”Stilla veckan lärde mig att det alltid finns anledning att ropa ’Hosianna!’”, Liahona, april 2026.
Från UV: Aktuellt
Stilla veckan lärde mig att det alltid finns anledning att ropa ”hosianna!”
”Hosianna” är ett uttryck för tro på Guds förmåga att frälsa oss, sitt förbundsfolk.
Palmsöndagen, som inleder firandet av stilla veckan, är en glädjefylld dag. Den uppmärksammar Jesu Kristi segerrika intåg i den heliga staden och firas än i dag av kristna i Israel.
Den här dagen tog folkmassan ”palmblad och gick ut för att möta honom. Och de ropade: ’Hosianna! Välsignad är han som kommer i Herrens namn, han som är Israels kung!’” (Johannes 12:13).
Som utlandsstuderande i Jerusalem deltog jag i den här minneshögtiden. Med en palmkvist i handen inspirerades jag av hur många andra kristna som hade rest till den heliga staden för att de älskade Jesus och ville hylla honom.
Folk sjöng, hurrade, lovprisade honom och dansade. Precis som på Jesus tid viftade de med sina blad från toppen av Olivberget, ner till Kidrondalen, förbi Getsemane trädgård och in i Gamla staden. Under processionens gång hörde jag hela tiden hur det ropades: ”Hosianna!”
Den upplevelsen kommer jag aldrig att glömma.
Några år senare, en annan palmsöndag, var jag långt ifrån lika glad. I stället för att vifta med ett palmblad låg jag sjuk i sängen. Jag tänkte på att jag hade varit så glad när jag ropade ”Hosianna!” i Israel. Men inte den morgonen.
Någonstans i min inre klagan kom en tanke till mig: Har du inte fortfarande stor anledning att ropa ”hosianna!”?
”Hosianna!” är ett utrop av tillbedjan. Men det kan också vara en vädjan: ”Gud, fräls oss. Jag ber dig, hjälp mig.” Och ibland är ”hosianna” ett uttryck för tro på Guds förmåga att frälsa sitt förbundsfolk.
Mina minnen av händelserna under stilla veckan har lärt mig hur kraftfulla dessa hosiannarop är – både i förtvivlan och seger. Genom fyra viktiga dagar den här veckan lär jag mig att ännu mer fånga upp känslorna hos de närvarande vid hans segerrika intåg för två tusen år sedan.
Skärtorsdagen: Han undervisade mig om återlösning
På torsdagen samlades Jesus med sina apostlar för den sista måltiden och instiftade sakramentet (se Matteus 26:26–29).
Jag älskar att sakramentet, som instiftades under den sista veckan av Kristi liv för tusentals år sedan, är något vi nu tar del av varje vecka. President Jeffrey R. Holland, president för de tolv apostlarnas kvorum, har sagt: ”Denna av Herren instiftade timme är den heligaste timmen i vår vecka.”
Vare sig i Israel för två tusen år sedan eller i bänkraderna i vår lokala församling eller gren i dag, har Guds kraft att helga, befria och återlösa inte förändrats.
Tack vare det kan jag ropa: ”Hosianna!” Varje vecka kan jag vädja till Gud om hjälp, och Frälsaren kan göra mig hel igen.
Långfredagen: Han övervann dödens smärta
På långfredagen minns vi händelserna då Kristus förhördes och korsfästes (se Alma 7:11–12).
Nyligen hörde jag talas om en ung hustru och mor som gått bort i en tragisk olycka. Fastän jag knappt kände henne grät jag över förlusten. Jag grät över det orättvisa i det hela och över undret som inte hade skett.
I min sorg kom de här orden till mig om och om igen:
”Kristus kan hela det här också.”
Så jag säger: ”Hosianna! Tack vare Jesus Kristus och händelserna under långfredagen är jag inte ensam i min förtvivlan. Hosianna! Jesus Kristus har burit mina sorger. Hosianna! Han kan hela mig, oavsett vilken smärta jag upplever.”
Påskafton: Han upprätthåller mig i min väntan
Liksom de forna lärjungarna har jag upplevt dagar då jag saknat hopp. Jag har till och med känt mig övergiven av Gud. Jag vädjade i många år om att jag skulle hitta någon att gifta mig med. Och åratal efter att jag faktiskt gift mig vädjade jag om att vi på något sätt skulle kunna få barn trots svårigheterna vi hade.
Fortfarande känner jag djup smärta och längtan efter löften som Gud för närvarande inte verkar ha infriat, sett eller hört. Jag har upplevt en ensamhet och ovisshet som jag inte vetat hur jag ska hantera.
Men för mig är lördagen i stilla veckan en dag av väntan. En dag att känna ouppfyllda förväntningar. En dag av … mittemellan.
Som förberedelse för varje sabbat i Israel samlas många av våra judiska vänner vid Västra muren. Där ser man dem stå vördnadsfullt med böner i handen, iklädda en ceremoniell klädedräkt.
De skriver böner på pappersremsor och sticker in dem mellan stenar i muren. År efter år väntar de på Messias.
När jag bevittnade deras hängivenhet på denna heliga plats förändrades mitt fokus på mina egna ”mitt emellan-lördagar”. När jag andaktsfullt besöker templet och ber, inser jag att Guds tystnad inte är detsamma som Guds frånvaro eller vägran att besvara våra böner.
Lördagarna i livet bär med sig en helgelse på grund av det som kommer efter dem.
Jag lär mig att säga ”hosianna” fastän jag fortfarande desperat väntar på att få det som Gud har lovat att han kan ge mig.
Påskdagen: Han besegrade allt, så det kan även jag göra
Jag älskar Maria Magdalena och hur hon representerade oss alla i sitt behov av Jesus Kristus, hur hon i sin sorg väntade på honom vid graven, hur hon först inte kände igen honom och hur han kallade henne vid hennes namn (se Johannes 20:11–16). Och att hon blev det första upptecknade vittnet om Kristus som den uppståndne Herren är något jag verkligen tycker om.
I Jerusalem finns följande ord inristade över trädgårdsgraven som tros vara Kristi gravplats: ”Han är inte här, han har uppstått.”
Detta är det budskap som jag tycker är mest värt att ropa ”hosianna!” åt.
Den tomma graven är en påminnelse om att Jesus Kristus frälser mig. Han frälser mig från syndens smärta, förödande misslyckanden, förlusten av närstående, ensamhet, missmod, förtvivlan och allt som är orättvist i livet.
Och i stället välsignar han mig. Han välsignar mig med allomfattande frid, upprätthållande hopp, löfte om helande, glädjefylld förväntan, seger och fullkomlig kärlek.
Min bön är att du och jag, oavsett var vi befinner oss i vår strävan efter tro på Jesus Kristus, ska finna skäl att se på denna stilla vecka på samma sätt som den första av dem inleddes:
”Hosianna! Välsignad är han som kommer i Herrens namn, han som är Israels kung!” (Johannes 12:13).