten och känslorna som förmedlas av Herrens Ande.”

I ett mäktigt tal från 1992 berättade han om en livshotande upplevelse där den Helige Andens vägledning räddade honom och en okänd ung man från ett tragiskt slut. Han bodde i Chicago. Efter ett sent möte i kyrkan skjutsade han och syster Oaks hem en syster i församlingen som bodde i ett problemfyllt område i Chicago. Han följde med systern till hennes ytterdörr.

När han var på väg tillbaka till bilen kom en ung man från ingenstans med sin pistol i handen och tryckte den mot äldste Oaks mage. Han bad om pengar, och med pistolen fortfarande intryckt i magen, och efter ett antal spända ordväxlingar berättar äldste Oaks om en buss som närmade sig och följande ingivelse som han fick. Vi tittar.

President Dallin H. Oaks (1992): Medan detta hände bakom den unge rånaren, utom synhåll för honom, blev han nervös och distraherad. Hans pistol svängde av och an, från min mage tills pipan pekade en aning åt vänster. Min arm var redan delvis höjd, och med en kvick rörelse kunde jag rycka till mig pistolen och börja slåss med honom utan att sannolikt bli skjuten. Jag var längre och tyngre än denne unge man, och på den tiden var jag ganska stark och spänstig. Jag hade inga tvivel om att jag kunde få övertaget i en snabb brottningsmatch, om jag kunde få bort hans pistol.

Just när jag skulle handla, upplevde jag något säreget. Jag såg ingenting och hörde ingenting, men jag kände något. Jag visste vad som skulle hända om jag tog tag i denna pistol. Vi skulle brottas, och jag skulle vända pistolen mot den unge mannens bröst. Den skulle fyra av, och han skulle dö. Jag förstod också att jag måste se till att inte få denne ynglings blod på mitt samvete resten av livet.

Jag slappnade av och bussen körde iväg. Jag följde en ingivelse att lägga högra handen på hans skuldra och läxa upp honom. June och jag hade några tonåringar vid den tiden, och det hade blivit en vana att läsa lagen.

”Hör nu”, sa jag. ”Det här är inte rätt. Det du håller på med är inte rätt. Nästa bil kan vara en polisbil, och du kan dö eller hamna i fängelse för detta.”

Med pistolen i magen igen, reagerade den unge rånaren på min predikan med att gå igenom sina krav för tredje gången. Den här gången var emellertid hans röst dämpad. När han kom med det slutliga hotet att döda mig, lät han inte övertygande. När jag på nytt vägrade, tvekade han ett ögonblick och stack sedan pistolen i fickan och sprang sin väg. June låste upp dörren och vi körde iväg medan vi höll en bön av tacksamhet.

Äldste Neil L. Andersen med unga vuxna: Och vi är här med Joy, Lindsey, Nicole och Max. Vi samtalar om uppenbarelse. Ni hörde president Oaks berätta. Han sa: ”Jag såg ingenting. Jag hörde ingenting, men jag kände något.” Har någon av er upplevt det eller något liknande förut?

Nicole: Jag tänker på beslutet att välja att ha en familj. För mig innefattade det många böner och mycket fastande. Jag ville ha barn. Jag var inte helt säker på hur allt skulle lösa sig, och jag minns bara att jag lyfte min önskan till Herren och lät honom veta att jag ville ha barn.

Det var en önskan som jag hade i hjärtat. Om och om igen kände jag så mycket frid från Gud, att han såg mitt hjärta, att han såg vad jag kände, mina önskningar, och att det var en värdig önskan.

Äldste Neil L. Andersen: Olivia, vad vill du berätta för oss?

Olivia: Jag tror att de ögonblick av uppenbarelse jag har fått som ligger mig allra närmast är i templet, och jag förstår långt ifrån allt som rör begåvningen. Snarare än att verkligen förstå alla delar av begåvningen, handlar det mer om att känna att Jesus Kristus är där i förrättningen, att fullheten av hans prästadöme finns där och att det är han som helgar mig och låter mig känna den insikten.

Mina favoritpsalm är ”My Shepherd Will Supply My Need”. I sista versen står det: ”Inte längre gäster och främlingar, utan ett barn i sitt hem.” Jag vet att vi är gäster i templet. Men jag har börjat förstå hur det känns att vara ett barn i sitt hem. När jag sitter i templet och försöker tala med Gud.

Äldste Neil L. Andersen: Så vackert.