Vi välsignas alla genom kvinnors inflytande och tro

Kära systrar, jag är glad att kunna delta i det här underbara hjälpföreningsevenemanget. Jag är tacksam för allt som har skett här. Jag älskar talen som gavs av president Camille N. Johnson, syster J. Anette Dennis och syster Kristin M. Yee.

Jag har välsignats med enastående kvinnor i mitt liv, och jag är evigt tacksam för deras inflytande. Min uppskattning är bortom min förmåga att tillräckligt kunna uttrycka. De har strävat efter fullkomlighet i varje aspekt av livet, men har lagt betoning på att känna och uppskatta Guds kärlek.

Min fru Mary har exemplifierat detta och försöker ”se till det positiva i livet”.

Jag känner ett stort ansvar när jag talar till er, underbara kvinnor. Jag älskar och beundrar er för de ni är och för er hängivenhet mot Herren och hans kyrka i den här besvärliga världen.

Kära systrar, underskatta inte kraften och inflytandet som ert dugliga, kärleksfulla och känsliga inflytande har på dem ni kommer i kontakt med. Ni välsignar många när ni strävar efter att leva kristuslikt.

Ibland kan ni, i er uppriktiga önskan att följa Jesus Kristus och göra gott, känna att hur mycket ni än arbetar eller vad ni än gör så räcker det inte. Ibland kan ni, trots det faktum att alla andra tycker att ni har haft ”helt rätt”, känna er otillräckliga och ineffektiva. Men det utmärkta arbete ni gör, den vänlighet ni visar och den kärlek ni ger är gränslöst stora välsignelser för dem som har förmånen att interagera med er, och det räcker!

Vi lever i en turbulent tid. Världen är bokstavligt talat i uppror. Många av utmaningarna gäller den andliga sfären. Det är sociala problem som vi som enskilda inte nödvändigtvis kan lösa, men som ändå berör oss. Att övertala människor att välja rättfärdighet är en uråldrig utmaning. Det har alltid funnits ”en motsats till allting”. Skillnaden i dag är att skeptikerna i den ”stora och rymliga byggnaden” verkar vara mer högljudda, mer stridslystna och mindre toleranta än under någon annan tid i mitt liv.

Faktum är att sådana utmaningar alltid har funnits. Ett år innan Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga organiserades översatte profeten Joseph Smith Mormons bok. Herren uppenbarade för Joseph och Oliver Cowdery det som nu är kapitel 6 i Läran och förbunden. Den innehåller råd för svåra tider.

Herren tröstade dem: ”Frukta därför inte, du lilla hjord. Gör gott! Låt jord och helvete förena sig mot er, för om ni är byggda på min klippa kan de inte få överhand.” Han rådde dem också: ”Vänd er till mig i varje tanke, tvivla inte, frukta inte … Var trofasta, håll mina bud, och ni ska ärva himmelriket. Amen.”

När vi ser tillbaka på dessa första heliga blir vi djupt berörda av de svårigheter de utstod och exemplet de visade när det gäller att känna igen Guds kärlek och att tjäna varandra.

Grunden eller utgångspunkten för att granska våra liv och vår hängivenhet mot Jesu Kristi evangelium är dopet.

För många av oss, förutom nyomvända och mycket unga, skedde våra dop för många år sedan. Den store profeten Alma säger vältaligt: ”Och se, nu säger jag er … Om ni har upplevt en hjärtats förändring, och om ni har känt er manade att sjunga sången om den återlösande kärleken, så vill jag fråga: Har ni den känslan nu?”

Alma fortsätter med ett djupsinnigt budskap som är helt relevant för vår tid. Han frågar i princip de heliga: ”Om de kallades att dö, skulle de då vara redo att möta Gud?” Alma betonar sedan fyra egenskaper som krävs för att stå utan skuld inför Gud.

För det första: är vi tillräckligt ödmjuka? På sätt och vis är det här en återgång till kravet för dop, att vi ödmjukar oss och har ett förkrossat hjärta och en botfärdig ande.

För det andra: är vi avklädda vårt högmod? Med tanke på högmod avrådde Alma oss från att trampa den Helige under våra fötter och vara uppblåsta i högmod, fästa våra hjärtan vid världens fåfängligheter och vid rikedomar i tron att vi är bättre än varandra, och att förfölja dem som är ödmjuka.

För det tredje: är vi avklädda vårt avund? För dem som har stora välsignelser men inte känner tacksamhet eftersom de bara kan fokusera på det andra har, kan avund vara mycket fördärvligt. Livsstilsavund har ökat i takt med att berömmelse och rikedom har ersatt tro och familj som en grundläggande strävan för en stor del av samhället.

För det fjärde: hånar eller förföljer vi en broder eller syster? I dagens värld ser vi mycket av det här på sociala medier.

Kan något vara mer relevant för de problem som finns i vår tid än det här budskapet om högmod, avund och förföljelse?

Den stora debatten världen över handlar om timliga, dagliga ekonomiska problem. Ändå talas det ytterst lite om att återvända till kristliga principer med fokus på förberedelser för att möta Gud, och våra andars tillstånd. Vi behöver inrikta våra liv och öka betoningen på det andliga.

Jag har alltid inspirerats av att tänka på de händelser som ledde fram till invigningen av Nauvoo tempel. Jag har särskilt imponerats av systrarnas tro. Den överväldigande egenskapen som lyser igenom är systrarnas tro. Deras tro på Jesu Kristi återställda evangelium och på återställelsens profet Joseph Smith var högst anmärkningsvärd.

Dessa hängivna kvinnor visade sin tro på den eviga betydelsen av begåvningen och tempelbeseglingen genom de uppoffringar de var villiga att göra. De offrade sin tid och den lilla summa pengar de hade. De utförde också, på uppdrag, det första förrättningsarbetet som utfördes i Nauvoo tempel. När de förberedde de heliga för att lämna Nauvoo lämnade många systrar efter sig uppteckningar om hur de hjälpt till med tempelförrättningar hela dagen och sedan lagat mat och tvättat en stor del av natten. Men de klargjorde att den tro och kunskap de tog emot i templet gjorde att de kunde glädja sig när de gick ut i det okända och färdades över slätterna.

Kvinnor har historiskt sett haft ett större ansvar för hem och barn och därmed en önskan om trygghet och stabilitet. Systrarnas tro när det gällde deras villighet att lämna Nauvoo för det okända var inspirerande.

Syster Bathsheba Smiths nedtecknade känslor när hon förberedde sig för att ge sig av är mycket rörande. Hon hade upplevt pöbelhopar som rests mot de heliga i Missouri och var närvarande när aposteln David W. Patten dog. När hon ställdes inför evakueringen av Nauvoo skrev hon:

”Min sista handling på den dyrbara platsen var att städa rummen, sopa golvet och ställa kvasten på sin vanliga plats bakom dörren. Sedan, med känslor i hjärtat … stängde jag försiktigt dörren och mötte en okänd framtid … mötte den med tro på Gud och med lika stor förvissning om evangeliets slutliga etablering västerut och om dess sanna, bestående principer som jag hade känt under de prövande situationerna i Missouri.”

Syster Smith skrev om fattigdomen, sjukdomarna och umbärandena som de heliga genomled under färden västerut. I mars 1847 avled hennes mor och månaden därpå föddes hennes andra son John. Hennes redogörelse för detta är kortfattad: ”Han var mitt sista barn, och han levde bara i fyra timmar.”

Senare i livet var hon tempelvärdinna i Salt Lake-templet och Hjälpföreningens fjärde generalpresident.

Om man skulle beskriva de mest utmärkande egenskaperna hos våra pionjärsystrar, så är det deras orubbliga tro på Herren Jesus Kristus.

Jag tror att kvinnorna i kyrkan i dag är precis lika starka och trofasta. Sett genom en klar lins är tro ett uttryck för kärlek till och uppskattning för Frälsaren. Tack vare hans försoningsoffer är ingen besvikelse slutgiltig, och praktiskt taget ingen överträdelse är omöjlig att reparera. När vi fokuserar vår tro på Jesus Kristus och håller oss kvar på förbundsstigen kan vi nå våra eviga mål.

Förhållandena i världen i dag kräver en djupare personlig omvändelse till och starkare tro på vår himmelske Fader och på Jesus Kristus och hans försoning. Kyrkans lära och skrifterna ger er en inspirerad färdplan som hjälper er att göra rättfärdiga val. Herrens profet, president Dallin H. Oaks, ger konkret vägledning för vår tid. Herren har förberett oss, rad på rad, för de svåra tider vi nu står inför.

Oavsett vilka prövningar vi har skulle vi, med det överflöd av andlig vägledning vi har i dag, vara otacksamma om vi inte uppskattade våra välsignelser.

Tack för den ni är och för det ni gör. Jag vittnar för er om att Jesus Kristus är världens Frälsare och Återlösare. Han lever och ger oss den kärlek och vägledning vi behöver för att kunna återvända till honom. Det vittnar jag om i Jesu Kristi namn, amen.